Blogginlägg från 2020-09-23

Covers: The Commitments

THE COMMITMENTS: Music from the Original Motion Picture Soundtrack (MCA, 1991)

SOM ALBUMTITELN KANSKE AVSLÖJAR tillhör den här coverskivan lika mycket soundtrack-kategorin. Ett soundtrack som till hundra procent innehåller amerikanska covers i soultraditionen från främst 60-talet. Fysiskt och fantastiskt framförda av ett fiktivt band i en historia (skriven av Roddy Doyle) som i sedvanligt irländsk realism blir oerhört underhållande. En film (regisserad av den nyligen avlidne Alan Parker) på gränsen mellan komedi, drama och musikfilm.
   Alan Parker hade ambitioner och önskemål om att få Van Morrison och Bob Hoskins i några roller men filmen är full av huvudsakligen okända skådespelare där nästan alla hade musikbakgrund men från mindre sammanhang. Medlemmar från ännu ej berömda The Corrs flimrar förbi i några små roller men en av skådespelarna, Maria Doyle Kennedy, var redan professionell som sångerska i den irländska rockgruppen The Black Velvet Band som gav ut sitt första album redan 1989.
   Men den stora framträdande rollen i filmen, som också blir det stora personliga genombrottet, gör den vid filminspelningen (hösten 1990) blott 16-årige(!) Andrew Strong som tar mikrofonen på sex av filmens och skivans 14 låtar. En grymt imponerande debut där han sjöng så övertygande och med sådan pondus att han just då befann sig på samma nivå som Al Green, Wilson Pickett och Otis Redding. Inte överraskande inledde Andrew redan 1993 sin solokarriär med egna skivor. Först på den Danny Kortchmar-producerade ”Strong” och sedan den i Sverige inspelade ”Out of time” (2000).
   I filmen bildas bandet, tio musiker och sångare som efter några komiska förslag till gruppnamn (Free Beer, A Flock Of Budgies, The Northsiders, The Liffy Lads, The Fucking Eejits...) till slut blir The Commitments, av en driftig manager som har sin bestämda uppfattning om bandets musikaliska riktning åt amerikansk soulmusik: ”The Irish are the blacks of Europe. And Dubliners are the blacks of Ireland. And the Northside Dubliners are the blacks of Dublin.”
   Filmen var en fantastisk upplevelse på biografen hösten 1991, rolig och musikalisk med mustiga imponerande versioner av de ganska välkända originalen. Bara några månader senare kom den här skivan som utan ackompanjerande bilder framför sig blev så mycket mänskligare. På enbart skiva är det inte lika upphetsande fast urvalet av låtar är intelligent.
   På Andrew Strongs mest framträdande låtar, ”Mustang Sally”, ”Take me to the river” och ”In the midnight hour”, är albumet en bra coverskiva utan att befinna sig på en extraordinär nivå. Det går liksom inte att öveträffa de ganska sönderspelade originalen. Då låter det lite mer spännande om Otis Reddings inte så kända ”Mr Pitiful”. Men rena ballader behärskar unge Andrew inte riktigt ännu och jag har säkert hört ett dussintal bättre versioner av den ofta magiska ”The dark end of the street”.
   De kvinnliga röstinslagen, på naturliga låtar som ”I can't stand the rain”, ”Chain of fools” och ”I never loved a man”, ger variationen en boost men inte heller de tolkningarna kan matcha originalen.


1. "Mustang Sally" (Bonny Rice) 4:02
1965. Singel med Sir Mack Rice (Låtskrivare: Mack Rice).
2. "Take Me to the River" (Al Green/Mabon Hodges) 3:36
1974. Albumet "Al Green explores your mind" med Al Green.
3. "Chain of Fools" (Don Covay) 2:58
1967. Singel med Aretha Franklin.
4. "The Dark End of the Street" (Dan Penn/Chips Moman) 2:34
1967. Singel med James Carr.
5. "Destination Anywhere" (Nickolas Ashford/Valerie Simpson) 3:08
1968. Singel med The Marvelettes.
6. "I Can't Stand the Rain" (Ann Peebles/Don Bryant/Bernard Miller) 3:12
1968. Singel med Ann Peebles.
7. "Try a Little Tenderness" (Harry Woods/Jimmy Campbel/Reg Connelly) 4:31
1932. Singel med Ray Noble Orchestra.
8. "Treat Her Right" (Gene Kurtz/Roy Head) 3:35
1965. Singel med Roy Head and the Traits (Låtskrivare: Roy Head).
9. "Do Right Woman, Do Right Man" (Dan Penn/Chips Moman) 3:15
1967. Singel-b-sida ("I never loved a man (the way I love you)") med Aretha Franklin.
10. "Mr. Pitiful" (Otis Redding/Steve Cropper) 2:07
1965. Singel med Otis Redding.
11. "I Never Loved a Man" (Ronny Shannon) 3:09
1967. Singel ("I never loved a man (the way I love you)") med Aretha Franklin.
12. "In the Midnight Hour" (Wilson Pickett/Steve Cropper) 2:21
1965. Singel med Wilson Pickett.
13. "Bye Bye Baby" (Mary Wells) 3:21
1960. Singel med låtskrivaren.
14. "Slip Away" (Wilbur Terrell/Marcus Daniel/William Armstrong) 4:27
1968. Singel-b-sida ("Funky fever") med Clarence Carter.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.