Blogginlägg

November 2024 på Håkans Pop

Bjurman Band, med frontpersonerna Ola Bjurman och Richard Lindgren, med basisten Nikke Ström till höger, bjöd på en fantastisk konsert på en båt i Göteborg.

NÅGRA KONSERTER OCH ARTIKLAR i mina serier om Samlingsalbum, konsertbiljetter och gamla krönikor blev november månads sammanfattning av Håkans Pop. Dessutom dog en ganska okänd men framgångsrik skivproducent för några veckor sedan.
   Ibland förvandlas konserter till personliga möten där minnen och gemensamma erfarenheter kan dryftas. Senaste helgen blev sådana dubbla händelser på konserter med Bjurman Band och Basse Wickman dagen efter. 40-åriga bekantskaper som resulterade i många kramar och ännu fler historiska tillbakablickanden när jag fick träffa organisten Hasse Olsson och Basse som jag intervjuade 1984. Hasse var ju klippan i Raj Montana Band och Ulf Lundells komp på den tiden.
   På hemmaplan i Örebro upplevde jag ytterligare två konserter under november, Olle Unenge & Orkestern och Punsch.
   I min kategori om så kallade Compilation-skivor (samlingsalbum) skrev jag under november om ”Golden Pops”, ”Greenpeace”, ”The Harvest bag” och ”Heads together first round”.
   De gamla konsertbiljetterna hade hämtats från 2007 (Bruce Springsteen), 2013 (Bland annat Elvis Costello), 1982 (Jackson Browne) och 2001 (John Hiatt).
   Och krönikorna som under månaden återpublicerades på Håkans Pop var hämtade från september 1978 (tre stycken, om Plågsamma discorytmer, Reggaefeber i England och Svensk rock på engelska) och december 1979 om Engelsk folkrock.
   Shel Talmy, skivproducenten bakom klassiska skivor med bland annat The Who och Kinks, avled i november.

MIN FRU CARINA MÅLAR AKVARELLER OCH läser massor med böcker böcker medan jag lyssnar på musik och lyssnar på musik. Därför har mina månatliga rapporter om nya aktuella skivor blivit både intensivare och heltäckande genom åren. Jag trodde att årets november skulle tappa lite i intensitet när det gäller nysläppta intressanta skivor men det blev ännu en månad med åtskilliga höjdpunkter som jag ska begränsa mig till i text den här gången.
   Däremot vill jag kortfattat ändå nämna några aktuella namn, med nya skivor ute, som är värda uppmärksamhet utan att jag har formulerat några långa texter om mina åsikter: JOHNNY DELAWARE, GWEN STERFANI, THE FLESHTONES och KLARA GOLIGER.
   Under Elvis Costellos solokonserter 1984 inleddes samarbetet med amerikanen T Bone Burnett, där han också var uppvärmare, under det spontana namnet THE COWARD BROTHERS. På skiva blev resultatet då en singel, ”The people's limousine” (1985), men sedan dess har artistsamarbetet legast lågt fast T Bone har fungerat som skivproducent åt Elvis på flera album, bland annat ”King of America”. Men nu har Coward Brothers återuppstått på ett helt album, ”The Coward Brothers”.
   Inledningen på skivan, den finstämda låten ”Always”, är makalöst vacker men är på inget sätt representativ för det 20 låtar långa albumet där nästan allt är gjort med en klackspark på gott och ont. Ibland ekar det Monty Python om texterna, melodierna är ofta lite för traditionella för mina öron men när albumet är som bäst i ”Always” och underbara ”World serious”, ”Yesteryear is near” och skämtsamma ”Early Shirley” är det en bra skiva.
   Jag har aldrig tänkt på THE CURE som en del av engelsk progg men när Robert Smith, med rockvärldens spretigaste kalufs, och kompani återvänder efter 16 års paus med ”Songs of a lost world” blir jag mycket oväntat imponerad och njuter stundtals av många långa instrumentala passager. Arrangemang som ofta kryddas med mustiga stråkar som förstärker både känsla och melodi.
   Det finns alltid en plats i mitt hjärta för STEVE FORBERT och nya ”Daylight savings time” gör mig inte besviken. Steve är inte i ropet direkt, lätt att missa nya skivor (den här släpptes redan i september) men hans lätt heta röst, låtskrivande och ofta lågmälda arrangemang är så personligt att jag upplever varje skiva som en ny höjdpunkt. Så även den här gången.
   DWIGHT YOAKAMS gigantiska cowboyhatt kan ibland skymma hans personlighet både visuellt och musikaliskt men på nya ”Better days” upptäcker jag överraskande breda arrangemang och en stor härlig variation i typen av låtar. Det är lika mycket rock som country och mycket däremellan. En blandning som tillfredsställer mig stort. Och det funkar till och med när Dwight på en låt samarbetar med rapparen Post Malone.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: DET ÄR MYCKET SOM I MUSIKVÄG HAR överraskat mig den här hösten. Det började i augusti med Nick Caves innerliga ”Wild dog” och den här månaden är det The Cures ”Songs of the lost world” (se ovan) och nu WILLIE NELSON som på sitt 76:e(!!!) album ”Last leaf on the tree” får mig att äntligen uppskatta den 91-årige(!!!) sångaren från Texas.
   Jag har genom åren varit ganska kallsinnig när det gäller Willie Nelson. Personlig röst, javisst, men i ofta ganska sega och mediokra arrangemang i mindre intressanta låtval. Men Willie har ju en förbluffande produktivitet som borde göra hälften så gamla artister gröna av avund. ”Last leaf on the tree” är Willies andra album för i år och även på förra skivan, ”The border” som släpptes i maj, gör han en storartad insats. Då slog han mig med häpnad (”Jag har aldrig upplevt en bättre Willie-skiva” uttryckte jag mig...) men den alldeles nya skivan däckar mig fullständigt på många sätt.
   Sonen Micah har producerat och det är nog den stora anledningen till min tillfredsställelse. Jag ska kanske inte överdriva men sound och arrangemang tangerar nästan det spännande som ikoner som Rick Rubin och T Bone Burnett brukar bjuda på. Här finns både atmosfär och starka detaljer, Micah spelar på en drös olika instrument, och låtvalet som är en majoritet covers har hämtats från så olika håll som Tom Waits, Warren Zevon, Neil Young, Keith Richards, The Flaming Lips(!), Beck och Nina Simone. Låtar som sedan behandlats med både respekt och öppenhjärtighet.
   Det är nästan omtumlande att jag först nu har fastnat för Willie Nelson och det skulle förvåna mig mycket om inte ”Last leaf on the tree” snart återfinns på min årsbästalista.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.