Tidigare blogginlägg

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanRICHARD LINDGREN 2013.

/ Håkan

”One hand clapping”

PAUL McCARTNEY & WINGS
One hand clapping
(MPL/Capitol)

14 JUNI, FYRA DAGAR FÖRE PAULS 82-årsdag, släpptes den här skivan men innehållet är betydligt äldre än så. För nästan 50 år sedan, 15 augusti 1974, gick Paul tillsammans med sitt band Wings in i Abbey Road-studion för att i första hand spela in ett planerat livestudioalbum. I planerna fanns också en dokumentär, som skulle heta ”One hand clapping”, med ett ”Let it be”-liknande upplägg där regissören David Litchfield skulle filma hela evenemanget med en grupp i full aktion.
   Korta klipp från de här inspelningarna har förekommit i några pr-sammanhang men hela projektet skrinlades liksom en senare planerad ”Wings live in the studio”-ep med sex låtar från inspelningen som inte heller förverkligades.
   Nu, nästan 50 år senare, släpps liveinspelningarna med en inspirerad grupp som spelar aktuella låtar från den tiden, några försmak från kommande skivor, covers som McCartney varken förr eller senare har spelat officiellt, till och med några korta versioner av Beatles-låtar plus några originallåtar som inte heller har givits ut tidigare.
   Efter det mycket framgångsrika albumet ”Band on the run”, november 1973 när gruppen egentligen var i upplösning då gitarristen och trummisen lämnade bandet precis innan inspelningarna, var Wings en grupp i spännande förvandling. Under våren 1974 hittade McCartney nya starka ersättare, 21-årige gitarristen Jimmy McCulloch och trummisen Geoff Britton.
   Sommaren 1974 spenderade McCartney och Wings sju veckor i Nashville och spelade bland annat in den kommande singeln ”Junior's farm”, ett rockigare bevis på bandets utveckling som blev en av topparna på ”One hand clapping”-inspelningarna. Med McCullochs unga entusiasm blev Wings ett riktigt rockband som förstärkte energin i låtar som ”Soily”, en bra låt som försvann på livedubbeln ”Wings over America”, ”Jet”, med en vildare Paul vid mikrofonen, och Denny Laines ”Go now”, där Jimmy gör ett fint gitarrsolo.
   Men Paul McCartney har ju också en snäll sida och den får givetvis stort utrymme på de här inspelningarna. Men jag hade på förhand många förhoppningar på en levande och mer avskalad ljudbild, ty hans diskografi har genom åren varit överfull med överarbetade arrangemang, men jag blir inte riktigt nöjd när jag lyssnar på ”One hand clapping”.
   Vissa låtar, ”Live and let die” och ”Nineteen hundred and eighty five”, har uppenbara pålägg och Del Newmans stråkar förtränger den genuina livekänslan. Och ”Maybe I'm amazed” är faktiskt snällare här än på soloinspelade ”McCartney” och saknar ett rejält gitarrsolo.
   Det som gjorde mig riktigt nyfiken på den här skivan är de exklusiva McCartney-originallåtarna som inte finns utgivna tidigare. Titellåten är en enkel instrumentallåt och kvartetten ”Power cut”, ”Love my baby”, ”Let's love” och ”All of you” är alla simpla ballader på dryga minuten. Inga utropstecken direkt som kanske förklarar att de aldrig har fått nya försök i Pauls karriär. ”Let's love” gav han förresten bort till Peggy Lee strax efter den här inspelningen.
   Även Beatles-låtarna ”The long and winding road” och ”Lady Madonna”, här i ett medley, är liksom ”Let it be” enbart korta parenteser på skivan.

/ Håkan

Sommarens musik i backspegeln

DET ÄR INTE SÅ MYCKET SOMMAR I LUFTEN och musikaliskt har årstiden gått ner i viloläge, raden av nysläppt musik är traditionsenligt kort. Då letar jag mig lika traditionsenligt tillbaka i tiden och fångar musik från långt tillbaka i tiden. Visserligen inspelade för länge sedan men är aktuella på alldeles nysläppta album.
   Albumen jag syftar på är PAUL McCARTNEY & WINGS ”One hand clapping” och NEIL YOUNGS with CRAZY HORSE ”Early daze”. Kalla det arkivmaterial men det finns intressanta detaljer bland låtmaterialet på båda skivorna.
   Jag har ägnat några vädermässigt gråtrista dagar åt de här albumen och kommer under de närmaste dagarna att granska innehållet och recensera det jag hör och sedan skriva ner mina tankar och åsikter. Och ni vet var ni kan läsa mina ord? På Håkans Pop naturligtvis!
   Låt sommarlovet tillfälligt få lite mer liv och rörelse av musikalisk prägel.

/ Håkan

Englandslistan: 2 augusti 1969

"TÄVLINGEN" MELLAN BEATLES OCH ROLLING STONES fortsatte på Englandslistan under 1969 fast just här var det snarare mellan John Lennon och Mick Jagger & Co. I augusti var för övrigt Beatles senaste singel, "The ballad of John and Yoko", på väg ur listan efter att ha ockuperat förstaplatsen under juni.
   För att konkurrera på lika villkor släppte Lennon en ny singel, "Give peace a chance", under det spontana gruppnamnet Plastic Ono Band på samma dag (4 juli) som Stones släppte "Honky tonk women". För övrigt dagen efter ursprungsmedlemmen Brian Jones dödfall.
   "Give peace a chance", inspelad 1 juni på ett hotellrum i Montreal, gav Lennon en fredpredikande roll som han bar fram till sin död 1980. "Honky tonk women" var gitarristen Mick Taylors debut i Stones och singeln innebar en nystart för bandet. Och 2 augusti låg båda singlarna överst på Englandslistan. "Honky tonk..." toppade listan i tre veckor medan "Give peace..." aldrig nådde högre än en andraplats.
   Thunderclap Newmans "Something in the air" toppade listan under juli men var nu på väg ur listan liksom "Barabajagal", Donovans samarbete med Jeff Beck, Jethro Tulls "Living in the past" och Creedence Clearwater Revivals "Proud Mary".
   Stevie Wonders "My Cherie Amour" skulle klättra åt andra hållet på en lista som innehöll ett flertal så kallade one-hit-wonder-artister som Family Dogg, Crazy Elephant och Edwin Hawkins Singers.      

/ Håkan

Englandslistan: 26 mars 1966

OK, JAG HAR I DEN HÄR SERIEN OM ENGELSKA HITLISTAN på 60-talet inte lämnat några kommentarer om medelåldriga countryartister, skådespelare, så kallade tenorer, AOR-artister och easy listening-artister. Därför kommer jag inte heller att notera namn som Val Doonican, Eddy Arnold, Andy Williams och Al Martino fast de figurerar på dagens lista från mars 1966.
   Jag vill hellre koncentrera mig på 60-talets mest intressanta popartister och tycker att toppen på den här listan, förutom denne Arnold, är intressant. Amerikansks trion Walker Brothers kanske befinner sig på gränsen till den snälla popgenren men jag uppfattar ändå deras cover av Four Seasons-sångaren Frankie Valli som en värdig företrädare för 60-talsmusiken. Den var ju en stor hit även här i Sverige, med en andraplats på Tio i Topp som bästa placering.
   "I can't let go" är ännu en klockren Hollies-singel fast det är en (okänd) cover från USA men det visste vi inte då. Det var ännu en halvår kvar innan gruppen började lita på sitt eget låtskrivande, "Stop stop stop" hette debuten på det området och kom på hösten 1966.
   Även Yardbirds inledde sin karriär med covers eller icke-original. Graham Gouldman skrev låtar till både Hollies och Yardbirds, exempelvis "Bus stop" respektive "For your love". Men i mars 1966 debuterade Yardbirds med en egen låt på singel, "Shapes of things", i en föredömlig produktion (Giorgio Gomelsky) med en fin gitarr av Jeff Beck.
   Kinks-låten "Dedicated follower of fashion" är en pro-engelsk låt av Ray Davies, det nästan doftar fish & chips när man lyssnar på låten.
   "Sha la la la lee" är väl knappast Small Faces bästa 60-talslåt, det här är tidigt i gruppens karriär, och Marriott/Lane har ännu inte börjat skriva gruppens låtar. Och "Barbara Ann" tillhör Beach Boys mest kända 60-talslåtar utan att vara en originallåt.
   "Somebody help me" med Spencer Davis Group går in på listan den här veckan och tar sig på några veckor upp till förstaplatsen. Låten är gruppens andra hit och andra låt som är skriven av Jamaicas Jackie Edwards.
   Dusty Springfields "You don't have to say you love me" är listans andra låt som så småningom tar sig upp till förstaplatsen.
   Intressant är att Cliff Richard gör en lite udda Jagger/Richard-låt, "Blue turns to grey". En låt som 1964 spelades in och gavs ut av den amerikanska musikalartisten Tracey Dey, då hade singeln låtskrivarnamnen K Richard/A Oldham, innan den ett år senare hamnade på Rolling Stones USA-pressade album "December's Children (And Everybody's)".

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanMARIE FREDRIKSSON (Roxette) 1991.

/ Håkan

Englandslistan: 4 september 1964

I SEPTEMBER 1964 SKULLE DEN ENGELSKA gruppen Honeycombs, med den kvinnliga trummisen (Honey Lantree) som sångerska, få karriärens största (och enda) framgång med "Have I the right?". Skriven av hitlåtskrivarteamet Howard/Blaikley och producerad av Joe Meek blev låten en jättehit över hela världen (1:a på Tio i Topp). Framgångar som inte gick att upprepa. En typisk one-hit-wonder.
   Honeycombs tog över förstaplatsen från Manfred Manns "Do wah diddy diddy" och efterträddes av Kinks stora genombrottslåt "You really got me" som klättrade upp på toppen senare i september.
   Beatles- och Rolling Stones-singlarna, "A hard day's night" respektive "It's all over now", var på väg ned medan Lennon-McCartney-låtarna "It's for you" (Cilla Black) och "From a window" (Billy J Kramer) låg i mittensektionen.
   Singeln som skulle klättra snabbast mot förstaplatsen gjorde entré just den här veckan, Herman's Hermits "I'm into something good". Även Four Seasons "Rag doll", Supremes genombrottssingel "Where did our love go" och Zombies "She's not there" klättrade uppåt.

/ Håkan

Juni 2024 på Håkans Pop

Engelska hitlistor från 60-talet är sommarens tema på Håkans Pop.

SOMMAREN 2024 FINNS DET INTE så mycket att orda om på Håkans Pop. Den lugna händelsefattiga stämningen ligger över både blogg och verklighet. Sommartemat med gamla engelska hitlistor från 60-talet regerar och det finns mycket fin musik, fina låtar och nostalgiska artister att återvända till. Under juni uppmärksammade jag Englandslistor från både 1963, 1964, 1965, 1966, 1968 och 1969.
   Men ny musik produceras varje månad, oavsett om det är sommar eller inte, och jag kan naturligtvis inte låta bli att känna mig uppdaterad och ha hyfsat koll på nyheter i musikbranschen.
   I sammanfattningen av junis skivsläpp återfinns faktiskt några album som släpptes i maj men som jag inte riktigt hann med att bevaka då jag under månadens flesta dagar befann mig på resande fot i England.
   På sista dagen i maj släpptes WILLIE NELSONS senaste album ”The border” och jag tror att jag aldrig har upplevt en bättre Willie-skiva och det har ju genom åren kommit ett stort antal. Här sjunger han kanske bättre än någonsin och majoriteten av låtarna har melodier och texter som är otroligt imponerande. Inte så traditionellt bundna utan dagsaktuellt fräscha, ofta egna låtar (skrivna tillsammans med producenten Buddy Cannon) med höjdpunkter som ”Kiss me when you're through”. Missa heller inte ”Hank's guitar” som handlar om en dröm att vara Hank Williams gitarr...
   Jag hade vissa förhoppningar om att nya albumet med CROWDED HOUSE, ”Gravity stairs”, skulle innehålla fantastisk popmusik. Popmusik är det men ganska konventionellt och inte så personligt som jag i min vildaste fantasi hade trott.
   DAVE ALVIN/JIMMIE DALE GILMORE låter som en perfekt kombo ”made in heaven” och stundtals lever ”TexiCali” (syftar på artisternas ursprung i Texas respektive Kalifornien) upp till förväntningarna. Men alldeles för sällan samarbetar de på riktigt på samma låt. ”Down the 285” är ett underbart undantag men annars är albumet antingen Alvins elektriska bluesrock eller Gilmores americanarock.
   Den mycket begåvade och skicklige gitarristen MIKE CAMPBELL hade i mina öron svåra förväntningar på sig när han för några år sedan skulle skapa egen musik med sitt band THE DIRTY KNOBS efter Tom Pettys Heartbreakers. De två första albumen är alldeles för tungfotad och därmed opersonlig rock men nya ”Vagabonds, virgins & misfits” är mycket bättre utan att vara perfekt.
   Fortfarande slåss intensivt fläskiga gitarrsolon om utrymmet alldeles för ofta men det finns några fina ögonblick. ”Hands are tied” är ren Petty-klass, Lucinda Williams-duetten ”Hell or high water” är fin och ”My old friends” är fina undantag. Men sista låten ”Amanda Lynn” är ett 43 sekunder långt skämt.
   2011 hamnade ett album med THE DECEMBERISTS på min årsbästalista men sedan dess har bandets skivor passerat mina öron utan åsikter. Förrän nu. Nya ”As it ever was, so it will be again” är underbar underhållning, pop med variation, udda arrangemang och lite folkmusikanknytning. Med starka låtar som ”Burian ground”, ”Long white veil” och groteskt långa (19:20) men snyggt suggestiva ”Joan in the garden” (som dock spårar ur efter halva tiden) är det kanske dags att ge The Decemberists en plats på årsbästalistan igen?
   Som representanter för amerikansk indierock framför trion BONNY LIGHT HORSEMAN musik med en splittrad ljudbild som ställer krav på ständig uppmärksamhet bland sina lyssnare. Lika spännande som krävande, ibland vacker sång och ibland häftiga elektriskt gitarrsolon. Anaïs Mitchell har en nästan farlig sångstämma. Jag borde inte känna fascination men vissa låtar är som magneter. Visserligen ett ojämnt album och det är kommersiell galenskap att samla 20 låtar med en dryg timmes speltid på ett album.
   ”Petty Country (A country music celebration of Tom Petty)” är inte så mycket country som jag i min fantasi hade målat upp. Titeln är grymt vilseledande när en mängd amerikanska artister ur både country- och rockgenren gör Tom Petty-låtar. Både okända och kända artister (Steve Earle, Dolly Parton, Chris Stapleton, Willie Nelson...) bidrar med versioner som känns ganska ospännande. Lär återkomma till skivan i min ”Tribute-skivor”-kategori.
   JACK TEMPCHIN är fortfarande mest känd som låtskrivare (”Peaful easy feeling”, ”Already gone”, ”Soul searchin'”...) men har länge släppt soloskivor som har känts konventionellt opersonliga. Fast nya ”More of less” är ett lyft, diverse olika arrangemang gör ett omväxlande album med flera starka originallåtar. Fastnar i pianolåten ”Valentine” som faktiskt är ren och skär Jimmy Webb-klass.
   AMANDA BERGMANS andra soloalbum med den långa titeln ”Your hand forever checking on my fever” befinner sig soundmässigt på gränsen mellan electronica och konventionell rockmusik. Inte långt från ljudlandskapet som gruppen Amason, där Amanda till vardags är medlem och sångerska, brukar bjuda på har hon gjort en skiva som låtmässigt överträffar både hennes egen åtta år gamla debut och gruppens produktioner. Här blir det mer personligt och spännande där jag ibland drar paralleller med Marianne Faithfulls klassiker ”Broken English”.
   Att Amanda soundmässigt ligger så nära Amason har sin förklaring att det är hennes make och gruppmedlem Petter Winnberg som har producerat albumet och tillsammans har de skrivit de flesta låtarna. Smygande ofta suggestiva arrangemang som växer till monument genom Amandas röst och framtoning. Albumet tillhör årets bästa svenska skivor.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: När skivåret 2024 om knappt ett halvår ska sammanfattas kommer LINDA THOMPSONS ”Proxy music” beskrivas som årets märkligaste album. Jag är dessutom redan övertygad om att Lindas nya fantastiska album då kommer att figurera på min årsbästalista.
   Det finns en historia om både Linda och skivan som slår det mesta i musikbranschen. Linda var tillsammans med dåvarande maken Richard Thompson en högaktad duo i engelsk folkrock under det tidiga 70-talet. Samarbetet och äktenskapet sprack i början på 80-talet och Linda drabbades av sjukdom, ”spasmodic dysphonia” (krampaktig heshet), men påbörjade ändå en lågprofilerad solokarriär. Men sjukdomen har under det senaste decenniet hindrat henne från att sjunga.
   Utan att sjunga har Linda ändå skrivit låtar med en mängd olika samarbetspartners och gav ut ”Proxy music” under sitt eget namn men med andra sångare, därav albumtiteln (proxy=ställföreträdare) och skivomslaget (se höger) är dessutom en slagkraftig parodi på Roxy Musics första album (1972).
   Med de fantastiska förutsättningarn hade jag inte väntat mig några musikaliska mirakel men upptäcker ett album som är nästintill fulländat med bra låtar, många underbart folkmusikinspirerade melodier, gästsångare av olika karaktär och åtskilliga starka melodier.
   Linda har som låtskrivare vänt sig till sin närmaste släkt och familj, ex-mannen Richard, sonen Teddy Thompson som har producerat skivan, dotter och barnbarn, och låter i övrigt både kända (The Proclaimers, Rufus Wainwright) och okända (Ren Harvieu, John Grant, Dori Freeman) briljera vid mikrofonen.
   Det här albumet innehåller ett genomgående starkt låtmaterial där det är sångerna i mitten på skivan, ”I used to be so pretty” och ”John Grant”, som definitivt gjorde ”Proxy music” till månadens bästa album.

/ Håkan

Englandslistan: 14 december 1968

JULMÅNADEN 1968, KRING JUL OCH ÖVER ÅRSSKIFTET, skulle den humoristiska trion The Scaffold toppa Englandslistan med den traditionella sången "Lily the pink". Trion, som inkluderade Paul McCartneys bror Mike som kallade sig McGear i efternamn, slog igenom året innan med "Thank you very much", skriven av just McGear.
   Innan "Lily the pink" hade Ennio Morricones låt "The good, the bad and the ugly", från filmen med samma namn, toppat listan i tre veckor. Under 60-talet hade filmmusik stora framgångar på Englandslistan men jag har inte riktigt uppmärksammat det tidigare i min genomgång av listan. Men i den genren står Morricones klassiska soundtracklåt ut rejält.
   Efter "Lily the pink" kom Marmalades Beatles-cover "Ob-la-di ob-la-da", som gjorde entré på Englandslistan just den här veckan, och tog sedan över förstaplatsen i januari. Även Fleetwood Macs "Albatross" gjorde entré den här veckan för att i februari toppa listan.
   Foundations "Build me up buttercup" klättrade också snabbt mot toppen och en Topp 2-plats. Och klättrade uppåt gjorde också Love Sculptures rockiga instrumentala version av Khatjaturians "Sabre dance".
   Neråt pekade det däremot för Mary Hopkins "Those were the days", Jimi Hendrixs personliga version av Bob Dylans "All along the watchtower" och flicklåtarna "Eloise" (Barry Ryan) och "Elenore" (Turtles).

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanKAJSA ZETTERLUND (Tullamore Brothers) 2013.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.