Blogginlägg från 2024-11-08

Krönika: September 1978

I ekot av "Saturday Night fever" och discomusikens framgångar kände jag mig tvingad att i en krönika göra en kommentar till den dansanta musikens envisa rytmer.
   Jag hade också lyssnat på några skivor i sammanhanget, soundtracket till "Thank God it's Friday" och Bee Gees mer än svaga version av "Sgt Pepper's lonely hearts club band". Ingen speciellt trevlig upplevelse...


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/9 1978.
 
PLÅGSAMMA DISCORYTMER

DET RÅDER DISCOFEBER ÖVER VÄRLDEN. Det började med "Saturday night fever" i våras och fortsätter nu med "Thank God it's Friday". Filmerna och framförallt skivorna är smart utformade för att nå maximal effekt. Här, precis som inom punken, är det få artister eller grupper som orkar med att fylla en hel LP med slagkraftigt material. Därför har dessa skivor, filmer och övrig discomusik fått sådan förskräcklig uppmärksamhet.
   Grunden till dagens framgångsrika discomusik ligger många år, årtionden tillbaka men något av en renässans fick den 1973 då tyskarna Giorgio Moroder och Pete Bellotte skapade det nu välkända discosoundet från München och en av de första artisterna var Donna Summer. Samma år fick Bee Gees en stor comeback-hit med ”Jive talkin'” och det betydde en scenförändring i deras sound från ett mjukt luftigt till ett handfastare dansrytmiskt.
   Resten är historia och har dragit med sig en hel generation av danslystna ungdomar. De tyska producenterna knöts till amerikanska skivbolaget Casablanca som skapar discofavoriter på löpande band och Bee Gees har sedan dess varit envist discoförankrade. ”Saturday night fever” är på väg att bli skivhistoriens mest sålda skiva. 20-miljonerstrecket är passerat och enorm centrering kring de tre bröderna Gibb har skett. Och sådana succéer passerar inte obemärkt förbi på andra bolags direktörsstolar.
   ”Thank God it's Friday” är således en blek kopia av ”Saturday...”. Man kan se den som en parodi men mest skrämmande är att många inte gör det. Filmen riktar in sig på tonåringar där idolhysterin och modevågorna avlöser varandra snabbt.
   Filmen är en beräknad och smart marknadsföring av discomusik från huvudsakligen ett skivbolag, Casablanca. Filmen saknar en Travolta men också en befintlig handling. Discomusiken pumpar oavbrutet medan de komiska scenerna blir flabbhumor eller bröderna Marx på diskoteket 1978.
   Och på dansgolvet, kring vilket den obefintliga handlingen utspelar sig till 95 procent rör sig de vackra och glada människorna i utstuderade mönster.
   ”Thank God it's Friday” (Casablanca) på skiva är inte bättre. Musiken känns anonym och amerikansk dansmusik börjar bli lika plågsam som svensk. Hypnotiska envisa discorytmer i en enda lång rad. Avslutningen är makaber, Donna Summers 15 minuter långa version av ”Je t'aime”.
   En annan kommande film med stark Bee Gees-anknytning är ”Sgt Pepper's lonely hearts club band” (RSO) som nu kommit ut på skiva. Bee Gees discobaserade sound är inte lika påtagligt på den här skivan men det är övermäktigt material de ger sig på.
   Tanken att göra en ny version av pophistoriens mest uppskattade LP-skiva är absurd, att sedan göra det i handling är näst intill kriminellt. Att de lyckats engagera George Martin, Beatles egen producent, förvånar mycket men pengar har en stor makt.
   Nu innehåller den här dubbel-LP:n mer än bara låtar från ”Sgt Pepper” men de är alla behandlade lika valhänt och ointressant. Inte tillstymmelse till egna idéer eller annorlunda arrangemang. Påminner faktiskt om de där anonyma coverinspelningarna som görs i England så likt originalet som möjligt.
   Ni må tro att det kändes svalkande att lägga Beatles charta originalinspelning på grammofonen efteråt. Ibland tror man att tekniken, poputvecklingen har gått bakåt sedan 1967.

/ Håkan

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.