Blogginlägg från 2002-09-24

Solomon Burke konsert

Expressen 25/9 2002.

Jag upplevde konserten på plats i Uppsala men jag recenserade inte men min vän Joakim Johansson gjorde följande fantastiskt underhållande betraktelse. Som publicerades i Nerikes Allehanda 26/9 2002.

SOLOMON BURKE
Catalin, Uppsala 24 september 2002

EN TIMME och fyrtio minuter efter utannonserad tid introducerar bandet Solomon Burke. De öser på med musik och lokalen håller andan. Innan dess har vi i en timme stått ut med att bandet spelat valda delar av Burkes mästerverk "Don't give up on me". Utan sång. Och en rad stentråkiga bluestolvor som fick tågen att spåra ur av tristess vid Centralstationen utanför lokalen.
   Mitt pÃ¥ scen har det hela tiden stÃ¥tt en gigantisk röd tron och den verkar för övrigt göra bandet lite nervöst. Och trots introduktionen dyker inte Burke upp. Lugn lÃ¥t igen. Bandet kollar pÃ¥ varandra och verkar, ärligt talat, undra vad fan som händer.
   NY INTRODUKTION. Och den här gÃ¥ngen väller Solomon Burke faktiskt upp pÃ¥ scen. En stor hatt pryder hans flint och man kan liksom höra att tronen lÃ¥ngsamt börjar kvida när han sätter sig pÃ¥ den, delar ut rosor till publiken och plötsligt faktiskt inte alls regerar sÃ¥ där totalt som jag i min enfald trodde. Pondusen har förvisso lämnat den där trÃ¥kiga bluesen i glömska pÃ¥ en gÃ¥ng. Men "Don't give up on me" är ett av Ã¥rets mest vitala mästerverk, och vi som väntade att vi skulle fÃ¥ höra lÃ¥tar därifrÃ¥n fÃ¥r knappt göra det.
   I STÄLLET ÄR spelningen en kavalkad av gamla hits. En trött kavalkad, ska sägas. Jag tycker, ärligt, att Solomon Burke vid 66 Ã¥rs Ã¥lder gjort sin bästa skiva. Och den bjuder pÃ¥ sÃ¥dana magnifika nummer att en tripp nedför minneslunden känns mer än lovligt överflödig. Och när spelningen avslutas i ett potpurri bestÃ¥ende av "Stand by me" och "Spanish Harlem" av Ben E. King och en seg version av Otis Reddings "(Sitting on) the dock of the bay" vill jag gÃ¥. Det är lÃ¥tar som blivit vulgariserade av usla coverband och inte ens en köttbullsälskande kille med flint (hatten slängde han bort) kan ge dem tillbaka deras forna värdighet.
   SKILLNADEN under kvällen heter dock "Don't give up on me" - dels de fÃ¥ lÃ¥tar Solomon Burke gör därifrÃ¥n (Brian Wilsons "Soul searching" exempelvis) och det väldiga titelspÃ¥ret. Däri ligger det, som man brukar säga, magiska. LÃ¥ten "Don't give up on me" är där uppe med Al Greens "Tired of being alone" och Smokey Robinsons "Tracks of my tears". Och live växer den och blir precis sÃ¥ bra som jag visste att den kunde bli.
   Hade Solomon Burke följt upp med "None of us are free", "The other side of the coin" och "Stepchild" hade vi antagligen alla blivit religösa och gÃ¥tt för att döpa oss i närmaste dygnet runt-öppna kyrka. Nu blev "Don't give up on me" näst sista lÃ¥ten innan det vedervärdiga potpurrit. Suck.
JOAKIM JOHANSSON


Aftonbladet 25/9 2002.


Expressen 25/9 2002.


Svd 26/9 2002.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.