Blogginlägg från 2018-08-13

Malmöfestivalen 2018

Postad: 2018-08-13 19:40
Kategori: Ingen

DEN NUMERA KLASSISKA MALMÖFESTIVALEN, med gratiskonserter över hela centrala staden, sparkade igång i fredags och fortsätter fram till fredag den här veckan. Jag var på plats de tre första dygnen. Jag erkänner: Det blev ingen minutiös bevakning men jag prickade in några rejäla höjdare. Bland annat Wilmer X:s stora comeback inför en rekordpublik på Stortorget i fredagskväll och Richard Lindgrens traditionella programpunkt i Bluestältet söndag halv sex. Jag återkommer strax med mer detaljerade noteringar från de konserterna men vill redan nu förmedla några delikata bilder, fotograferade av min fru Carina, från Lindgrens succéartade framträdande.
   Jag sÃ¥g även Pernilla Andersson inleda festivalen pÃ¥ en utomhusscen i fredags. Tillsammans med bara gitarristen Fredrik Rönnqvist lyckades hon knyta samman oerhört underhÃ¥llande mellansnack, om bland annat sin mamma, pappa, Plura och Hans Rosling, med mÃ¥nga melodiska pärlor. Det blev en stämningsfull timme i solskenet där lÃ¥tar som "En gÃ¥ng ägde jag mitt liv", "Desperados", "Säga nÃ¥gonting bra" (som hon tillägnade Rosling), Pluras "HÃ¥lla huvudet högt" och "Johnny Cash & Nina P" aldrig har lÃ¥tit bättre.
   En stund pÃ¥ lördagseftermiddagen tajmade vi in Ane Brun tillsammans med Malmös Symfoniorkester pÃ¥ Stora Scenen. En otroligt häftig upplevelse där Anes finstilta sÃ¥nger fick en bÃ¥de dramatisk och vacker behandling med alla strÃ¥kar och imponerande arrangemang. Mina tankar gick ibland till Kate Bush. Dessvärre fick konserten avbrytas pÃ¥ grund av regn.
   Efter nÃ¥gra timmars skydd frÃ¥n regnet i olika lokaler och tält fick lördagskvällen en hÃ¥rd och bluesig avslutning. Gitarristen Pontus Snibb har jag fascinerats av pÃ¥ avstÃ¥nd. FrÃ¥n den tidiga americana-inspirerade epoken via inhoppet i Jason & the Scorchers som trummis(!) till hans nuvarande verksamhet i egna bandet Wreck Of Blues tillsammans med pappa HÃ¥kan Nyberg, trummor, och Kalle Johansson, bas.
   Jag hade pÃ¥ förhand hört lite rockiga och Cream-influerade inslag med gruppen men konserten blev väldigt bluesdominerad, kanske pÃ¥verkad av miljön i Bluestältet. Det blev ändÃ¥ en trevlig stund med underbart musicerande frÃ¥n tre ytterst skickliga musiker som dessutom fick hjälp av flera gästartister.
   NÃ¥ja, det fanns ännu större upplevelser att fÃ¥nga under de här dagarna och kvällarna i Malmö som jag kommer förmedla inom en inte alltför avlägsen framtid. Men först lite snygga bilder frÃ¥n Richard Lindgrens konsert igÃ¥r kväll.


Gitarristen Pontus Snibb kryddar Richard Lindgrens låtar med explosiv gitarr.


Håkan Nyberg är ett rytmgeni bakom trummorna.


Organisten Magnus Nörrenberg, påhejad av mandolinspelaren Janne Adolfsson, bjöd på både visuell och musikalisk underhållning.


Pontus Snibb och Janne Adolfsson i en musikalisk duell.


Alla bilder: Carina ÖsterlingMusikerna samlade framför Håkan Nybergs trummor i finalen.

/ HÃ¥kan

50-tal: #38. "Honey hush" (1953)

Postad: 2018-08-13 07:56
Kategori: 50-talets bästa



JOE TURNER
"Honey hush"

(Atlantic)

JOE TURNER VAR EN AV 50-TALETS MEST RUTINERADE artister i r&b-genren. Redan på 30-talet var han en framstående artist på jazzscenen i Kansas City där han föddes 1911. Han jobbade som bartender på The Sunset Club och kunde plötsligt brista ut i sång. Kom till New York 1938 och blev en stor profil i den boogie woogie-revival som existerade 1938-41 där han som svart sångare exklusivt också nådde den vita publiken.
   Under 40-talet sjöng Joe med bÃ¥de Duke Ellington och Count Basie. 1951 upptäcktes han av bröderna Ertegun som drev Atlantic Records och skrev kontrakt med honom. Joe var stor som ett hus, 190 cm lÃ¥ng och 136 kg tung, men ännu större var hans röst som beskrevs som blues shouter men det var först pÃ¥ 60-talet som Joe Turner fick sitt rätta namn, Big Joe Turner.
   Historien om "Honey hush" inleddes i maj 1953, när lÃ¥ten spelades in, och först hade titeln "Yakity-Yak" när den släpptes i juli. TvÃ¥ mÃ¥nader senare släpptes singeln med samma lÃ¥t men dÃ¥ med titeln "Honey hush". Som den konspiratoriske skribent jag är kan jag inte släppa den historien. Alternativtiteln är ju nästan identisk med en senare Coasters-titel ("Yakety Yak") frÃ¥n 1958 skriven av Jerry Leiber och Mike Stoller.
   Det blir än mer förvirrande när jag upptäcker att Leiber-Stoller som producenter 1959 gör en nyinspelning av "Honey hush" med Turner... En version som verkligen är bÃ¥de slappare och mindre energisk än 1953-tolkningen som ni kan höra här ovan. Bandet som kompar Turner pÃ¥ "Honey hush" är Pluma Davis and The Rockers.
   Det finns fler märkliga frÃ¥getecken i den här historien. När "Honey hush", som allmänt uppfattas som skriven av Turner, släpptes första gÃ¥ngen hade den "Brown" som lÃ¥tskrivare vilket kan stÃ¥ för Nipey Brown som var hans vän och ägare av Sunset Club i Kansas City. Men pÃ¥ senare utgivningar, frÃ¥n 1956 när The Johnny Burnette Trio spelade in lÃ¥ten, har lÃ¥tskrivarnamnet varit Lou Willie Turner, Big Joes fru.
   Joe Turner skulle nästan ett Ã¥r senare, i april 1954, ge ut sin kanske mest uppmärksammade skiva, "Shake, rattle and roll". LÃ¥ten som i en censurerad version med Bill Haley blev en stor hit i USA som uppföljare till den ännu större genombrottslÃ¥ten "(We're gonna) Rock around the clock".
   Första gÃ¥ngen som jag garanterat hörde "Honey hush" var 1981 i Elvis Costellos version pÃ¥ "Almost blue"-albumet. Märkligt nog gjorde även Paul McCartney, som samarbetade med Costello i slutet pÃ¥ 80-talet, en version av lÃ¥ten pÃ¥ sitt fräscha coveralbum "Run devil run" 1999. Men Joe Turners original frÃ¥n 1953(!) har verkligen ett oslagbart sväng.
   74 Ã¥r gammal avled Joe Turner 24 november 1985 av hjärtproblem.

/ HÃ¥kan




Beatles (63)
Blogg (529)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (80)
Konserter (243)
Larm (20)
Listor (57)
Maxi12" (35)
Minns (177)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< Augusti 2018 >>
Må Ti On To Fr Lö Sö
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30 31    

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Mikael Johansson 27/06: Var där i konserthuset 1977, 16 år gammal. Visste inte riktigt vad som väntad...

Kjell J 16/06: Kolla gärna in denna ytterst förträffliga Youtube-kanal:@YesterdaysPapers (ti...

Valbobo 10/06: 1970 spelade faktiskt Cilla Black in en cover på Olles Det gåtfulla folket. Ko...

Andreas Lundell 19/05: Svensk pappa och irländsk mamma kan man väl klämma in....

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.