Blogginlägg
Njutbart men det nådde inte under huden
Alla bilder: Anders Erkman
Den här recensionen publicerades ursprungligen i en något kortare version i Nerikes Allehanda 20/1 2014.
PETE & THE POETS
East West Sushi, Örebro 18 januari 2014
Konsertlängd: 22:07-22:55 (47 min)
Min plats: stående 7 m från scenen.
I den sköna konsten att spela igenom ett helt cd-album från början till slut var lördagskvällens konsert med Pete & the Poets värd absolut högsta betyg. Eller kalla det hellre uppvisning än konsert ty varje ton, varje ackord, varje tempoväxling och varje ljudillustration var så noggrant planerad och in i minsta detalj så välrepeterad och minutiöst förberedd i arrangemang och framförande.
Tre keyboardsspelare, inklusive frontmannen Peter Nygren, borgade för ett alldeles fenomenalt genomarbetat sound. En scenupplaga av Pete & the Poets som i varje strof kunde återge det klockrena ljudet från det aktuella albumet "Shine".
I min värld, den lyssnande, har det aldrig i något sammanhang uteslutande handlat om exakthet eller instrumental skicklighet när jag bedömt en konsert. I recenserandet har jag för min del lutat mig mer på känslor och gärna spontanitet än ren briljans på varje instrument. Ändå får jag erkänna att Pete & the Poets med sin musik skapade praktfull underhållning med sina vackra melodier, sina fina arrangemang och sin välrepeterade elegans.
Senaste albumet framfördes alltså i sin helhet med låtarna i samma ordning som på skivan, som jag uppfattade det. Uruppförandet skedde under Live at Heart i höstas och jag var då lite skeptisk mot konceptet att göra hela albumet till en föreställning. Men de flesta invändningarna berodde nog mest på att materialet var okänt för publiken och att den där sammanhängande och oavbrutna floden av musik gav mig ett väldigt splittrat intryck.
Nu som då var det inga avbrott, inga applåder och inga mellansnack på drygt 40 minuter och i konsertsammanhang kändes det väldigt okonventionellt men också lite självupptaget.
Nu med skivan i friskt minne, med musikaliska höjdpunkter som "If you were gone", "I would die for you" och "In the summertime" i hjärnan, blev upplevelsen något helt annat, både njutbar och underhållande, fast den inte kröp under huden på mig.
Kvällens lättaste jobb hade jag när jag skulle notera konsertens låtar. Repertoaren var nämligen identisk med hela senaste albumet. När konserten/skivan var slut blev bandet inropat för extralåt och valde då att göra titellåten från förra albumet, "Are we going to America", som konsertens sista låt.
/ Håkan
90:#17 Det stora kalaset
Soundtracks: The lion king
<< | Januari 2014 | >> | ||||
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | ||
6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 |
13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 |
20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 |
27 | 28 | 29 | 30 | 31 |
Per Gotthardsson 22/06: Jag var där! Egentligen för att lyssna till Hiseman men lämnade lokalen helt ...
Jan Lennell 6/06: Var där och kommer ihåg att Fläskkvartetten var mäktigt imponerande! En exp...
Mikael Andersson 3/06: Det finns ännu en underskattad skiva på 90-talet 1994 Sånger Från Nedergård...
Björn Stein 9/05: Tack för den resan, Håkan! Ser redan fram mot att läsa om nästa äventyr som...
Jan Lennell 8/05: Beatles platta på 1:a platsen..ingen högoddsare :). Ber att få tacka för en ...
Peter Lundmark 6/05: Tack för en spännande och rolig resa, har fått plocka fram skivor man inte ly...
Hans 6/05: Har varit kul följa dina favoriter, även om jag inte hållit med dig. Däremot...
Mikael Bodin 5/05: Lundell måste ha gjort unikt många dubbelalbum :) Skulle man göra en lista av...
Mikael Bodin 5/05: Tack för en inspirerande recension av en klassiker. Själv velar jag ständigt ...
Björn 1/05: Waterboys, Jackson Brown, Beatles...


Kommentarer till blogginlägget: