Blogginlägg från 2021-09-03

Akustisk rock på ett personligt sätt

Bilder: Maria Elvi AlfredssonStaffan Ernestam och Mats Ronander bjöd på akustisk briljans och en populär repertoar.

MATS RONANDER & STAFFAN ERNESTAM
Svampen, Örebro 3 september 2021
Konsertlängd: 19:07-19:45 och 20:07-20:47 (78 min)
Min plats: Sittande längst bak i lokalen

INGET ONT SOM INTE HAR NÅGOT GOTT MED SIG. Trots ett kompakt mörker finns där någonstans ett ljus. Utan den hemska pandemin hade vi inte fått möjlighet att numera njuta av konserter i mindre och mer intima sammanhang. Och utan det senaste årets obehagligt overksamma konsertverksamhet bakom oss hade nog inte duon Mats Ronander/Staffan Ernestam börjat turnera tillsammans så just nu, några timmar efter en akustiskt laddad konsert, är det ren tillfredsställelse som infinner sig.
   Bara två röster, två akustiska gitarrer och ett (eller flera) munspel skapade en ovanligt finstämd konsert med full närvarokänsla. I det här sparsmakade formatet med lite dämpade förutsättningar krävs det inte så mycket mer än tämligen kända låtar. Det blev liksom unikt, udda och personligt fast repertoaren den här kvällen innehöll en minoritet originallåtar och covermaterialet var en majoritet.
   De akustiska gitarrerna lät så vackra att jag för ett ögonblick inte alls saknade elektricitet eller hög volym. Som med hjälp av Mats Ronanders alldeles briljanta munspel aldrig ens gränsade till samkväm utan blev akustisk rock på ett synnerligen personligt sätt.
   Jag kanske har upplevt Mats Malla Ronander på scen 30-40 gånger tidigare men aldrig så här personligt avskalat och akustiskt. I många av de underhållande mellansnacken, bland annat om textförfattaren Keith Reid och låten ”A whiter shade of pale”, missade han dock den personliga kopplingen till norra Örebro i allmänhet och närheten till Svampen i synnerhet. Blott ett stenkast från kvällens konsertlokal (och då menar jag bokstavligen ett stenkast), Bergslagsgatan 21G, växte Mats upp under skolåren på 60-talet. Och hade Norrbygården som sitt andra hem.
   En konsert som jag från början trodde skulle bli en lagom blandning av Ronander- och Ernestam-material blev till slut med ganska stor marginal en Mats Ronander-kavalkad av originallåtar och covers. Utan att jag kan invända det minsta blev gästfriheten tydlig när numera stockholmaren Ronander fick dominera vid mikrofonen som tillsammans med örebroaren Ernestams virtuositet på gitarr, och stundtals läcker slide, blev ett förstklassigt musikaliskt samarbete.
   Med Ronanders oerhörda rutin och djupa rötter i blues (Sonny Boy Williamson) plus åren som kompmusiker till Pugh Rogefeldt, Ted Gärdestad och faktiskt ABBA (i extralåten) blev repertoaren tillsammans med egna låtar en underhållande helhet.
   I det historiska tillbakablickandet i Mats Ronanders solomaterial var det en ynnest att få höra en låt från hans senaste album, förra årets ”Malla Motell”, som var värd så mycket mer än att drunkna i pandemihelvetet.
   Vid sidan av en Jeremias I Tröstlösa-låt, ”Ett märkvärdigt trä” (med bluesigt munspel av Ronander), bjöd Staffan Ernestam i första set på en Nils Ferlin-låt, ”Mitt hjärta är ditt”, som textmässigt faktiskt hade många likheter med Ronanders egen låt ”Balladen för Torsten och Sanne (Kärleken)” i andra set. Ett set som till hundra procent dominerades av Ronander som från fantastiskt fina ”Water from the moon” via ett sjok Dylan-låtar avslutades med Eric Claptons ”Wonderful tonight”.
   På en konsert som alltså avslutades med en ABBA-låt som sedan 1992 har varit finallåt på Mats Ronanders konserter.

Stum igen
Help me
Jag har en guldgruva
Can't stop the train
Mitt hjärta är ditt
Avenue Junot
Ett märkvärdig trä
A whiter shade of pale

Paus

Water from the moon
Man av sten
Balladen för Torsten och Sanne (Kärleken)
All along the watchtower
It takes a lot to laugh, it takes a train to cry
Knocking on heaven's door
Wonderful tonight

Extralåt

On and on and on

/ Håkan

ALL TIME BEST #95: "The convincer"

NICK LOWE: The convincer (Proper, 2001)

NICK LOWE TILLHÖR POPMUSIKENS MEST GENIALA artister. Han har sedan mitten av 70-talet skrivit sånger, turnerat flitigt som soloartist och med Rockpile under några år, gjort åtskilliga skivor i eget namn men inte så regelbundet och dessutom producerat andra artister. Det har jag haft anledning att upprepa många gånger på Håkans Pop. Exempelvis i diskografier som handlat om honom som artist, låtskrivare och producent men också i konsertrecensioner från 1982 och framåt, inte minst under de två senaste decennierna.
   I det stora perspektivet, från 70- till det just avslutade 10-talet, har Nick Lowe varit en av de mest och bäst stilbildande, låtmässigt lysande och albumproducerande artisterna överhuvudtaget. Men på det sistnämnda området har produktiviteten märkbart bromsat in på senare år. Kanske är det med ålderns rätt han inte kan eller vill skapa mästerverk på löpande band med samma iver som när han en gång i tiden, på 70- och 80-talet, regelbundet spottade ur sig geniala fraser och catchy refränger. Förutom en liveskiva tillsammans med Los Straitjackets och ett album med jullåtar, ”Quality Street”, är det ju faktiskt tio år sedan han släppte ett regelrätt nyproducerat album, ”The old magic”, ifrån sig.
   Nick Lowe har som sagt en imponerande samling album bakom sig fast de är utgivna alltmer sporadiskt. När jag nu väljer att rangordna ett av hans senare albumverk, ”The convincer”, på en tämligen blygsam placering på min 150-lista lovar jag att jag med säkerhet återkommer till Nick Lowe längre fram/högre upp på den långa resan till nummer ett.
   Den nästan på dagen 20 år gamla ”The convincer”, en av 00-talets bästa album överhuvudtaget, är lika soundmässigt tidlöst som alla Nick Lowe-album efter 1994 och det är egentligen bara dagsform (hos lyssnaren) som avgör i vilken rangordning de fem albumen ska placeras. Nicks för all del sporadiska skivproduktion under de här åren har aldrig varit bättre, jämnare eller mer historiskt lysande. Popkonnässörerna får ursäkta.
   I det mindre mer begränsade perspektivet känns det i mina öron som att Nick Lowe under 00-talet nådde den absoluta höjdpunkten på sin skivkarriär. Kanske är jag något påverkad av att jag under det decenniet hade nöjet att uppleva honom live vid ett par tillfällen under samma tioårsperiod, 2005 och 2007. Och kanske även konsertupplevelserna 2012, 2013, 2014 och 2016 har gjort mig säker på min sak.
   Just nu i denna stund känns det som ”The convincer” är höjdpunkten på Nick Lowes skivproduktion under de två senaste decennierna. Med som vanligt pianisten Geraint Watkins, trummisen Bobby Irwin (som visserligen bytte namn till Robert Treherne under tiden), gitarristen Steve Donnelly och kompisen Neil Brockbank i producentstolen blev det en både trygg och musikaliskt suverän omgivning som påverkade soundet åt ett positivt håll.
   När Nick Lowe var yngre var han en hejare på att snickra ihop underbart effektiva poplåtar med hitkänsla i både refräng och val av titel. Under senare decennier har den detaljen varit underordnad ambitionen att göra helgjutna och solida album och satsat mindre krut på singelpotentiella hitlåtar. Faktum är att Nick Lowe inte släppt en enda singel efter ”She's got soul” från just ”The convincer”.

DÄRMED INTE SAGT ATT ”THE CONVINCER” innehåller mindre spektakulärt låtmaterial. Nej, här finns bevisligen låtar som blev ständigt återkommande och uppskattade inslag på Nick Lowes konserter. Låtar som inte skämdes i sällskapet mellan de obligatoriska klassikerna i hans livelåtrepertoar. Som ”Lately I've let things slide” och ”Has she got a friend?”.
   Eller ”Indian Queens”, har jag också hört några gånger med Nick på scen, som tillhör mina absolut största favoriter på ”The convincer”. Inte överraskande ännu en lågmäld Nick Lowe-pärla med ett arrangemang som kryddas av blåset från St Keverne Band, ett brassband med anor från 1886, som härstammar från byn med samma namn i Cornwall. Sången är så vacker att man direkt vill besöka den delen av England. Men i texten befinner sig berättaren både på ett skepp mot Panama och rör sig sedan mot Yellowknife i nordvästra Kanada och Galveston i Texas.
   Som genuin låtskrivare har Nick aldrig varit obekant med covers på sina skivor. Ofta välvalda och underfundiga urval, på ”The convincer” förvandlar han Johnny Rivers ”Poor side of town” och Arthur Prysocks ”Only a fool breaks his own heart” till sina egna låtar som perfekt passar in i albumets övriga sound.
   På senare år har Nick Lowe drabbats av dödsfall i sin närmare krets. Irwin/Treherne avled 2015 och två år senare dog plötsligt vännen och producenten Neil Brockbank. Något som kanske påverkat Nick Lowes kreativitet att skriva nytt och spela in skivor.

”INDIAN QUEENS” ÄR MIN STÖRSTA FAVORIT på Nick Lowes album ”The convincer”.



/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.