Blogginlägg från 2021-11-21

Underhållande men lite ringrostig Richard

Postad: 2021-11-21 14:24
Kategori: Live-recensioner


En något ringrostig Richard Lindgren bjöd på en coverbaserad repertoar.


På avslutningslåten ”You ain't goin' nowhere” fick Richard hjälp av både Peter Edgren och Olle Unenge.


Uppvärmare Ulrik Ehn framförde sina låtar på piano...


Alla bilder: Carina Österling...och gitarr där han stundtals fick hjälp av (allestädes närvarande) Peter Edgren och Anna Fogel.

RICHARD LINDGREN
ULRIK EHN
Växthuset/Stadsträdgården Örebro 19 november 2021
Konsertlängd: 19:31-20:09 (UE, 38 min) 20:36-21:18 och 21:48-22:51 (RL, 105 min)
Min plats: Sittande lite till vänster, ca 3,5 m från scenen.


HÄR KOMMER EN NÅGOT FÖRSENAD notering om fredagskvällens konsert med Richard Lindgren, som dessutom var höstsäsongens avslutning på arrangör Olle Unenges höstsatsning ”Akustiskt i Växthuset”. En serie konserter med Grus I Dojjan, Marie Bergman/Lasse Englund, Olle Unenge & Orkestern, Staffan Hellstrand och nu skåningen Richard som final.
   Det finns få svenska artister i den breda singer/songwriter-genren som har fångat mig mer än Richard Lindgren. Sedan hösten 2010 har jag dessutom haft honom som nära vän och jag har sedan dess försökt att hålla avstånd på en trygg professionell nivå mellan kritik/recensioner och det privata.
   Richard har under de drygt tio åren varit i Örebro vid så många tillfällen. Jag har räknat ut att jag upplevt honom live här 46 gånger(!). På så många skilda platser som skyltfönstret på Najz Prajz, flera konserter samma dagar på Live at Heart och Folk at Heart, Bishops Arms, MC-klubb, och Stortorget (innan Kungen gjorde entré...) och en privat trädgård på öster förutom alla andra konventionella konserttillfällen. Det är drygt sju år sedan han senast stod på scen i Växthuset i Stadsträdgården. Och nu blev det en lång föreställning av något ringrostig karaktär där det bjöds på både sång och mycket prat.
   Konsertarrangemanget i fredags omfattade två soloartister, huvudartisten Richard Lindgren och ”uppvärmaren” Ulrik Ehn. En ganska perfekt kombination med två artister som har americanastuket som gemensam musikalisk nivå. Båda ackompanjerade sina låtar på både gitarr och piano.
   Ulrik är en ovanligt rutinerad artist med ett album bakom sig och ett kommande på väg. Jag har tydligen, enligt hans påstående, recenserat honom tidigare, när han var med i projekt som SOLE och Gain, men nu är han soloartist.
   Sent omsider har jag fastnat i Ulriks musik och gillar den där lite vemodigt präglade tonen i hans sånger och den framträdde tydligt inför en tyst lyssnande publik i Växthusets lugna miljö. Han framförde sina sju låtar, både äldre och nyskrivet material (”No time for us”), på både gitarr och piano som gav ett musikaliskt varierat intryck. Inte minst när Anna Fogels väna stämma och Peter Edgrens lysande insatser på munspel stundtals dekorerade soundet på scen.

AV TÄMLIGEN NATURLIGA OCH KÄNDA (pandemin) skäl tog Richard Lindgrens karriär som scenartist en lång paus under ett drygt år sedan förra våren, precis som många andra artister. Ett fåtal sporadiska scenframträdanden sedan i somras har inte direkt skakat liv i rutinerade Richards livemusik. Däremot var det inget fel på scennärvaron, den sitter sedan decennier tillbaka tydligt etsad i Richards dna och det var just den detaljen som gjorde fredagskvällens konsert till en lyckosam balansakt där mellansnacken ibland tenderade att ta över hela föreställningen.
   Både privat och på scen är Richard en underhållande berättare och genuint pratsugen, och inspirerad inför publik, tog han nu chansen att berätta sina spektakulära historier ännu utförligare än tidigare. Vi fick fantastiskt underhållande redogörelser om den italienska poeten Giacomo Leopardi, den anmärkningsvärda bakgrunden till ”Five pints and a wink from Gwendolyn”-texten och han passade också på att ge några kritiserade ord om den kvinnliga ordföranden i Abbekås vägförening(!).
   Det blev som sagt många och långa mustiga mellansnack med en flygande start redan efter första låten, ”Lonesome Giacomo”, där Richards ”anförande” nog blev längre än själva låten. Resten av den långa konserten blev ungefär i samma stil med underhållande mellansnack och, enligt min mening, en inte fullt ut så spännande repertoar, en låtlista som inte existerade varken i Richards huvud eller i nedpräntad fysisk form. Utan fanns någonstans på hans ipad som inte ville fungera eller var svårmanövrerad.
   Därför bjöds vi på en alldeles för coverbaserad repertoar. Låtar av Tom Waits, Leonard Cohen, Gordon Lightfoot och givetvis Bob Dylan som alla ligger Richard varmt om hjärtat men som låtmässigt inte gjorde konserten så spännande och originell. I brist på flera läckra Richard Lindgren-original som ”Driftwood”, ”Dunce's cap” och ”Down on my luck” fick vi ”Downtown train”, ”Dance me to the end of love”, ”Early morning rain” och den gamla blueslåten ”St James infirmary”. Ibland rutinmässigt framförda men ibland också magiskt som i ”Tomorrow is a long time”, som vanligt med en vers på svenska, då Olle Unenge kom upp på scen och hjälpte till.
   Medan jag med mitt sjukliga begär satt och saknade nytt och spännande aktuellt oiginallåtmaterial från ett nästan helt inspelat album, ”Grand jubilee”, och även kommande projekt. Fick ändå gehör för ett önskemål med den ännu ej utgivna men alldeles fantastiskt fina ”Return to me mi corazon”. Och finalen på hela konserten blev också en pärla när munspelaren Peter Edgren, som har en benägenhet att dyka upp här och där på scener i Örebro, gjorde sällskap med Richard och Olle och framförde ”You ain't goin' nowhere”. Slutet gott, nästan allting gott.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (457)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (76)
Konserter (234)
Krönikor (171)
Larm (20)
Listor (50)
Maxi12" (35)
Minns (144)
Örebro (52)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< November 2021 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30          

Jarmo Anttila 1/12: "Labelled with love" är en fantastisk låt som håller efter 40 år....

Bengt Gustafsson 22/11: Hej Jag var där kväll två. Och jag råkade vara i musikaffären när Elvis m...

Peter Lundmark 19/11: Ett litet mästerverk som kommit lite i skymundan....

Håkan Gustavsson 18/11: Hej! Jag tycker att det är kul att du rangordnar efter din smak och inte efter...

Torsten Braf 16/11: Hej Håkan. Under parollen Bättre sent än aldrig har jag just läst din runa ...

Göran Johansson 8/11: Första gången jag skriver här. Blev så glad att se namnet Lowry Hamner & The...

Silja 6/11: Hej Håkan, Var inte du på Harrys då coverbandet som lirade Dylanlåtar var...

Thomas J I'm kingfisher 1/11: Får tacka för tankesällskapet! // Thomas...

Björn 29/10: Tack Håkan för den rapporten, ökade på anglofil-abstinensens några grader.....

Mikael Bodin 15/10: Tack för en väldigt fin beskrivning av albumet som jag personligen håller vä...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.