Blogginlägg

LIVEALBUM #22: Derek & The Dominos

Postad: 2020-12-07 07:56
Kategori: Bästa livealbum

DEREK & THE DOMINOS: In concert (RSO, 1973)

ERIC CLAPTONS LIV SOM MUSIKER OCH ARTIST var under 60-talet och fram till maj 1970, när Derek & the Dominos bokstavligen bildades, med väldigt få undantag i ständig förändring. Otroligt många nya samarbeten med en mängd nya musiker längs vägen, många nya tvära musikaliska kast och hela tiden i nya konstellationer.
   Från det första bandet The Roosters (januari-augusti 1963) via Casey & the Engineers (september 1963) och Yardbirds (oktober 1963-mars 1965) till John Mayall's Bluesbreakers (april 1965-juli 1966) var det relativt korta samarbeten för Clapton. Men i Cream (juli 1966-november 1968), musikhistoriens första supergrupptrio, blev det plötsligt en långsiktig gemenskap där medlemmarna musikaliskt fungerade perfekt tillsammans men hade så hemskt svårt att umgås privat.
   Cream-epoken var naturligtvis den första och fram till dess den längsta och stora höjdpunkten i Eric Claptons karriär. Ändå slutade med ett bittert sammanbrott där tre vuxna karlar varken kunde umgås eller jobba ihop. Sedan fortsatte de där tillfälliga och korta projekten för honom. Först i Blind Faith (februari 1969-januari 1970), ännu en grupp med superstatus, innan han turnerade med amerikanska Delaney & Bonnie (januari-mars 1970). Allt utvecklade sig sedan till gruppen Derek & the Dominos som enligt planerna och ambitionerna i maj 1970 skulle bli Eric Claptons fasta hemvist under år framöver. Men verkligheten och ödet ville annat...
   Åren efter Creams krasch blev Clapton en av världens mest anlitade gitarrister. Han spelade på skivor med bland annat Doris Troy, Leon Russell, Crickets, Stephen Stills, Ringo Starr, Howlin' Wolf, Billy Preston, Jesse Ed Davis och George Harrison innan han lagom anonym kunde ”gömma sig” bakom gruppnamnet Derek & the Dominos.
   Det sägs allmänt att det var under inspelningarna av Harrisons ”All things must pass” (1970) som bandet bildades men de fyra musikerna, Clapton och amerikanerna Carl Radle, bas, Bobby Whitlock, keyboards, och Jim Gordon, trummor, hade kollektivt träffats långt tidigare. Redan i september 1969, som medlemmar av Delaney & Bonnies band, spelade de in en fantastisk singel, ”Comin' home”. Tillsammans gästade de inspelningar med Crickets och sedan , inte minst, på Eric Claptons första soloalbum ”Eric Clapton” (1970).
   Efter första singelinspelningen ”Tell the truth” i juni 1970, som drogs in omedelbart (Eric missnöjd med den feta Phil Spector-produktionen), började Derek & the Dominos turnera i augusti 1970 på relativt små ställen i England. Sedan tog bandet en månads paus och spelade in första och enda studioalbumet, ”Layla and other assorted love songs”. 20 september fortsatte bandet turnera, först tre veckor i England och sedan i USA på ett intensivt turnéschema fram till december. Det var där, 23 och 24 oktober på Fillmore East i New York, som liveskivan spelades in. Alltså flera veckor innan debutdubbelalbumet fanns i skivaffärerna. Ändå är det en passionerad, fullt tillfredsställd och genomgående jublande publik som gav stor respons på konserterna fast materialet till stora delar var obekant just då.
   En ganska förväntad låtlista, med groteskt långa låtar, på livedubbelalbumet. Lite överraskande är det mycket fler låtar från Claptons flera år gamla soloskiva än från ”Layla...”-albumet. Men Dominos var ju ett otroligt tajt band med enorm skicklighet ut i fingrarna och Clapton spelade här ut hela sitt aggressiva register och fick stort utrymme för många och långa solon.
   Liveskivan gavs inte ut förrän drygt två år efter gruppens konserter, i januari 1973, och blev som första skiva utgiven på Robert Stigwoods nylanserade skivetikett RSO. Gruppen sprack på ett ögonblick i maj 1971, en schism mellan Eric och trummisen Jim, och spelade aldrig tillsammans igen. Och Eric tog uppbrottet så allvarligt att han drog sig undan och gick in i ett djupt drogberoende. Förutom den George Harrison-organiserade ”The concert for Bangla Desh”-konserten i augusti 1971 spelade Eric inte med någon förrän i januari 1973 på sin egen comebackkonsert på Rainbow i London. Sedan dröjde det ytterligare ett drygt år innan Eric Clapton gick in i inspelningsstudion igen.
   Är det någon som saknar bandets kanske största mest kända låt, ”Layla”, på liveskivan kan jag berätta att så dags på turnén, i slutet på oktober, fanns inte låten med på någon setlist utan dök upp (då som öppningslåt på konserten) från 27 november och framåt.
   Apopå trummisen Jim Gordon (som faktiskt var medlåtskrivare av ”Layla”), och hans framtida öde, fick hans historia efter det plötsliga uppbrottet med gruppen senare ett mycket mörkare och direkt tragiskt slut. För det första var han en eftertraktad studiotrummis i slutet på 60-talet, på skivor med bland annat Beach Boys, Everly Brothers och Byrds. Efter Dominos-epoken fortsatte Gordon som flitigt anlitad studiotrummis i många år, bland annat på klassiska album som Jackson Brownes ”The pretender” och Nils Lofgrens ”Cry tough”, men hade en växande sjukdomsbild med djup schizofreni i botten. Som 1983 kulminerade med olycksbringande röster i huvudet som gjorde att han attackerade sin egen mamma med hammare och kniv och dödade henne.


SIDE ONE

"Why Does Love Got to Be So Sad" (Eric Clapton/Bobby Whitlock) 9:40
"Got to Get Better in a Little While" (Eric Clapton) 14:40

SIDE TWO

"Let It Rain" (Eric Clapton/Bonnie Bramlett) 17:14
"Presence of the Lord" (Eric Clapton) 6:33

SIDE THREE

"Tell the Truth" (Eric Clapton/Bobby Whitlock) 11:10
"Bottle of Red Wine" (Eric Clapton/Bonnie Bramlett) 6:50

SIDE FOUR

"Roll It Over" (Eric Clapton/Bobby Whitlock) – 6:44
"Blues Power" (Eric Clapton/Leon Russell) / "Have You Ever Loved a Woman" (Billy Myles) 17:30

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (452)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (76)
Konserter (234)
Krönikor (170)
Larm (20)
Listor (50)
Maxi12" (35)
Minns (141)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< December 2020 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30 31      

Richard 5/05: Tack för att ni delar med er, Håkan med sina fina texter och Jack med minnen o...

Anders 4/05: Baby om morgonen är magi!!...

Johan S 28/04: Intressant, kände inte till den. Kommer en trippel-LP med Morrison nästa fred...

Arne 22/04: Jobbade i Brunnsparken på den tiden, humpade (=bära högtalare m.m) det råsa ...

Johan S 19/04: Håller verkligen den här som en av dom bästa. Köpte en nypressning av den ...

Jack McGuinness 16/04: Det kan ju vara värt att nämna att åren med Yngwe var tuffa för Mats. När h...

Håkan Gustavsson 13/04: Hej! Tack för tipset - precis som du skriver en kanonplatta! Personligen har ...

Mårten 12/04: Gröna Lund 29 april -65 Furuviksparken 30 april -65 Liseberg 2-3 maj -65 ...

Johan S 29/03: Säkert också en mina mest spelade, fantastisk!...

Leif Gäverth 26/03: Hej Jag har läst att Animals besökte Sverige redan 1966, men har inte kunnat ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.