Tidigare blogginlägg

Krönika: September 1978

I ekot av "Saturday Night fever" och discomusikens framgångar kände jag mig tvingad att i en krönika göra en kommentar till den dansanta musikens envisa rytmer.
   Jag hade också lyssnat på några skivor i sammanhanget, soundtracket till "Thank God it's Friday" och Bee Gees mer än svaga version av "Sgt Pepper's lonely hearts club band". Ingen speciellt trevlig upplevelse...


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/9 1978.
 
PLÅGSAMMA DISCORYTMER

DET RÅDER DISCOFEBER ÖVER VÄRLDEN. Det började med "Saturday night fever" i våras och fortsätter nu med "Thank God it's Friday". Filmerna och framförallt skivorna är smart utformade för att nå maximal effekt. Här, precis som inom punken, är det få artister eller grupper som orkar med att fylla en hel LP med slagkraftigt material. Därför har dessa skivor, filmer och övrig discomusik fått sådan förskräcklig uppmärksamhet.
   Grunden till dagens framgångsrika discomusik ligger många år, årtionden tillbaka men något av en renässans fick den 1973 då tyskarna Giorgio Moroder och Pete Bellotte skapade det nu välkända discosoundet från München och en av de första artisterna var Donna Summer. Samma år fick Bee Gees en stor comeback-hit med ”Jive talkin'” och det betydde en scenförändring i deras sound från ett mjukt luftigt till ett handfastare dansrytmiskt.
   Resten är historia och har dragit med sig en hel generation av danslystna ungdomar. De tyska producenterna knöts till amerikanska skivbolaget Casablanca som skapar discofavoriter på löpande band och Bee Gees har sedan dess varit envist discoförankrade. ”Saturday night fever” är på väg att bli skivhistoriens mest sålda skiva. 20-miljonerstrecket är passerat och enorm centrering kring de tre bröderna Gibb har skett. Och sådana succéer passerar inte obemärkt förbi på andra bolags direktörsstolar.
   ”Thank God it's Friday” är således en blek kopia av ”Saturday...”. Man kan se den som en parodi men mest skrämmande är att många inte gör det. Filmen riktar in sig på tonåringar där idolhysterin och modevågorna avlöser varandra snabbt.
   Filmen är en beräknad och smart marknadsföring av discomusik från huvudsakligen ett skivbolag, Casablanca. Filmen saknar en Travolta men också en befintlig handling. Discomusiken pumpar oavbrutet medan de komiska scenerna blir flabbhumor eller bröderna Marx på diskoteket 1978.
   Och på dansgolvet, kring vilket den obefintliga handlingen utspelar sig till 95 procent rör sig de vackra och glada människorna i utstuderade mönster.
   ”Thank God it's Friday” (Casablanca) på skiva är inte bättre. Musiken känns anonym och amerikansk dansmusik börjar bli lika plågsam som svensk. Hypnotiska envisa discorytmer i en enda lång rad. Avslutningen är makaber, Donna Summers 15 minuter långa version av ”Je t'aime”.
   En annan kommande film med stark Bee Gees-anknytning är ”Sgt Pepper's lonely hearts club band” (RSO) som nu kommit ut på skiva. Bee Gees discobaserade sound är inte lika påtagligt på den här skivan men det är övermäktigt material de ger sig på.
   Tanken att göra en ny version av pophistoriens mest uppskattade LP-skiva är absurd, att sedan göra det i handling är näst intill kriminellt. Att de lyckats engagera George Martin, Beatles egen producent, förvånar mycket men pengar har en stor makt.
   Nu innehåller den här dubbel-LP:n mer än bara låtar från ”Sgt Pepper” men de är alla behandlade lika valhänt och ointressant. Inte tillstymmelse till egna idéer eller annorlunda arrangemang. Påminner faktiskt om de där anonyma coverinspelningarna som görs i England så likt originalet som möjligt.
   Ni må tro att det kändes svalkande att lägga Beatles charta originalinspelning på grammofonen efteråt. Ibland tror man att tekniken, poputvecklingen har gått bakåt sedan 1967.

/ Håkan

Biljett: Bruce Springsteen & the E Street Band 2007

BRUCE SPRINGSTEEN & THE E STREET BAND 10 december 2007 Globen Stockholm

På comebackturnén med E Street Band var det albumet "Magic" som var aktuellt. På konserten blev "Jungleland", med Clarence Clemons i fokus, det stora utropstecknet.   

/ Håkan

Compilation: Golden pops

"Goldens pops" (Deram, 1968)

”GOLDEN POPS” ÄR EN AV MINA TIDIGASTE SKIVKÖP minns jag. Det var på den tiden när en massa singlar kostade mer att köpa än ett album där singellåtarna fanns samlade. Som det här från ett och samma skivbolag, Deram en underetikett till Decca, som under 1966, 1967 och 1968 hade listframgångar i England.
   Deram hade startat 1966 och skulle bli ett hem för udda pop- och rockartister där nya artister som David Bowie, singeln ”Rubber band” väckte ingen uppmärksamhet, och Cat Stevens gjorde debut.
   Största hitlåten på det här samlingsalbumet är tveklöst Procol Harums ”A whiter shade of pale”, även det en debutskiva, som toppade Englandslistan i fem veckor i sträck sommaren 1967 innan Beatles ”All you need is love” tog över. Men det var också den enda Procol Harum-skivan som gavs ut på Deram, inför andra singeln bytte de skivbolag till Regal Zonophone. Medan debuterande Ten Years After aldrig fick någon singelhit utan satsade fullt ut på album i fortsättningen.
   På ”Golden Pops” finns flera debuterande artister. Bowie hade faktiskt gjort skivor sedan 1964, under namnet Davie Jones och Davy Jones innan han blev David Bowie 1966. Men Cat Stevens, The Move och The Amen Corner skulle få många hits år framöver.
   Men på skivan finns också en väldigt typisk one hit wonder, Whistling Jack Smiths ”I was kaiser Bill's batman”. En låt, skriven av hitmakarna Roger Greenaway/Roger Cook, som visslades från början till slut. Inte konstigt att en uppföljare inte blev någon hit. Detsamma hände The Flower Pot Men som hade svårt att följa upp ”Let's go to San Francisco” när flower power-sommaren 1967 tog slut
   Den mest udda låten på ”Golden Pops” var en låt, ”Bonnie and Clyde” från filmen med samma namn, som var en traditionell jazzlåt.

Side 1
Ten Years After: Portable People
Cat Stevens: Kitty
The Amen Corner: Bend Me, Shape Me
The Moody Blues: Nights In White Satin
The Flower Pot Men: Let's Go To San Francisco
Procol Harum: A Whiter Shade Of Pale

Side 2
The Move: I Can Hear The Grass Grow
The Amen Corner: Gin House Blues
Cat Stevens: Matthew And Son
The Move: Night Of Fear
Whistling Jack Smith: I Was Kaiser Bill's Batman
The Johnny Howard Orchestra: Bonnie And Clyde

/ Håkan

Oktober 2024 på Håkans Pop

Oktober höll på att bli utan någon konsertupplevelse när jag på månadens näst sista kväll fick se och höra Göran Samuelsson på Scalateatern i Karlstad.

DEN GENUINA HÖSTEN ÄR HÄR OCH VINTERN VÄNTAR runt hörnet. Vi har just passerat oktober och jag kan rapportera om en tämligen traditionell och en ganska händelsefattig månad utan större överraskningar på Håkans Pop. Men skivutgivningen är däremot inne på sin mest intensiva period, se slutet på denna sammanfattning.
   De gamla biljetterna, som är en av säsongens kategorier på Håkans Pop, jag plockade fram under den senaste månaden var till konserter med Elton John 1979, Neil Young 2002, Paul McCartney 2004, Elvis Costello 1980 och Genesis 1978.
   I min skivhylla med samlingsskivor, så kallade Compilations, hittade jag den här månaden ”The cutting edge”, ”A chance encounter”, ”Eldorado” och ”Submarine tracks & Fool´s gold”.
   Grävandet bland mina gamla krönikor nådde under oktober fram till mars 1976, maj 1977, november 1977 och februari 1978.
   Jag skrev om en exklusiv fotobok om Bruce Springsteen under oktober: ”Last man standing”.
   Av alla mina olika kategorier tillhör ”Minns”, där jag skriver om avlidna musikprofiler, den minst förberedda. Dödsfall som alltid kommer plötsligt och sorgligt. I oktober fick jag anledning att skriva om minnet av Kris Kristofferson (1938-2024).
   På konsertområdet var det ganska tunt under oktober. På en av månadens sista kvällar såg jag en konsert med värmlänningen Göran Samuelsson nästan på hans hemmaplan i Karlstad.

SKIVUTGIVNINGEN NÅR ALLTID SIN MEST INTENSIVA TID under hösten och oktober 2024 var inget undantag.
   Gotlänningen ERIC PALMQWIST har jag följt i många år. Från Monostar via EP's Trailer Park till skivor under eget namn och nästan utan undantag har han lyckats i varje enskilt fall. De tre senaste albumen har exempelvis hamnat på årsbästalistor både 2019, 2020 och 2022 men med lite tvivel i bagaget och det kan vara samma förutsättningar för nya albumet ”Människornas planet” vars första genomspelningar har sällskap av en del skepsis.
   Erics senaste skivor har ju haft vackra men personliga drag som först har haft lite svårt att fastna i min simpla hjärna. Nu har soundet tuffat till sig med provocerande elektroniska inslag och fuzzade gitarrer som ännu en gång först skapar frågetecken och motstånd men sedan mynnar ut i tillfredsställelse. Där det sju minuter långa snygga mästerverket ”KNK” och den catchy ”Olika lika” kan betyda att albumet om knappt två månader återigen placerar Eric på min årsbästalista.
   Engelsmannen JAKE BUGG gör en sorts modern rockabilly på ”A modern day distraction” men blandar också friskt mellan smetiga Bee Gees-liknande ballader och hitpop. Lite för splittrat för att skapa en helhet och ett helgjutet album.
   Apropå splittrat album så är ERIC CLAPTONS nya ”Meanwhile” just det. En blandning av cover- och duettskiva med väldigt liten unik kreativitet i botten. Att höra versioner på låtar som ”Moon river” (duett med Jeff Beck) och ”Always on my mind” igen väcker ingen nyfikenhet hos mig. Och två samarbeten med Van Morrison går mest på trött rutin.
   Svensk garagerock skapar däremot energi. THE MAHARAJAS hyllar minnet av det svenska 80-talsbandet The Wylde Mammoths, på ”Ride the Wylde Mammoths”, och har spelat in tio gamla Peter Maniette-låtar som låter så up to date som det kan göra. På gränsen mellan ettrig rock och energisk pop blir resultatet väldigt underhållande.
   Amerikanske gitarristen GURF MORLIX har inte världens mest distinkta röst men det där lite avslappnade soundet gör albumet ”In love at zero degrees” till en liten favorit just nu.
   Suggestivt och långsamt har blivit THÅSTRÖMS melodi på album efter album. Det gör mig på förhand inte överdrivet intresserad inför varje nytt skivsläpp men jag blir också ofta förvånansvärt nöjd när jag börjar lyssna. Detsamma gäller nya ”Somliga av oss”. Kanske inte med de enkelspåriga och händelsefattiga sekvenserna. ”Majestätisk” heter en låt som också kan beskriva hela det nya albumet.
   Produktiv kan vara PER GESSLES mellannamn ty han äger en nästan omänsklig skaparkraft när det gäller att skriva låtar och producera nya skivor. För stunden är det svenska solomaterialet i fokus på albumet ”Sällskapssjuk” där hans popmarinerade hjärna har jobbat hårt. Inte nog med att han har lyckats skriva sina bästa sololåtar på över tjugo år, han har dessutom på en majoritet av låtarna mycket smart lierat sig med ett fång svenska artister, både manliga och kvinnliga, som givit popmaterialet ytterligare djup och tyngd.
   Duetterna med Albin Lee Meldau, Amanda Ginsburg (”Plåster” är skivans finaste ögonblick), Lisa Miskovsky och Lena Philipsson ger ”Sällskapssjuk” en annorlunda och unik twist som behövs när poprefrängerna blir alltför upprepande och de poppiga melodierna tar över produktionen. En produktion som Per Gessle själv står för på egen hand den här gången. Men det hörs att närbesläktade musiker som Christoffer Lundquist och Clarence Öfwerman inte är långt borta.
   ”Heading out” med ABSTRACT CRIMEWARE, experimentet med producenterna Björn Yttling och Joakim Åhlund, är just ett experiment där gästinhopp från Chrissie Hynde och Lykke Li på två olika låtar väcker tillfälligt intresse.
   Amerikanska The Band Of Heathens har slagit sig samman med countryartisten Joshua Hayes Carll i ett projekt, HAYES & THE HEATHENS, som hyllar countryrötterna med ofta akustiska arrangemang. Lite för traditionellt för mina öron.
   Jag vet, musiken och låtarna som MISS LI idag producerar är poppigt ungdomligt modernt men jag kan ändå inte låta bli att lyssna på hennes nya album ”Livet, döden, skiten däremellan”. Jag var med och upptäckte den unga Borlänge-sångerskan i mitten på 00-talet, då som traditionell och energisk pianist, men just nu blandar hon upp sin pop med rap och roliga texter. Känns mer personlig och mänsklig än mycket annat i genren.
   Den ”till vardags” Long Ryders-ledaren SID GRIFFIN ger också ut soloskivor om än väldigt sporadiskt. Hans nya ”The journey from grapa to raisin” är lite lugnare och mer akustiskt baserad än albumen med bandet. Han är en duktig låtskrivare med fyndiga texter, ”When I'm drinking I think in Spanish” och ”I want to be the man (my dog thinks I am)” är några, men framförallt är skivan splittrad och ojämn när han blandar en coverlåt, en instrumentallåt, en recitation(!) och konventionella låtar med varandra.
   Live har jag jämfört den skånska rocktjejen Yvette Eklunds röst med Janis Joplin och på skiva har hon soundmässigt krockat med Stones/Faces-rock men på YVETTE EKLUND BANDS nya album ”Surrounded by porcelain” är det mer personligt och mer imponerande både i sound, röst och låtskrivande. Med ett underbart band i ryggen, bland annat pianisten Mats Bengtsson och gitarristen Mattias Malm,
har det blivit en skiva som doftar Muscle Shoals med Richard Lindgren-duetten ”Sleepy streams” som höjdpunkt bland många andra höjdpunkter.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM:Den amerikanska kvintetten THE CHESTERFIELD KINGS tillhör garagerockgenren och bildades redan 1979 och har producerat skivor ganska oregelbundet. Musikaliskt påminner nya albumet ”We're still all the same” musikaliskt om tiden när bandet bildades eller det sena 60-talet och kan jämföras med exempelvis NRBQ.
   Precis som på förra studioalbumet ”Psychedelic sunrise” har Steven Van Zandt en central roll i trion som har producerat skivan, tillsammans med rutinerade Ed Stasium och bandets sångare Andy Babiuk.
   Garagerock har traditionellt alltid varit en genre som hämtat inspiration i andra låtar, i andra sound och framförallt i andra grupper. Ibland (”Fly the astral plane”) stjäl Chesterfield Kings hejdlöst från Yardbirds men blandar ofta upp sina vilda rocklåtar med både ren 60-talspop och vilda västern-pop.
   Allt på ”We're still the same” är kanske inte hundraprocentigt originellt, ”Whisky dreams bourbon schemes” ekar ”Paint it black” och under ”Running on madness” tänker jag faktiskt på Tages och ”Every raindrop means a lot”(!), men låtmässigt återfinns det många höjdpunkter på albumet.

/ Håkan

Solklar succé för Göran på ”hemmaplan”

Konsert med Mike Oldfield och alla hans gitarrer? Nej, en underhållande afton i Karlstad med Göran Samuelsson.



”Ord & Några visor”
GÖRAN SAMUELSSON
Scalateatern, Karlstad 30 oktober 2024
Konsertlängd: 19:00-20:44 (104 min)
Min plats: Sittande på 8:e bänkraden i mitten (Plats 180) ungefär 10 m från scenen.

DET VAR INGET GLASKLART SOLSKEN NÄR VI vid lunchtid på onsdagen närmade oss Karlstad. De starkaste solstrålarna skymdes bakom dis och tunna moln men det skulle bli bättre – inomhus på kvällen när Göran Samuelsson tog Scalateaterns gamla fina gemytliga scen i besittning.
   En solklar succé för en underhållande afton inför en uppskattande publik på ca 150. På en scen där rutinerade Göran, som genom åren turnerat runt på ett oräkneligt antal scener i hela Värmland, faktiskt aldrig tidigare hade uppträtt. Ändå befann sig Göran den här kvällen på hemmaplan, inte långt från sitt kära Västra Ämtervik, där hela repertoaren (se låtlistan nedan) kom helt till sin rätt i absolut bästa miljö.
   Vi kom in i en nästan tom konsertsal och blev direkt mäktigt imponerade av scendekoren (se bild ovan) med alla dessa gitarrer och stränginstrument (min fru räknade till 14 st...) plus några gitarrcase snyggt formerade på en i övrigt läckert färggrann scen. Det skulle visa sig att Göran under onsdagskvällen kom att använda tre gitarrer plus munspel som komp under föreställningen ”Ord & Några Visor” som enligt titeln innehöll både snack och musik.
   För inte så länge sedan gjorde Göran något liknande, då spelade han på två av sina tre gitarrer, i en trädgård på öster i Örebro, en föreställning med samma mix av personliga sånger och sanslöst underhållande mellansnack. Ja, nu blir ju föreställningar med Göran Samuelsson aldrig samma sak varje gång ty han har ju ett otal anekdoter i bakfickan och ännu fler låtar ur sin egen sångskatt att välja ur.
   Givetvis stod sångerna från hans aktuella album ”Dahlia”, där han har valt att spela in sina sånger på nytt i nakna ensamma arrangemang, i fokus men grävde den här gången även djupt i den äldre repertoaren. Och vi fick exempelvis lite mindre kända men ändå starka alster som ”Arracife”, ”Början på ett slut” och ”Gustaf”, som inte finns med på nya skivan.
   En majoritet låtar ackompanjerades som vanligt med gränslöst underhållande mellansnack om både allmänna upplevelser som en otäck Donald Trump-dröm, köpa vin Lanzarote, Norrlandsturné och vid flera tillfällen Ola Magnell-minnen, ibland med extra fantasieggande detaljer, och rent privata om mamma och farfar. Det var just blandningen av tidlösa sånger och underhållande anekdoter som gjorde Göran Samuelsson-föreställningen så oerhört underhållande som när den närmar sig två timmar ändå uppfattas som kort och kärnfull men ändå innehållsrik.
   Göran Samuelsson kan på ett högst mänskligt sätt vara Gustaf Fröding och Neil Young i en och samma person, jag tror han i något sammanhang nämnde just de namnen i samma andetag, när den underbart poetiska ådran mötte de lite mer handfasta musikaliska arrangemangen.
   Vid två tillfällen ställde sig Göran upp, gick fram till mikrofonen och gjorde små poetiska "utfall" utan musik. Enligt setlistan kallade han det för Stå upp, sekvenser som än mer visade upp hans fullständigt lysande skicklighet med ord.
   Sedan fanns det också många sånger med allvarliga eftertankar som gör Göran till en utmärkt tolkare av nutidens problem. "När dårskap når till toppen är väl ändå botten nådd" är en genial textrad, på "Låtsasvärld", som känns bekant varje dag. Även "Vilsna själar" och "Så brun som rostigt stål" har fina vassa formuleringar som är viktiga att lyssna på.



/ Håkan

Biljett: Genesis 1978

GENESIS Scandinavium Göteborg 7 juni 1978

Precis som titeln på Genesis då aktuella album "...and then there were three" var bandet nu en trio med två extramusiker på scen.

/ Håkan

Compilation: Submarine tracks & Fool´s gold

"Submarine tracks & Fool's gold" (Chiswick, 1977)

DET HÄR ÄR EN AV MÅNGA SAMLINGSSKIVOR, i min skivhylla, som har ett skivbolag som minsta gemensamma nämnare och då handlar det inte om matematik utan musik. I det här fallet är det engelska skivbolaget Chiswick som under några 70-talsår släppte några samlingsalbum.
   Skivbolaget var tidigt en viktig pionjär, startade redan 1975 av Ted Carroll och Roger Armstrong, i ett England där raden av oberoende bolag och skivetiketter skulle exblodera under senare delen av 70-talet.
   En ep, ”Speedball” med The Count Bishops, var första release på Chiswick i december 1975 och två låtar från den skivan är inkluderade på "Submarine tracks & Fool's gold" som överhuvudtaget innehåller ett flertal av bolagets tidigaste singlar och ep-skivor. Samlingsskivan är helt enkelt marknadsföring av Chiswick som skivbolag. Och på skivomslaget står det klart och tydligt att låtarna på skivan fortfarande finns tillgängliga i skivaffären på några 45-varvare.
   Det här var ju en lämplig tidpunkt att uppgradera sin aktuella musiksmak med sex olika grupper där en låt står ut över allt annat, The 101'ers med ”Keys to your heart” som hade släppts på singel sommaren 1976. Punken var inte riktigt officiell, första fröet till Sex Pistols var visserligen ett år gammalt men The Clash skulle just till att bildas, och Joe Strummers band tillhörde nog musikaliskt pubrockgenerationen mer än den blivande punkrörelsen.
   Och skivan i övrigt är inte heller så punkifierad med ganska rocktraditionella band som franska Little Bob Story och Count Bishops för att inte tala om rock'n'roll-osande Rocky Sharpe & the Razors som ekar både doo-wop och 50-tal.
   Radio Stars var för övrigt ett ovanligt poppigt punkband som bildades i januari 1977, innan den här skivan såg dagens ljus.. ”Dirty pictures” ekar lite Sparks och det beror på att Martin Gordon, som skrivit låten, var medlem i det bandet 1973-74.
   The Gorillas ”Gorilla got me” är en uppseendeväckande instrumental låt förutom en kort refräng. Påminner om tidiga The Who med Pete Townshend i högform.
   På inneromslaget till den här skivan finns flera fotograferade Chiswick-omslag till singlar som inte finns med på albumet, exempelvis Skrewdriver, Johnny Moped, The Radiators From Space och Motörhead. Singlar som skulle släppas under 1977.
   På albumets skivetikett förklaras att musiken på skivan är ”Stereofied music”.

Side A
The 101'ers: Keys To Your Hear 3:36
The Count Bishops: Teenage Letter 2:20
The Gorillas: She's My Gal 2:45
Little Bob Story: I'm Crying 3:08
The Count Bishops: Train Train 3:15
The Gorillas: Gorilla Got Me 3:07

Side B
Radio Stars: Dirty Pictures 2:50
The Gorillas: Gatecrasher 2:55
Rocky Sharpe & The Razors: Drip Drop 2:14
Little Bob Story: Baby Don't Cry 3:20
The Count Bishops: Route 66 2:52
Rocky Sharpe & The Razors: So Hard To Laugh 2:24

/ Håkan

Krönika: Februari 1978

Samma dag, 14 februari 1978, som jag i Nerikes Allehanda berättade en lång historia om det amerikanska skivbolaget Beserkley skrev jag en sur kommentar om den svenska Melodifestivalen.
   Sedan många år tillbaka varken lyssnar eller tittar jag på Melodifestivalen, som med åren förvandlats till ett hysteriskt barnprogram, men på 70-talet ville jag ändå vara informerad om låtar och artister som tävlade.
   När jag läser min kommentar från 1978 års Melodifestivalen låter det faktiskt bekant idag: "nationalsport i kommersiell spekulation"...


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14/2 1978.
 
Apropå festivalen:
"SÄMRE ÄN NÅGONSIN"

SÅ HAR DEN DÅ VARIT IGEN. Denna nationalsport i kommersiell spekulation som till och med får normalsvensken att ställa sig upp och spy ur sig sin avsky: Fel låt vann! ....
   Svenska schlagerfestivalen är, om man ska tro tittarsiffror, något man bara måste se och måste tycka om, Därför blir det alltid diskussion framför TV:n och i tidningar.
   Björn Skifs triumf var befriande. Den befriade oss från ännu ett av dessa anonymt vickhöftande dansband, som bara är med för att de har en blickfångande sångerska/sångare plus medhängande statister i sina ståtliga scenkläder, som oengagerat låtsasslår på sina instrument.
   ”Det blir alltid värre framåt natten”, vinnarmelodin, är unik i sammanhanget. Unik så till vida att den har flera tempon. Inte bara en lättsam melodi som hamrar sig fast med slagkraftig refräng. Den fint rullande sologitarren sätter också sina spår i helhetsintrycket.
   Annars verkade intressanta namn som Pough, Tomas Ledin och Göran Fristorp mest ha gripits av kramp när de skulle skriva sina festivallåtar. Ingen skrev melodier inom sitt eget gebit. De hade alla sneglat för mycket på färdiggjorda mallar och då blir resultatet inte tillfredsställande.
   Tomas Ledins ”Mademoiselle” lät som en vinnare men Björn Skifs vann istället till slut till mångas glädje. Om det nu har någon betydelse. Kommentaren ”Sämre än någonsin” tyckte jag återkom väl ofta denna lördagskväll.

/ Håkan

Biljett: Elvis Costello 1980

ELVIS COSTELLO & THE ATTRACTIONS 13 november 1980 Eriksdalshallen Stockholm

Jag recenserade aldrig konserten som är "berömd" för att förbanden Dag Vag och Ebba Grön tog all fokus från Costello. Delar av publiken lämnade lokalen innan Elvis och band kom upp på scenen.

/ Håkan

Compilation: Eldorado

"Eldorado – äventyret fortsätter" (Sonet, 1987)

PÅ 80-TALET LYSSNADE JAG OFTA OCH MYCKET på radio. Ja, det hade naturligtvis börjat redan på 60-talet, när det var radioprogram (Pop 64, Tio i Topp, Kvällstoppen...) som förmedlade ny musik, och fortsatte på 70-talet. Och på 80-talet fick radiolegendaren Kjell Alinge fritt svängrum med sina program. Eldoradio sändes flera gånger i veckan och Kjell spelade musik som man aldrig hörde på radion i övrigt.
   På Eldorado spelades också för programmet specialinspelade låtar som i de flesta fall producerades och ofta skrevs av Peter R Ericson fast 1987, när den här skivan släpptes, hette han enbart Peter Ericson.
   Peter inledde sin karriär i gruppen Mobben i slutet på 60-talet och 1974 debuterade gruppen på albumet ”Om du frågar mig varför”. Och redan 1980 solodebuterade Peter med albumet ”Rouge”.
   ”Eldorado – äventyret fortsätter” var ju till stor del Peter Ericsons verk. Han ligger bakom sju av tio produktioner och har själv skrivit fyra hela låtar och texten till tre covers på svenska. Plus att han framför en av låtarna som artist, ”Den katolska klockan”. En låt och inspelning som två år senare gavs ut på Peters album ”En man och hans hund”.
   Största uppmärksamheten på skivan fick Cornelis Vreeswijks bidrag och Peters ”Sommarkort (en stund på jorden”. Inspelad hösten 1986, när Cornelis inte mådde så bra, men gör ett fantastiskt jobb vid mikrofonen. Det är inte bara en fantastisk låt, Peters gitarr och ett mycket fint gitarrsolo kryddar hela framförandet.
   Även Cornelis andra bidrag, ”I mina kvarter” som är en svensk version av Kim Larsens Gasolin-låt ”This is my life”, tillhör topparna på skivan.
   Dåvarande popsångerskan Anne-Lie Rydés två bidrag balanserar på gränsen till både jazz, Peters ”Stanna på is”, och 80-talsmodern pop, Evert Taubes ”Min älskling du är som en ros”. På den förstnämnda är det Bosse Skoglunds trummor, Hasse Larssons bas och Christer Eklunds sopransaxsolo som färgar arrangemanget medan Tomas Almqvists produktion på den senare går över gränsen till det experimentella.
   En annan höjdpunkt på skivan är Ola Magnells svenska version av Paul Simons ”The boxer” som i Olas och Peters text har fått titeln ”Boxaren”. En lång (6:40) och mäktig inspelning som faktiskt fick nytt liv på Peter R Ericsons senaste album ”Duett” (2020).
   Även Ernst-Hugo Järegårds oefterhärmliga recitation av Styles ”Dover-Calais” måste tillhöra skivans mer berömda inslag. Spelades in samma vår 1986 som originalet (som hörs bakom Ernst-Hugos röst) var aktuellt som schlagerfestivallåt. Här kryddat av havsvågor och fågelljud.
   Monica Törnells ”Jag kan se dig”, en svensk version av ”The boys of summer”, tillhör de mer anonyma inslagen på skivan.
   Efter viss möda har jag ringat in namnet Micke Andersson, som sjunger Ericsons låt "Flickan från Sundbyberg", som för övrigt kompas av samma gäng musiker som spelar på Rydés "Stanna på is". Micke hade 1983 gjort ett album, "Inga änglar kvar i stan", under namnet Micke Andersson's Drop-Outs. Och skulle senare bli känd som gitarristen Micke Nord.

Sida A:

Cornelis Vreeswijk: Sommarkort
Anne-Lie Rydé: Stanna på is
Peter Ericson: Den katolska klockan
Micke Andersson: Flickan från Sundbyberg
Anne-Lie Rydé: Min älskling du är som en ros

Sida B:

Monica Törnell: Jag kan se dig
Adolphson-Falk: Vårrapp
Cornelis Vreeswijk: I mina kvarter
Ola Magnell: Boxaren
Ernst-Hugo Järegård/Style: Dover–Calais

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.