Blogginlägg från 2021-11-01

ALL TIME BEST #70: "American III: Solitary man"

Postad: 2021-11-01 07:58
Kategori: ALL TIME BEST



JOHNNY CASH: American III: Solitary man (American/Columbia, 2002)

FÖRST OCH FRÄMST VILL JAG BESTÄMT beskriva producenten Rick Rubins initiativ att på 90-talet väcka upp Johnny Cashs anseende och smått sömniga karriär som en kulturgärning utöver det mesta. Den excentriske Rubin fick i det ögonblicket fram Johnnys äkta personlighet genom att skruva ner arrangemangen, ge mer fokus åt hans enorma stämma, kalla in de mest hängivna musikerna och inte minst välja material som, trots alla icke-original, tycks vara skräddarsydda för detta pånyttfödda koncept.
   Det mycket lyckade samarbetet resulterade i sex hela album, två utgivna efter Johnny Cashs död 2003, och en 5-cd-samlingsbox (”Unearthed”) med outtakes, gospellåtar och greatest hits från hela karriären. Samarbetet Cash/Rubin blev en mäktig final som till och med överträffade den långa, visserligen ojämna men helt ikoniska karriären med rent musikaliska medel.
   Samarbetet startade officiellt 1994 med albumet ”American recordings” men det var några års förberedelser från Rubins idé i sitt huvud till första release. När Rubin såg och hörde Johnny Cash medverka på en konsert, tillsammans med en mängd andra celebriteter, i samband med 30-årshyllningen av Bob Dylans karriär i oktober 1992 började tanken gro i huvudet under hans rufsiga hårsvall. Han tyckte Cashs karriär under många år varit ignorerad och ville få tillbaka digniteten i rösten, uppdatera soundet, välja den bästa tänkbara repertoaren och ändå behålla den enorma personligheten.
   Redan innan Rubin kom in i Johnny Cashs liv hade den legendariska countryartisten seriösa funderingar på att uppdatera sin karriär. Träffade Bono i U2 1988 i samband med ”Rattle and hum”-inspelningarna och skrev en låt (”Ellis Island”) tillsammans som dock blev outgiven. Samarbetet utvecklades våren 1993 och resulterade den gången i en fantastisk låt som gavs ut, Cash sjöng U2-låten ”The wanderer” och den fick plats på bandets ”Zooropa”-album som gavs ut sommaren 1993.
   Nästan samtidigt blev Rubins till synes vilda idé verklighet när han tillsammans med Cash, inga andra musiker och teknikern Dave Ferguson (för övrigt Anna Ternheims bollplank på skiva och turné 2012) gick in i studion och påbörjade samarbetet som skulle visa sig bli legendariskt.
   Första försöket ”American recordings” (1994) var ett musikaliskt magert verk men ändå en lovande start på ett magiskt samarbete som åren framöver skulle bjuda på så många grandiosa höjdpunkter. Av vilka ”American III: Solitary man”, tredje albumet i samarbetet, är guldkornet i kvintetten. Utan några trummor i kompet men massor av akustiska gitarrer är arrangemangen så unikt gnistrande och närvarokänslan, som är något av Rick Rubins signum när han producerar skivor, är helt uppenbar och lyfter fram röst, text och känslor på ett nästan overkligt sätt.

I JULI 1997 SÅG JAG DEN TRADITIONELLT svartklädde Johnny Cash stå rakryggad i hett solsken på Lollipop-festivalen i Stockholm. Bara några månader senare fick han en sjukdomsdiagnos som man först trodde var Parkinson's men var en annan allvarlig muskelnervsjukdom följt av en svår lunginflammation året efter. Sjukdomarna höll på att ta kål på Johnny Cash så det är en sliten man med en hälsa i fritt fall som till slut spelade in ”American III: Solitary man”. Det kanske går att analysera fram sjukliga svagheter i sångrösten men jag tycker han står stark och stadig i en kropp som kanske håller på att ge upp men som han själv sjunger i öppningslåten, Tom Pettys ”I won't back down”: Jag ger mig inte!
   Fram till Johnny Cash-samarbetet i mitten på 90-talet var Rick Rubin en främmande fågel i mitt lyssnande liv. Det var inte bara utseendet, stort yvigt hår och lika yvigt skägg, som gjorde Rubin till en udda person. Han befann sig liksom på en helt annan plats på den musikaliska skalan där jag aldrig har varit bekväm. Hip-hop-akter och rappare från Bronx och Harlem hade liksom ingen hemvist bland mina pop- och rockrötter. Namn som Beastie Boys, Public Enemy och Run-DMC var just bara namn i en genre som under 80-talet breddades enormt och fick allt större uppmärksamhet. 1983 bildade Rubin skivbolaget Def Jam som blev Def American 1988 och till slut bara American 1994. Första samarbetet med Johnny Cash blev en av de första albumen som gavs ut på den etiketten.
   Albumet innehåller inte så många originallåtar, varken nyskrivna eller nyinspelade, utan tyngdpunkten på hela skivan är nya versioner, verkligen nya personliga versioner, av andra artisters kända eller allmänt mindre kända låtmaterial. Jag vägrar kalla Johnny Cash nyinspelningar för covers för de innehåller så mycket originalitet, personlighet och (som redan skrivits) närvarokänsla att man hela tiden tappar hakan.
   Det må vara riktigt bekanta låtar som ”I won't back down” eller U2:s ”One”, gamla traditionella örhängen som ”That lucky old sun” och ”Wayfaring stranger” eller unika upptäckter hos artister från en helt annan generation, som Nick Cave och Bonnie ”Prince” Billy, så framförs de på ett helt fantastiskt nytt sätt.
   Eller när de letar upp gamla hits som Neil Diamonds ”Solitary man”, som dessutom bidrar till albumtiteln, och är så väldigt vacker och soundmässigt elegant att jag bara njuter av de blixtrande och gnistrande akustiska gitarrerna. Och med en av sjukdomar tärd kropp sjunger Johnny Cash, med hjälp av Tom Petty, med en röst fylld av värdighet, djupa känslor och gränslös passion.

”SOLITARY MAN” är inte bara titellåt på Johnny Cashs bästa album, det är en fantastisk version av den gamla 60-talslåten.



/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (457)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (76)
Konserter (234)
Krönikor (171)
Larm (20)
Listor (50)
Maxi12" (35)
Minns (144)
Örebro (52)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< November 2021 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30          

Jarmo Anttila 1/12: "Labelled with love" är en fantastisk låt som håller efter 40 år....

Bengt Gustafsson 22/11: Hej Jag var där kväll två. Och jag råkade vara i musikaffären när Elvis m...

Peter Lundmark 19/11: Ett litet mästerverk som kommit lite i skymundan....

Håkan Gustavsson 18/11: Hej! Jag tycker att det är kul att du rangordnar efter din smak och inte efter...

Torsten Braf 16/11: Hej Håkan. Under parollen Bättre sent än aldrig har jag just läst din runa ...

Göran Johansson 8/11: Första gången jag skriver här. Blev så glad att se namnet Lowry Hamner & The...

Silja 6/11: Hej Håkan, Var inte du på Harrys då coverbandet som lirade Dylanlåtar var...

Thomas J I'm kingfisher 1/11: Får tacka för tankesällskapet! // Thomas...

Björn 29/10: Tack Håkan för den rapporten, ökade på anglofil-abstinensens några grader.....

Mikael Bodin 15/10: Tack för en väldigt fin beskrivning av albumet som jag personligen håller vä...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.