Tidigare blogginlägg

Krönika: December 1971

I den här krönikan/artikeln från december 1971 frågar jag mig om popen var bättre förr. Jag hade väl inget riktigt svar på den frågan utan hänvisar till en utveckling där enorma reklamsatsningar betyder så mycket. Jag räknar upp ett antal artister och grupper, både svenska och internationella, i artikeln och jag vill inte ge något exempel på vem eller vilka som bör kallas "nya Beatles".
   Lite allmän detaljerad pophistoria får jag också plats med.
   Jag nämner också några namn, Matthew Ellis, Gilbert O'Sullivan, Grin (Nils Lofgrens grupp) och Paul McCartney Wings som kommande stjärnor. Och så här i efterhand, drygt 50 år senare, vill jag påstå att jag hade några rätt...


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/12 1971.
 
POPEN ÄR INTE DÖD - BARA ANNORLUNDA!
Direktörer med feta plånböcker bestämmer dagens nya artister

"GET BACK TO WHERE YOU ONCE BELONGED". Textraden är hämtad från en inte alltför gammal Beatles-låt. En uppmaning till popmusiken att ta steget tillbaka. Kanske till 1965-66, den tid som många anser vara popkulmen. Detta påstående framkallar ofta frågorna: Var popen bättre förr? Är popen död eller har den utvecklat sig?
   Om popen är död är, för en popfanatiker idag, en något onyanserad fråga. Förutsättningarna då och nu har ändrats så markant att en jämförelse mellan musikepokerna är svår att göra. En sak är emellertid klar att för en 5-6 år sedan var spellusten större än den är idag.
   Konkurrensen var hårdare och ”duellerna” utspelade sig på en lägre nivå. Nu är det oftast skivbolagsdirektörer med tjocka plånböcker som väljer vem som skall bli stor artist.
   Enorma reklamsatsningar blandas med personliga framträdanden på tv och i radio. Artistens verkliga namn ändras till något mer klatschigt som får publiken att spärra upp ögonen. Sedan sprids sprida en biografi (levnadsbeskrivning) där det mesta är ihopdiktat. Fattig barndom och andra sociala problem är slitna klyschor i sådana här sammanhang.
Artister och grupper som fått sitt genombrott och egna tv-program efter detta mönster finns det många exempel på bland de mest kända märks Monkees, Archies, Partridge Family och Bobby Sherman. Samtliga namn är amerikanska där nämnda showbusinesspolitik är mest utbredd.
   Dagens pop har dock mycket att tacka ”gårdagens” för. Det var då grunden lades och många av dagens popgestalter har sina rötter ett antal år tillbaka. Här är några namn som levt vidare på ett eller annat sätt:
   Spencer Davis Group. Hade under åren 66-67 hits som ”Keep on running”, ”I'm a man” och ”Gimme some lovin'”. Finns ej mer som grupp. Först lämnade Stevie Winwood, som bildade Traffic, gruppen 1967. Gruppen fortsatte dock något år innan den definitiva upplösningen kom.
   Ledaren Spencer Davis håller nu mest till i USA där han spelar med Peter Jameson. En annan känd duo som växt upp ur spillrorna från SDG är Hardin & York, Eddie Hardin, piano, och Pete York, trummor.
   Manfred Mann som från 1964 till 1969 hade ett otal hits som ”Do wah diddy diddy”, ”Mighty Quinn”, ”Ha ha said the clown” och så vidare. Gruppen har nyligen uppstått igen med, förutom Manfred själv, helt nya medlemmar. Av de gamla medlemmarna har samtliga varit med om att föra poptraditionen vidare. Jack Bruce, gruppens första basist, är nu ett världsnamn som solist. Klaus Voorman, Jacks efterträdare, är mycket god vän med John Lennon och George Harrison och spelar ofta med på deras skivor.
   Gruppens båda sångare under de fyra åren, Paul Jones och Mike d'Abo, är även de stora namn. Den förra främst som skådespelare och den senare som kompositör. Trummisen Mike Hugg är nu sysselsatt med attskriva melodisnuttar till tv-reklam. Gitarristen Tom McGuinness bildade förra året succégruppen McGuinnes Flint.

DET VAR NÅGRA GRUPPER VARS MEDLEMMAR vars medlemmar nått längre via sitt individuella skapande. Men det finns också band som stått på toppen genom åren med i det närmaste samma medlemmar: The Who, The Kinks, Beach Boys, Rolling Stones, The Hollies, The Moody Blues med flera.
   Vad har då hänt mede alla grupper från den svenska pop-eran? Hep Stars, Tages, Ola & Janglers, Shanes, Hounds och så vidare är grupper som stod för ”svensk pop” i mitten på 60-talet. Ingen av grupperna finns längre kvar till namnet.
   Flera av medlemmarna inriktar sig mer på Svensktoppen (Ola Håkansson, Lennart Grahn, Svenne & Lotta, Benny Andersson) där de nu är etablerade namn. Men det finns även svenska svenska popmusiker som förnyat sig och fortfarande sysslar med popmusik nu när de svenska grupperna skapat en helt egen stil där också namnen skiljer dem från sina svenska föregångare . Förut skulle det vara något engelskt gruppnamn medan man idag heter Gunder Hägg, Fläsket Brinner, Gudibrallan, Samla Mammas Manna, Gläns Över Sjö Och Strand, Handgjort eller något annat helsvenskt.
   En svensk popsocietet har också bildats med en mängd kända svenska musiker som hjälper varandra på sina skivor. En lista på alla skulle bli lång men Björn J:son Lindh, Georg Wadenius och Hawkey Franzén är några namn som det rör sig kring.
   Så kallade musikaliska storfamiljer är inget nytt och det finns också exempel på samma fenomen i både USA och England där det växer upp små grupper av musiker och sångare som hjälper varandra,
   En av dessa centralfigurer i USA är pianisten Leon Russell som tillsammans med engelske sångaren Joe Cocker byggt upp en mastodont grupp som de kallar Mad Dogs & Englishmen som bland annat innehåller Chris Stainton, Jim Keltner, Jim Gordon, Rita Coolidge och Carl Radle.
   Crosby Stills Nash & Young är ett annat centralt namn som i sin vänkrets har grupper som Jefferson Airplane, Grateful Dead och sångarna John Sebastian och Cass Elliott som ofta finns med på varandras skivor.
   I England finns det så skallade sessionmusiker som dyker upp lite överallt och som inte är bundna till någon viss grupp. Exempel på dem är Alan White, trummor, Klaus Voorman, bas, Hugh McCracken, gitarr och Nicky Hopkins, piano.
   Alla vi hittills har nämnt är redan etablerade artister. Vad ska nu hända då? Vem eller vilka ska styå på toppen imorgon? Vem som blir ”nya Beatles” är en uttjatad fråga som många sysselsätter sig med att försöka svara på. Låt oss istället hoppas på något nytt.
   Det finns massor med sångare och grupper som står och knackar på dörren till berömmelsen och de stora pengarna. Här är några namn som spås en lysande framtid: engelske sångaren och kompositören Matthew Ellis, Gilbert O'Sullivan, som redan är på god väg, Grin, amerikansk grupp, och slutligen den grupp som Paul McCartney nyligen bildat, Wings.

/ Håkan

Biljett: Bruce Springsteen 2005

BRUCE SPRINGSTEEN Scandinavium, Göteborg 23 juni 2005

Våren 2005 släppte Bruce sitt tredje akustiska album, "Devils & dust", och gav sig ut på en soloturné runt jorden. Började i USA och fortsatte i Europa innan han kom till Sverige 23 juni, kvällen före Midsommarafton.
   Jag såg även den andra Sverige-konserten i Stockholm, 25 juni, men min recension ovan (länken) är från Göteborg.

/ Håkan

Compilation: ANC

"ANC: Svensk rock mot apartheid" (Amalthea, 1985)

1985 VAR ETT HÄRLIGT SPLITTRAT ÅR. Bland filmer som ”Falsk som vatten” och ”Mitt liv som hund” trängdes med Ulf Lundells ”Den vassa eggen”, tv-premiärer av Jacobs stege, Nattsudd och Solstollarna och Thåström sjöng Bellman.
   Men 1985 var också ett år av välgörenhet från världens alla artister. Mot svält och förtryck. Det stora engagemanget för hjälpverksamhet startade redan julen 1984. Bob Geldof lyckades samla en diger skara engelska artister för att spela in ”Do they know it's Christmas” för de svältande människorna i Etiopien.
   Amerikanska artister svarade med en liknande aktion, ”We are the world”, och sommaren 1985 arrangerades Live Aid, återigen med Geldof i förarsätet, samtidigt på båda sidorna av Atlanten som samlade in pengar till samma afrikanska svältkatastrof.
   Samma höst samlade Steve Van Zandt 49 olika artister som protesterade mot apartheid i Sydafrika, ”Sun city”, och en månad senare upprepades engagemanget på svensk mark med svenska artister, "ANC: Svensk rock mot apartheid".
   29 och 30 november 1985 genomfördes två konserter under sammanlagt tio timmar på Scandinavium i Göteborg. Ett på den tiden unikt och alldeles fantastiskt samarbete mellan en rad olika artister, från både den så kallade kommersiella artisteliten och den så kallade progressiva musikrörelsen, och en mängd olika skivbolag. Unde de tre följande dagarna, 1-3 december, mixades och redigerades det inspelade konsertmaterialet och efter bara några veckor gavs skivorna, dubbelalbumet, ut.
   Jag recenserade "ANC: Svensk rock mot apartheid" i Nerikes Allehanda på julafton 1985. Recensionen fick rubriken ”Magnifik manifestation” och jag skrev bland annat ”Här får vi en nyttig och bred definition på vad rockmusik är och står för. Att sedan påstå, som en del gör, att det är kris för svensk rockmusik är bara en huvudlös och befängd tanke i en sjuk hjärna”. ”Här presenteras stundtals musikalisk dynamit, unika artistkombinationer och nästan genomgående exklusiva framföranden”.
   Jag kan väl idag, nästan 39 år senare, inte riktigt skriva under på de fina orden. Musikaliskt har väl arrangemangen inte åldrats med värdighet, de huvudsakligen slamrande trummorna och de tunga syntarna var ju ett typiskt 80-talsfenomen, men skivan kan ses och höras som ett viktigt tidsdokument. I en tid när Dan Hylander, Mats Ronander, Anne-Lie Rydé, Imperiet, Mikael Wiehe och Hansson De Wolfe United stod på topp. Strax innan Eva Dahlgren, Per Gessle och Marie Fredriksson slog igenom på riktigt. De två sistnämnda hade ännu inte upptäckt Roxette-konceptet och fick endast köra på några låtar.
   Det gick alltså fort från ax till limpa med den här skivan, från inspelning till utgivning, och det förekommer en del felstavningar och rena felaktigheter på skivomslaget. Exempelvis sjunger Tommy Körberg den svenska versionen av ”Bridge over troubled waters” med text av Åke Arenhill som därmed inte får sin credit här. Medan vi kan se igenom fingrarna när skivomslaget försöker stava till Hasse Ohlsson och Lasse Lindbohm och saknar ibland namn på både organister och saxofonister.
   Det är härlig 80-talsnostalgi att läsa namnen på en stor mängd musiker som deltog i arrangemanget. Ett delvis återbildat Raj Montana Band och Wiehes, Ronanders och Rydés ordinarie kompgrupper var samlade.
   Den fjärde och sista skivsidan är dubbelalbumets bästa sekvens, konsertens höjdpunkter, när den heliga alliansen Joakim Thåström och Mikael Wiehe möts på allvar i låten ”Fred” där de delar på sångmikrofonen. Ett delvis utökat arrangemang i en ännu maffigare tolkning tar låten till höjder man inte trodde var möjliga.
   Även ”Soweto”, där alla tolv sångarna på scenen effektfullt avlöser varandra, tillhör skivans toppar.
   Jag har för övrigt tidigare recenserat dvd-versionen av "ANC-galan".


ANC-kören: When Freedom We Have Won
Totta's Bluesband: Ain't Your Business
Peps Persson: En Del Och Andra
Jerry Williams: Don't You Lie To Me
Totta's Bluesband: Sail Away
Rolf Börjlind: Nyttiga Idioter
Tommy Körberg: Bridge Over Troubled Waters
Mats Ronander: En Hederlig Man
Sanne Salomonsen: Out Of Darkness
Mikael Rickfors: Amazing Grace
Eva Dahlgren & Anders Glenmark: The Long And Winding Road
Tomas Ledin: Don't Touch That Dial
Ledin-Rickfors-Dahlgren-Salomonsen-Ronander med flera: It's Never Too Late
Anne-Lie Rydé: All For The Love Of Rock And Roll
Hansson De Wolfe United: Oberoende Vad Fursten Säger
Dan Hylander: Hymn till en snubblad vandrare
Py Bäckman: Concordelia
Hylander-Bäckman med flera: Låt Julen Förkunna (Frid på jorden)
Strube-Wiehe-Salomonsen-Afzelius & Globetrotters: Hold Om Mig
Björn Afzelius & Mikael Wiehe: Folkens Kamp Är Folkets Hopp
Imperiet: Märk Hur Vår Skugga
Imperiet, Afzelius, Wiehe & Co: Fred
Svensk Rock Mot Apartheid: Soweto
Svensk Rock Mot Apartheid: Berg Är Till För Att Flyttas

/ Håkan

I januari 1970 debuterade jag som recensent

En recension av två aktuella singlar (här lite anonymt illustrerad) blev min debut som recensent i dagstidningen.

I VÅRAS LÄSTE JAG EN LÅNG ARTIKEL i Expressen skriven av den mångårige och numera pensionerade journalisten Mats Olsson där han i samband med sin 75-årsdag beskrev hela sin historia som främst musikjournalist. Jag ska erkänna att jag på 70-talet hade Olsson som förebild när jag skrev mina recensioner och hade samma ambition att hitta ny spännande musik.
   Jag läste att Olsson fick sitt breda genombrott som musikjournalist när han lämnade tidiningen Arbetet och började på Expressen 1974 och fick nationell uppmärksamhet. Och rollen som inspirationskälla för en några år yngre skribent i Örebro. Den texten fick mig att tänka tillbaka på min egen bakgrund och historia som skribent på Nerikes Allehanda som faktiskt inträffade fyra år innan Olssons texter fick premiär i Expressen.
   I nästa säsong av Håkans Pop kommer jag att återpublicera gamla krönikor och artiklar från 1971 och framåt som publicerades i Nerikes Allehanda och kom i samband med det projektet att tänka på mina egna rötter som musikskribent. Detaljerade minnen från de första 70-talsåren som inledningsvis sporadisk skribent som jag nog aldrig har berättat om tidigare.
   Som anställd på tidningens budavdelning som 15-åring sedan augusti 1968 blev snart redaktionens nöjesredaktion en populär plats där redaktör Bosse Röhlander var ensam ansvarig för tidningens nöjessidor.
   Uppvuxen med Bildjournalen som viktigaste informationskälla inom musikbranschen under 60-talet var jag tidigt en hängiven läsare av texter om musik. Lektyr som under hösten 1968 utökades med den engelska New Musical Express som jag föredrog före Melody Maker. Läsandet om och lyssnandet av aktuell popmusik gjorde mig nog till en typisk musiknörd enligt dagens mått mätt och jag tjatade mig förmodligen till möjligheten att få skriva några rader i NA.
   Redaktör Röhlander slängde åt mig några recensionssinglar som första försök och jag högg givetvis på det betet och levererade en text som publicerades 12 januari 1970 (se ovan).   
   Kanske kommer jag någon vacker dag att avslöja mitt första tappra besök i klartext men det är faktiskt av mindre allmänt intresse vad jag skrev om, två singlar med Tommy Körberg och Bobby Sherman, än min himlastormande upplevelse att få uttrycka mina åsikter i text och att sedan se mitt namn i tryck i en dagstidning.
   Några veckor senare recenserade jag nya album med Hep Stars, Jerry Williams och Tommy James & the Shondells, en månad senare Plastic Ono Band, Pink Floyd och Deep Purple och ytterligare senare fler albumrecensioner. Skrev även under 1970 några lösryckta artiklar för att lagom till årsskiftet 1970/71 sammanfatta nöjesåret i en lång artikel.
   Under det kommande året 1971 började jag skriva konsertrecensioner (bland annat Nature, Colosseum och Contact tillsammans med den udda supergruppen Marsfolket) och, under åren därefter, längre och längre krönikeliknande artiklar som jag alltså under nästa Håkans Pop-säsong kommer återpublicera här.

/ Håkan

Nya säsongen på Håkans Pop är startklar

FÖRRA VECKAN AVSLUTADES SOMMARSÄSONGEN på Håkans Pop vars huvudkategori var Englandslistan på 60-talet. Jag analyserade låtar, artister och poptraditioner som härjade under det svängiga 60-talet. Mycket nostalgi från mitt härliga musikaliska decennium i en tid när topplistor gav mitt musikintresse ett spännande innehåll. Alla sidor med listor från England återfinns under kategorin "Englandslistan".
   Listor har jag för övrigt ägnat mig åt under nästan alla säsonger som Håkans Pop har existerat. Vid Håkans Pop-premiären i augusti 2007 började jag att rangordna album från 80-talet, ett till stora delar missförstått musikaliskt årtionde. Den hittar ni i spalten till höger under kategorin ”80-talets bästa”.
   Jag har gjort detsamma med både 70- och 90-talsalbumen, ”70-talets bästa” respektive ”90-talets bästa”, medan ”60-talets bästa” blev en lista över det decenniets bästa artister och grupper med singlar som måttstock.
   För att på något sätt analysera ”50-talets bästa” musik, som jag till stor del upplevde i efterhand, blev det också artisterna och några få grupper som fick vägleda mig till de bästa låtarna och den bästa musiken.
   Sedan har jag i olika kategorier genom åren på Håkans Pop rangordnat mina ”Bästa konserter” och mina ”Bästa livealbum”. Sommaren 2012 listade jag mina elva bästa konsertupplevelser på Rockmagasinet i Örebro, återfinns under ”Rockmagasinet Live”, och under säsongen 2022/23 tog jag mig vatten över huvudet och rangordnade mina 100 bästa livekonsertupplevelser i Örebro (”ÖREBRO LIVE 100”).
   Jag har också försökt rangordna mina 38 bästa vhs- och dvd-favoriter (”vhs_dvd 38-1”) och mina 20 favoriter bland cd-boxar (”BOXAR 20-1”). Och under den senaste Håkans Pop-säsongen 2023/24 tittade jag tillbaka 50 år och rangordnade mina 40 bästa albumfavoriter under kategorin "Best of 1973/1974".
   För att till slut försöka göra en total lista på alla personliga albumfavoriter från 60-talet till slutet av 2010-talet gav jag mig under Håkans Pop-säsongen 2021/22 full frihet att rangordna alla mina albumfavoriter, totalt 150 bästa album! Återfinns under kategorin ”ALL TIME BEST”.


Några exempel på samlingsskivor som kommer förekomma under Håkans Pops kommande säsong,

EFTER ALLA DESSA UPPREPADE TEMAN av rangordnade listor tycker jag att det är dags att slå mig fri från listtänkandet och genomföra den kommande Håkans Pop-säsongen utan rangordningar, listor och annat som kräver placeringar i förhållande till varandra. Därför kommer jag under den kommande säsongen att på måndagar plocka urskillningslöst bland vinylalbum från skivhyllan där samlingsskivorna står och bokstavligen samlar damm.
   Där bläddrar jag ytterst sällan och spelar skivorna ännu mer sällan. Mest för att blandningen är så gränslöst hisnande och pendlar mellan engelska pubrockskivor, olika skivbolagssamlingar (Stiff, Chiswick, Immediate, Harvest med flera), några konsertskivor med olika artister, temaskivor, proggsamlingar och 60-talssamlingar.
   På dessa skivor döljer sig uppenbart flera guldspår som inte återfinns i den övriga vinylsamlingen. Pärlor som jag har glömt bort eller helt enkelt förträngt. Bland de här skivorna ska jag under den kommande säsongen leta låtar och inspelningar och sedan beskriva och analysera innehållet.
   Med ungefär samma ambition gjorde och gör jag samma jobb med en genomgång av alla mina soundtrack, coverskivor och tributeskivor, där det kan gömma sig en och annan exklusiv inspelning som bör uppmärksammas.
   Den nya kategorin med samlingsskivor har fått rubriken ”Compilation” och kommer under kommande höst och vår att publiceras på måndagar med start nästa vecka.
   Övrigt innehåll på nästa Håkans Pop-säsong kommer jag ge fullständigt utrymme till snygga konsertbiljetter på onsdagar och sedan gräva djupt i mina gamla krönikor publicerade i Nerikes Allehanda under åren 1971-1986 på fredagar. Riktigt nostalgiska utgrävningar utlovas.

Välkommen på måndag till ännu en spännande Håkans Pop-säsong!

/ Håkan

Juli 2024 på Håkans Pop

Joel Alme under den mycket känsloladdade konserten på Under Bar Himmel.

UNDER GANSKA STILLSAMMA FÖRHÅLLANDEN har julimånaden 2024 passerat på Håkans Pop. Förutom alla upprepade tillbakablickar på Englandslistor från 60-talet har jag skrivit om några aktuella album, tagit adjö av två legendariska artister, en TisdagsAkademi-rapport och två konsertrecensioner.
   Under sommaren har det släppts två album med två stora artister där innehållet var gamla inspelningar som hade samlat damm i något arkiv, Neil Youngs ”Early daze” och Paul McCartneys ”One hand clapping”. Två intressanta skivor med gamla liveinspelningar från 1969 respektive 1974.
   Det är alltid för tidigt att dö men John Mayall och Ulf Dageby lämnade livet och musikbranschen efter många års troget och oförglömligt arbete.
   Det var under juli dags att lämna en ny rapport från TisdagsAkademins möten på tisdagar, sammanslutningen jag har tillsammans med Olle Unenge och Janne Rindar, och omfattade den här gången tidsperioden 11 juni-16 juli 2024.
   Det blev under juli återigen dags att besöka konserter efter några månaders paus. Niklas Strömstedt och Joel Alme, två positiva upplevelser på olika sätt.

UNDER DEN TRADITIONELLA SEMESTERMÅNADEN juli var det i år ganska lugnt med nya skivreleaser med ny musik vilket exempelvis fick mig att lyssna mer på ovannämnda arkivbaserade album. Men också några nya album utan att hitta den där perfekta skivan som jag brukar utse till ”Månadens bästa album”.
   Amerikanen JD GRAHAM, som inte alls ska förväxlas med Jon Dee Graham (som besökte Örebro 2016), har gjort ett album, ”Sergeant of sorrow”, som befinner sig i den typiska singer/songwriter-fållan. Huvudsakligen akustiskt på gitarr och piano med en röst som är personlig och stark. Men låtmässigt saknar jag rejäla höjdpunkter fast materialet är klart underhållande.
   Skotska gruppen TRAVIS har väl inte lämnat efter sig något större eko, dock en 20:e-placering på årsbästalistan 1999, i sin sporadiska skivproduktion. Och deras genom åren lågmälda pop har nog varit lite för snäll för att lämna avtryck. Nya ”L.A. Times” bryter inte det mönstret, i de bästa stunderna snygg pop men som helhet genomskinligt anonym.
   Knappast någon annan engelsk låtskrivare har samma rutin och cv som GRAHAM GOULDMAN. Han var ju framgångsrik låtskrivare redan på 60-talet (”Bus stop”, ”Heart full of soul” med flera) och gjorde sedan karriär i 10cc och duon Wax och nu släpper han regelbundet album i eget namn. ”I have notes” heter det senaste som jag vill placera i samma anonyma genre som Travis-skivan ovan.
   Han försöker krydda uppmärksamheten med några stjärnartister (Ringo Starr, Hank Marvin, Albert Lee...) men det hjälper inte. Hantverksmässigt god men alltför lättsmält popmusik.
   Den danska duon THE RAVEONETTES sluter en 21 år gammal cirkel på sitt nya album ”The Raveonettes sing...” som enbart innehåller covers. Deras två första album producerades av Richard Gottehrer som hade firat stora triumfer under 1964-65 med tjejpop vars sound nu upprepas av Raveonettes. Kanske mest tydligt i ”Leader of the pack”, The Shangri-Las hitlåt från just 1964. I övrigt mindre spännande covers på Raveonettes album som jag nog kommer återvända till i min Cover-skivor-kategori.
   I brist på större och intressanta nyheter på skivmarkanden fick mig att gå några månader tillbaka i tiden till april och ANDERS OSBORNES album ”Picasso's villa”. Osborne, svensk gitarrist boende i USA med New Orleans som bas sedan 30 år tillbaka, har gjort anmärkningsvärda insatser som turnerande artist i amerikansk rockmusik med många album i eget namn bakom sig. Och hans senaste är så gott som helgjutet.
   Osborne är främst gitarrist och går ibland lite över gränsen med smärtsamt långa solon som tar fokus från ett annars varierat och begåvat låtskrivande. Inledningen med ”Dark Decatur love” är perfekt med sitt akustiska intro, munspel och blås på slutet. Nästan sju minuter långa och starkt Neil Young-influerade ”Red good dirt” är till hälften också perfekt innan arrangemanget avslutas med hisnande långa elektriska gitarrsolon. Bluesbaserade ”Returning to my bones” är också lite för högljudd för mina öron.
   Då är allt så mycket bättre och omväxlande på albumet i övrigt. Som exempelvis mycket fina slidekryddade ”Bewildered” och den hårda men känsliga ”To live”.

/ Håkan

Englandslistan: 30 maj 1964

SISTA ENGLANDSLISTAN I MIN SOMMARSERIE är nästan den äldsta jag har publicerat. Våren 1964 var jag, som 11-åring, ganska ny som popfantast med Tio i Topp som största radiofavorit. Och jag hade, som jag minns det, ä nnu inte upptäckt den engelska topplistan.
   Den internationella poputvecklingen låg någon månad efter händelserna i England. Searchers med ”Don't throw your love away” toppade Tio i Topp just det här datumet men var på väg nedåt i sitt hemland där den hade toppat listan i början på maj. Detsamma med ”World without love” med Peter & Gordon medan Cilla Blacks ”You're my world” toppade listan. Det skulle dröja två veckor innan den singeln gick in på Tio i Topp.
   Cilla Black nådde vid den här tidpunkten sin kulm som artist, ”You're my world” (en cover på italiensk låt) var hennes andra topplacering och hon kom att toppa listan i tre veckor.
   Roy Orbisons ”It's over” skulle ta över förstaplatsen efter Cilla och snabbklättrare som Hollies ”Here I go again”, Brian Poole & the Tremeloes ”Someone, someone” och Motown-sångerskan Mary Wells ”My guy” skulle bara nå en 4:e, 2:a respektive 5:e plats på Englandslistan.
   Kul att se så tuffa namn som Pretty Things och Bo Diddley på listan fast långt ned.

/ Håkan

Englandslistan: 3 maj 1969

/ Håkan

Svensk viskonst på absolut högsta nivå

JOEL ALME
Under Bar Himmel/Spelgården Wadköping, Örebro 25 juli 2024
Konsertlängd: 20:32-21:42 (70 min)
Min plats: Sittande på 4:e bänk till vänster ca 10 m från scenen.

KANTIGT, LITE SKEVT RÖSTMÄSSIGT men djupt personligt tog Joel Alme med oss på en intressant och spännande resa under sina 70 minuter på Under Bar Himmels vackra teaterscen utomhus på torsdagskvällen. Drygt en timme på scen låter kanske lite kortfattat men Joel är en artist som inte vill vara långrandig, inget av hans sex album har varit längre än 34 minuter, och konserter har i min värld aldrig bedömts efter kvantitet. Därför minns jag Joels konsert som en kvalitativt helgjuten upplevelse där varje sekund var osedvanligt underhållande men också engagerande.
   Redan för tre år sedan, när Under Bar Himmel efter första säsongen ville ha tips på artister, hade jag önskemål om Joel Alme för att han sedan 2008 gjort så oerhört starka album. Samtliga har figurerat på mina årsbästalistor (högst upp 2015 med ”Flyktligan” på det årets förstaplats) och i hans låtskrivande, som sedan just 2015 har varit på svenska, finns personligheten symboliserad.
   Av därmed naturliga skäl gick jag till Wadköping med höga förväntningar på en solokonsert med enbart en akustisk gitarr till komp. Jag har nämligen ett minne, mindre än två år tillbaka, när jag fick uppleva en Joel Alme-konsert med fullt band där hans låtar och personlighet inte riktigt kom fram i det högljudda soundet.
   Fast Joel den här gången satt ensam på scen blev konserten aldrig ett lågmält trubadurfierat samkväm. En hård klang av nästan Neil Young-dignitet i gitarren tävlade med Joels starka sång och allt resulterade i handfasta versioner av hans låtmaterial och var i sig ett underbart musikaliskt äventyr.
   Men utan Joels generöst intressanta mellansnack, när vi fick bakgrund och förklaringar till många texter, hade konserten ”bara” blivit en femstjärnig upplevelse. Nu fick vi anekdoter och detaljer som förvandlade den välkonstruerade poesin till verklighet. Mellansnack som ofta avslutades med något komiskt fast det ibland handlade om allvar i gamla minnen. Skrattet hos publiken fastnade ofta i halsen.
   Joels verbala konst firade många triumfer den här sommarsköna torsdagskvällen. Alltid mellan låtarna men vid ett tillfälle, under ”Blomman”, halkade han in på "Doo do doo do doo do do doo..."-andet i Lou Reeds ”Walk on the wild side” och berättade mitt i låten en sanslös anekdot från barndomen när föräldrarna hade fest hemma. Bara en av många verbala höjdpunkter denna kväll.
   Joel Almes låtrepertoar under konserten var hämtad från hans tre album på svenska och var inte alls koncentrerad kring det senaste albumet ”Sköt er själva så sköter jag inte mitt” men som jag inledningsvis konstaterade har ju alla hans skivor en jämnstark kvalité. Ändå var det med nöjd tillfredsställelse jag fick höra sex låtar från ”Flyktligan” med bland annat ”Aldrig bra på livet” och ”Dig äger ingen” som är svensk viskonst på absolut högsta nivå.
   Men konserten med Joel Alme var som sagt en alltigenom bländande konsert där vi fick poesi, allvar och snyggt akustiskt gitarrspel i en underbar blandning.


Våran sort
Slå hjärta slå
Så kanske vinden
Blomman
Brev från botten
Backa tiden
Röda bolaget
Aldrig bra på livet
Hinsan
Jaga dagen

Extralåtar

Kom igen nu morgonen
Kronan
Dig äger ingen

/ Håkan

John Mayall (1933-2024)

HJÄRTAT PÅ EN AV DE STÖRSTA OCH mest inflytelserika bluesorienterade artisterna slutade slå i måndags. JOHN MAYALL hade då ägnat huvuddelen av sina 90 år att sprida sin bluesinfluerade rockmusik och hade en förmåga, främst under 60-talet, att samla de bästa engelska musikerna kring sig i gruppen Bluesbreakers eller Blues Breakers som de hette från början. Och var under ett drygt år, 1967-1968, en flitig besökare i Örebro.
   Mayall tillhörde samma generation som Alexis Korner och under 1962 byggde de upp sina grupper, Blues Syndicate respektive Blues Incorporated, ungefär samtidigt som första fröet till Rolling Stones såddes.
   I januari 1963 bildade Mayall första upplagan av Bluesbreakers som redan då innehöll en framtida musikerprofil, basisten John McVie som flrutom några månader hösten 1965 blev Mayall trogen till september 1967 när Fleetwood Mac sparkade igång på allvar.
   Bluesbreakers blev ett viktigt begrepp i den engelska bluesvågen som växte fram i mitten på 60-talet. Startskottet mot berömmelse kom i april 1965 när Eric Clapton, som precis hade lämnat det han tyckte var ett alltför poppigt Yardbirds, blev ny gitarrist. Men den uppsättningen av ett ständigt förändrat Bluesbreakers varade bara i ett drygt år och det var just i skarven mellan Clapton och den nye gitarristen Peter Green som bandet kom till Örebro första gången.
   På konsertaffischen fanns fortfarande Clapton med men på Norrbygården 24 februari 1967 stod Green som ny gitarrist i Bluesbreakers. Albumet ”A hard road” hade släppts veckan innan.
   På drygt ett år spelade John Mayall's Bluesbreakers i Örebro tre gånger. Bandet, då med nye gitarristen Mick Taylor, återkom 7 oktober 1967 och spelade då på Idrottshuset för att ännu en gång komma till Örebro 16 mars 1968, och spelade då på Teknis, med fortfarande Taylor på gitarr.
   Det var händelserikt spännande år även lokalt i Örebro och det var då som unga pojkar som Finn Sjöberg, Lasse Wellander, Mats Ronander och kanske den allra mest begåvade av dem alla, Tommy Svensson, utvecklade sitt genuina gitarrspel.
   Ur Bluesbreakers, med alla sina musiker som vandrade ut och in, växte mer eller mindre färdiga band unde de här sena 60-talsåren. Cream och Fleetwood Mac var kända exempel men flera musiker i Colosseum och Mark-Almond hade från början spelat i Mayalls band. 1970 upplöste Mayall det engelska bandet och flyttade till USA och började spela med mer jazz- än bluesmusiker, bland annat Harvey Mandel och Sugarcane Harris.
   Några år in på 80-talet började Mayall åter kalla sitt band för Bluesbreakers men det var med amerikanska musiker. 1985 gjorde han ett album som hette ”Return of the Bluesbreakers” med gästande Mick Taylor på gitarr.
   Jag upplevde aldrig Mayall och hans brokiga Bluesbreakers live i Örebro på 60-talet och kommer inte ihåg vilka som spelade i bandet han kompades av i februari 1987 på Rockmagsinet. Jag recenserade aldrig den konserten men jag minns en varm och fullpackad lokal som älskade en redan då historisk ikon. Kanske den största i den lokalen?
   John Mayall avled i måndags 22 juli 2024.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.