Blogginlägg från 2018-08-13

Malmöfestivalen 2018

DEN NUMERA KLASSISKA MALMÖFESTIVALEN, med gratiskonserter över hela centrala staden, sparkade igång i fredags och fortsätter fram till fredag den här veckan. Jag var på plats de tre första dygnen. Jag erkänner: Det blev ingen minutiös bevakning men jag prickade in några rejäla höjdare. Bland annat Wilmer X:s stora comeback inför en rekordpublik på Stortorget i fredagskväll och Richard Lindgrens traditionella programpunkt i Bluestältet söndag halv sex. Jag återkommer strax med mer detaljerade noteringar från de konserterna men vill redan nu förmedla några delikata bilder, fotograferade av min fru Carina, från Lindgrens succéartade framträdande.
   Jag såg även Pernilla Andersson inleda festivalen på en utomhusscen i fredags. Tillsammans med bara gitarristen Fredrik Rönnqvist lyckades hon knyta samman oerhört underhållande mellansnack, om bland annat sin mamma, pappa, Plura och Hans Rosling, med många melodiska pärlor. Det blev en stämningsfull timme i solskenet där låtar som "En gång ägde jag mitt liv", "Desperados", "Säga någonting bra" (som hon tillägnade Rosling), Pluras "Hålla huvudet högt" och "Johnny Cash & Nina P" aldrig har låtit bättre.
   En stund på lördagseftermiddagen tajmade vi in Ane Brun tillsammans med Malmös Symfoniorkester på Stora Scenen. En otroligt häftig upplevelse där Anes finstilta sånger fick en både dramatisk och vacker behandling med alla stråkar och imponerande arrangemang. Mina tankar gick ibland till Kate Bush. Dessvärre fick konserten avbrytas på grund av regn.
   Efter några timmars skydd från regnet i olika lokaler och tält fick lördagskvällen en hård och bluesig avslutning. Gitarristen Pontus Snibb har jag fascinerats av på avstånd. Från den tidiga americana-inspirerade epoken via inhoppet i Jason & the Scorchers som trummis(!) till hans nuvarande verksamhet i egna bandet Wreck Of Blues tillsammans med pappa Håkan Nyberg, trummor, och Kalle Johansson, bas.
   Jag hade på förhand hört lite rockiga och Cream-influerade inslag med gruppen men konserten blev väldigt bluesdominerad, kanske påverkad av miljön i Bluestältet. Det blev ändå en trevlig stund med underbart musicerande från tre ytterst skickliga musiker som dessutom fick hjälp av flera gästartister.
   Nåja, det fanns ännu större upplevelser att fånga under de här dagarna och kvällarna i Malmö som jag kommer förmedla inom en inte alltför avlägsen framtid. Men först lite snygga bilder från Richard Lindgrens konsert igår kväll.


Gitarristen Pontus Snibb kryddar Richard Lindgrens låtar med explosiv gitarr.


Håkan Nyberg är ett rytmgeni bakom trummorna.


Organisten Magnus Nörrenberg, påhejad av mandolinspelaren Janne Adolfsson, bjöd på både visuell och musikalisk underhållning.


Pontus Snibb och Janne Adolfsson i en musikalisk duell.

Alla bilder: Carina ÖsterlingMusikerna samlade framför Håkan Nybergs trummor i finalen.

/ Håkan

50-tal: #38. "Honey hush" (1953)

JOE TURNER
"Honey hush"
(Atlantic)

JOE TURNER VAR EN AV 50-TALETS MEST RUTINERADE artister i r&b-genren. Redan på 30-talet var han en framstående artist på jazzscenen i Kansas City där han föddes 1911. Han jobbade som bartender på The Sunset Club och kunde plötsligt brista ut i sång. Kom till New York 1938 och blev en stor profil i den boogie woogie-revival som existerade 1938-41 där han som svart sångare exklusivt också nådde den vita publiken.
   Under 40-talet sjöng Joe med både Duke Ellington och Count Basie. 1951 upptäcktes han av bröderna Ertegun som drev Atlantic Records och skrev kontrakt med honom. Joe var stor som ett hus, 190 cm lång och 136 kg tung, men ännu större var hans röst som beskrevs som blues shouter men det var först på 60-talet som Joe Turner fick sitt rätta namn, Big Joe Turner.
   Historien om "Honey hush" inleddes i maj 1953, när låten spelades in, och först hade titeln "Yakity-Yak" när den släpptes i juli. Två månader senare släpptes singeln med samma låt men då med titeln "Honey hush". Som den konspiratoriske skribent jag är kan jag inte släppa den historien. Alternativtiteln är ju nästan identisk med en senare Coasters-titel ("Yakety Yak") från 1958 skriven av Jerry Leiber och Mike Stoller.
   Det blir än mer förvirrande när jag upptäcker att Leiber-Stoller som producenter 1959 gör en nyinspelning av "Honey hush" med Turner... En version som verkligen är både slappare och mindre energisk än 1953-tolkningen som ni kan höra här ovan. Bandet som kompar Turner på "Honey hush" är Pluma Davis and The Rockers.
   Det finns fler märkliga frågetecken i den här historien. När "Honey hush", som allmänt uppfattas som skriven av Turner, släpptes första gången hade den "Brown" som låtskrivare vilket kan stå för Nipey Brown som var hans vän och ägare av Sunset Club i Kansas City. Men på senare utgivningar, från 1956 när The Johnny Burnette Trio spelade in låten, har låtskrivarnamnet varit Lou Willie Turner, Big Joes fru.
   Joe Turner skulle nästan ett år senare, i april 1954, ge ut sin kanske mest uppmärksammade skiva, "Shake, rattle and roll". Låten som i en censurerad version med Bill Haley blev en stor hit i USA som uppföljare till den ännu större genombrottslåten "(We're gonna) Rock around the clock".
   Första gången som jag garanterat hörde "Honey hush" var 1981 i Elvis Costellos version på "Almost blue"-albumet. Märkligt nog gjorde även Paul McCartney, som samarbetade med Costello i slutet på 80-talet, en version av låten på sitt fräscha coveralbum "Run devil run" 1999. Men Joe Turners original från 1953(!) har verkligen ett oslagbart sväng.
   74 år gammal avled Joe Turner 24 november 1985 av hjärtproblem.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.