Blogginlägg från 2013-07-01

Mot nya innerliga höjder

Två singer/songwriters, två "bröder" och två underhållare: Richard Lindgren och Olle Unenge.

OLLE UNENGE & RICHARD LINDGREN
Svalbo Café 30 juni 2013
Konsertlängd: 19:03-19:43 och 20:15-20:56 (81 min)
Min plats: Sittande på en pinnstol 6 m från scenen.

Efter lördagskvällens mer eller mindre stökiga uppträdande som uppvärmare på Eilen Jewell-konserten i Örebro tog Richard Lindgren och Olle Unenge en stor, värdig och fantastiskt fin revansch på söndagskvällen. I en fantastisk miljö på Svalbo Café, närmare tre mil norr om Örebro, framförde Olle och Richard en innerlig och lågmäld konsert, inför ett 40-tal åhörare, som på affischen beskrevs som "Dylan, annat och eget". I jämförelse var det som natt och dag, på mer än ett sätt, mellan konserterna.
   Richard och Olle har pÃ¥ senare tid funnit varandra musikaliskt och fick här utrymme att bÃ¥de improvisera, avslöja sin Bob Dylan-fascination, spela tillsammans orepeterat men ändÃ¥ finstämt och sedan mycket personligt presentera sina lÃ¥tar.
   Kvällens slutgiltiga repertoar uppstod i samma stund som de började spela och sjunga varje lÃ¥t. Nästa lÃ¥t bestämdes exempelvis pÃ¥ väg till pianot, de kompade varandra utan att ha förberett sig och allt resulterade i en bÃ¥de perfekt och spontan föreställning.
   Den här kvällen var det pÃ¥ riktigt, inget fusk förekom, närvarokänslan var stor och ur den där spontana ambitionen växte det fram smÃ¥ magiska ögonblick som jag sällan upplever pÃ¥ konserter numera. Som när Richard med darr pÃ¥ gitarrsträngarna kompade Olle pÃ¥ hans vidunderligt fina svenska tolkning av "Farewell Angelina" ("Farväl vackra Sara") och "LÃ¥ngsamt väder" eller när han lät vattenfallspianot dekorera Olles "Wild mountain thyme".
   Medan Olle presenterade nÃ¥gra av Richards mer kända lÃ¥tar som "hits" förklarade Richard att han inte har upptäckt nÃ¥gra hits pÃ¥ bankkontot. Richard tolkade Mississippi John Hurt kraftfullt och Olle sjöng Dylan med samma pondus. Men det var nog ändÃ¥ deras respektive egna lÃ¥tar som var konsertens verkliga guldkorn.
   Olles svenska reflektioner i "LÃ¥ngsamt väder" och "Kejsarens nya kläder" växer för varje gÃ¥ng och Richard stÃ¥ende bakom det ostämda men gemytligt välljudande pianot kunde briljera med bÃ¥de Dylans fina "Make you feel my love", underbara "Driftwood", en allsÃ¥ngsframkallande "Goodnight Irene" och "I wish I had someone to love me".

Make me a pallett on the floor
Farväl vackra Sara
From Camden Town to Bleecker Street
Five pints and a wink from Gwendolyn
Långsamt väder
Guinness song (a woman black as night)
Kejsarens nya kläder
Tomorrow is a long time/Bara om min älskade väntar
Boots of Spanish leather
Make you feel my love
Driftwood
Wild mountain thyme
Goodnight Irene

Extralåt
I wish I had someone to love me

Foto: Carina ÖsterlingI en underbar miljö på Svalbo Café med antika pinnstolar, Jan Lahall-fotografier på väggarna och ett lagom ostämt piano genomfördes en lågmäld, spontan men väldigt koncentrerad konsert med två kompisar som har växt ihop musikaliskt.

/ HÃ¥kan

Sommar13: REM

REM hade haft en förhållandevis lång karriär bakom sig när de 1991 släppte "Losing my religion". Det blev inledningen på gruppens stora epok där de under några år tillhörde världens kommersiellt mest framgångsrika band. Mandolin!

/ HÃ¥kan

Eilens populära återbesök i Örebro

Bilder: Carina Österling
EILEN JEWELL
RICHARD LINDGREN
Privat, Örebro 29 juni 2013
Konsertlängd: 22:00-22:30 (30 min, Richard) och 22:52-00:43 (111 min, Eilen)
Min plats: Olika

Eilen Jewell gjorde entré i mitt liv hösten 2009. Först på skiva, "Sea of tears"-albumet, och sedan den första, numera legendariska, konserten i den privata källarlokalen på öster i Örebro i oktober samma höst. Sedan dess har hon besökt Örebro varje år, Clarion 2010 (en konsert som jag gav maximalt betyg (5+) i Nerikes Allehanda), publiksuccén på Prisma 2011, Grand Hotel 2012 och nu för femte gången på detta privata sätt som blivit en konserttradition i den här staden.
   Ã…terigen packade musikintresserade ihop sig i en varm pÃ¥ gränsen till outhärdligt het lokal och fullkomligt älskade Boston-tjejen Jewell, född i Idaho, med sitt tajta och fullkomligt fulländade lilla kompband. I en konsert som höll pÃ¥ att ta andan ur oss pÃ¥ mer än ett sätt. Efter en timmes speltid, när jag trodde att konserten närmade sig en paus, tog luften i stort sett slut i lokalen och jag rörde mig mot dörren där lite friskare luft fläktade och fick dÃ¥ avnjuta en bÃ¥de intensiv och innerlig avslutning av konserten som till slut pÃ¥gick i nästan tvÃ¥ timmar.
   Ovanligt nog skippade Eilen med band pausen, jag tappade räkningen pÃ¥ lÃ¥tar och repertoaren bara ökade i omfÃ¥ng. Naturligtvis fick vi höra mÃ¥nga kända lÃ¥tar ur den numera välbekanta Jewell-repertoaren.
   Egna lÃ¥tar som "Sea of tears", "Reckless" (tillägnad den nyligen avlidne fiolspelaren Rich Dubois som medverkar pÃ¥ Eilens senaste album), "Heartache boulevard", "High shelf booze", "Bang bang bang", "Final hour", "Too hot to sleep" (tillägnad den svenska midsommaren), "Santa Fe" (där Eilen tog fram munspelet), Eric Andersens "Dusty box car", "Warning sign", bluesiga "One of those days" plus nÃ¥gra sedvanliga Loretta Lynn-covers ("You wanna give me alift", "Another man loved me last night") var nÃ¥gra som framfördes innan luften tog slut.
   En cover pÃ¥ ArthurAlexanders "The girl that radiates that charm", som nu fanns pÃ¥ konsertrepertoaren, finns inte pÃ¥ skiva men gjorde nu stor entré. Konserten avslutades med en extralÃ¥ng, extraintensiv och en publikmässig extrasuccé med "Shakin all over" där flyhänte gitarristen Jerry Miller fick utrymme att visa sitt kunnande. Efter den finalen ville den exalterade publiken inte gÃ¥ hem sÃ¥ Eilen och bandet avslutade lite lugnare med "I remember you".
   Konserten med Eilen Jewell fick under lördagen en hemlig uppvärmare som beskrevs som en man frÃ¥n Deep Down South och var pÃ¥ riktigt Richard Lindgren som ännu en gÃ¥ng tillbringat nÃ¥gra dagar i sitt älskade Örebro. PÃ¥ kort varsel hade han engagerats för att under 30 minuter tillsammans med delar av sitt nya band, Olle Unenge och Simon Nyberg, framföra nÃ¥gra av sina mest kända lÃ¥tar:
   From Camden town to Bleecker Street
   Five pints and a wink from Gwendolyn
   Dead man
   Goodbye Rosie
   Reconsider me

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.