Blogginlägg

50-tal: #36. "Crackin´ up" (1959)

BO DIDDLEY
Crackin' up
(Checker)

IBLAND KOMMER DEN HÄR 50-TALSSERIEN gränsa till bluesiga toner, varken jag vill eller inte, och präglas av rhythm & blues och musik som är djupt rotade i bluesens rytmer och energi. Bo Diddley tillhör väl den breda sfären men egentligen hör han inte hemma någonstans för han hade ett helt egendomligt sätt att både skriva och spela sina musik. Hans uppväxt var också anmärkningsvärd. Föddes 1928 som Ellas Otha Bates i Mississippi, adopterades av sin mammas kusin och fick därmed namnet Ellas McDaniel som han senare kom att underteckna alla sina låtar i karriären som kompositör.
   Som barn flyttade han till Chicago, i tonåren började han boxas (där han fick smeknamnet Bo Diddley) men via Ebenezer Baptisk Church och studier i trombon(!) och fiol(!!) började han intressera sig för gitarr och den där pulserande musiken han hörde på sin lokala Pentecostal Church.
   Jag vet inte hur många gånger jag har använt mig av hans namn för att snabbt beskriva rytmer och typ av låt. Influenserna av hans sätt att spela gitarr och framkalla den där pulserande, primitiva och för all del ofta monotona takten ("Bo Diddley beat") går inte att överskatta. Det finns många avhandlingar i ämnet. Jag har under årens lopp vid många upprepade tillfällen hänvisat till Bo Diddleys namn och odödliga rytm.
   Animals spelade i Örebro 1997 och 2000 och både "Bo Diddley" och "Roadrunner" fanns med i repertoaren. Vid åtskilliga tillfällen med Wilmer X fanns det anledning att påpeka bandets rockiga rötter från Jimmy Reed och Bo Diddley via Kinks och Stones till T Rex. Och på Nisse Hellbergs fritidsprojekt Bo-Dogs var det inte bara namnet som påminde om Bo Diddley. Där fick Nisse leva ut sina bästa garagerockfantasier och plocka fram de genuina Bo Diddley-referenserna.
   Till och med på Lolita Pops "Love poison" finns det Bo Diddley-rytmer. På John Hiatts låt ”The negroes were dancing” från "Slug line" är Bo Diddley-rytmerna så uppenbara att Hiatt borde ha vidarebeordrat några copyright-dollar till Mr Ellas McDaniel. Och Perssons Packs "Johnny du är rå" ekar tydligt Diddley med långa elgitarrsolon. Titellåten på Ian Gomms "What a blow"-album har faktiskt Diddley-influenser och Mickey Jupps "Chevrolet" (från "Long distance romancer") doftar verkligen Bo Diddley.
   Genom åren är det naturligtvis många som har gjort sina Bo Diddley-covers på skiva. Paul McCartney gjorde "Crackin' up" på sin ryska coverskiva. Low Budget Blues Band gjorde "Bo Diddley" och Lasse Lindbom Band tolkade "Roadrunner".
   Och även på scen. När jag såg Bruce Springsteen live 1988 byggde han genialt samman Bo Diddleys "Who do you love?" med sin egen "She's the one", berömd för sina Diddley-paralleller. Steve Gibbons gjorde något liknande året innan när han vävde ihop sin egen "No spitting on the bus" med "Bo Diddley".
   Bo Diddley är onekligen en stor och mäktig förebild i musikhistorien men som låtmakare var han trots allt rätt begränsad. Låtar med titlar som "Bo Diddley", "Diddley daddy", "Hey" Bo Diddley", "Run Diddley daddy" skvallrar både till namn och melodi om en viss brist på fantasi. För att ändå understryka hans tveklösa betydelse för 50-talsmusiken kan jag nämna att han i sitt band hade både pianisten Otis Spann, som annars spelade med sin halvbror Muddy Waters, och basisten Willie Dixon. Och 1958 spelade han själv på Chuck Berry-inspelningar som "Memphis", "Sweet little rock'n'roller" och "Run Rudolph run".
   För att hitta de där fantastiska men kanske lite mindre kända Bo Diddley-låtarna fick jag gräva djupt och lyssna brett och hittade flera helt underbara ögonblick i Bo Diddleys 50-tal. "Who do you love?" har jag gillat sedan jag hörde Juicy Lucys version 1970. "Love is strange", som Diddley skrev (fast under sin frus namn Ethel Smith) och spelade in men aldrig gav ut på 50-talet, upptäckte jag på Wings första album.
   I skuggan av alla typiska Diddley-låtar hittade jag till slut "Crackin' up". Inspelad i december 1956 men inte utgiven på singel förrän maj 1959 och finns också med på albumet "Go Bo Diddley" (1959). En långsam ytterst känslig ballad med doo-wop-kör (The Carnations) i bakgrunden.
   Paul McCartneys version av "Crackin' up" gjorde inte ett så stort intryck när den dök upp på "Снова в СССР" (1988) fast den nästan var dubbelt så lång. Diddley fångar allt viktigt på sina 2:05.
   79 år gammal avled Bo Diddley 2 juni 2008 av hjärtproblem.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.