Blogginlägg från 2006-07-10

Det bästa som Sverige har att erbjuda av pop, rock och annat

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/7 2006.

ED HARCOURT
LISA MISKOVSKY
HÅKAN HELLSTRÖM
THÅSTRÖM
THE CARDIGANS
NEW YORK DOLLS
PATTI SMITH
KRISTIAN ANTTILA
THE SOUNDS
THE SLAVES
Peace & Love-festivalen, Borlänge 7-8 juli 2006

DET ÄR VISSERLIGEN INTE 1967 men likafullt heter den rockigt dominerade musikfestivalen i Borlänge Peace & Love. En festival som under helgen genomfördes för åttonde gången och bara växer och växer. I både kvantitet, kvalité och dignitet. Under de båda huvuddagarna, fredag och lördag, hade det samlats närmare 30 000 musikälskare för att i ren stadsmiljö njuta av det bästa som Sverige har att erbjuda av pop, rock och mycket annat. Plus några riktigt tunga amerikanska legendarer.
   Borlängefestivalen utspelade sig på gatorna i city, mellan affärshusen och på stora P-platser. Ett bläckfiskliknande område mellan järnvägen och centrum. Kanske inte så upphetsande miljömässigt men när man kan locka med ett så förhållandevis konkurrenskraftig program, jag räknade till 84 olika artister och grupper, så är ju Peace & Love inte långt efter vare sig Roskilde och Hultsfred och helt i nivå med exempelvis Östersunds Storsjöyran.
   Håkan Hellström, Thåström och Cardigans var störst bland de svenska namnen och de gamla amerikanska rockrelikerna New York Dolls och Patti Smith, festivalens största bokning någonsin, var dragplåster bland de utländska artisterna.
   Engelsmannen Ed Harcourt har framställts som strulig och trulig men han visade upp en både charmig, generös och öppenhjärtig bild av sig själv i solskenet tidigt i fredagskväll. Kanske inte de bästa förutsättningar för en kille som nog gillar mest att sitta på en mörk, rökig (i England) och intim klubb. Men Harcourts uppträdande överraskade.
   Där fanns plats för de små läckra detaljerna, fiolspelande tjej, trumpetande kille, ståbas och det gamla pianot. Som gjorde suggestiva knockoutlåtar som ”She fell into my arms” och ”Apple of my eye” till alldeles självlysande guldkorn fast scenen badade i solsken.
   Men hans framträdande hade mer variation på sin meny. Det rappades, han sjöng 30-tals-influerat genom en antik mikrofon, brustna ballader solo på scen, allsång i ”Revolution in the heart” (med ett tiotal ur publiken på scen i kören) och riktigt distad rock påverkat av hans vänskap med Pete Townshend i the Who.

OVÄNTAT SUVERÄNT HELHETSINTRYCK och jag stod och tänkte så smått på Robbie Williams fast Ed inte på långa vägar har samma visuella kraft.
   Fast de stora namnen på Peace & Love-festivalen är svenska och tillhör den yttersta eliten, jag saknade egentligen bara The Ark och Moneybrother på programmet, så har mycket förhandsreklam handlat om New York Dolls och Patti Smith. Både uppträdde, under väldigt olika förutsättningar, i fredagskväll när det lilla mörkret klädsamt börjat sänka sig över Borlänge.
   Dolls var först ut. Ett, som det såg ut, gäng övervintrade rock’n’roll-entusiaster där bäst före-datumet gått ut för många år sedan. Men ändå var det intressant att se ett så legendariskt och mytomspunnet band, som är så intimt förknippade med död och tragedi, levande på en scen.
Men inledningen var trög och digniteten i namn som David Johansen och Sylvain Sylvain satt mer i de rynkiga ansiktena än i rockkänslan.
   Det tog sig dock. Efter en underbar version av Johnny Thunders ”You can’t put your arms around your memory”, duett mellan Johansen och Sylvain, kom en ännu mer effektiv ”Pills” och finallåten ”Personality crisis” var stor, ståtlig och stabilt klassisk rock.
   De passade på att presentera flera nyskrivna låtar, och det kanske var moraliskt fel av ett så legendariskt band som aldrig spelat i Sverige tidigare, och de var inte alltid så konkurrenskraftiga i sammanhanget. Men titlarna var underbart stilsäkra, ”Dancing on the lip of a volcano” (en lite för mycket Bruce/E Street Band-influerad sak), ”Take a good looks at my good looks” och ”Give me love and turn off the lights”.
   Patti Smith var på ett härligt gott humör. I det sparsmakade formatet, bara Lenny Kaye på akustisk gitarr, fanns det plats för glädje, uppsluppet humör och en urkraft till sångerska. Intensiv, stark och tonsäker tog hon oss med på en spännande resa från ”Dancing barefoot” till ”Ghandi” och tillbaka till ”Gloria”.

DET VAR INTE ALLTID MAGISKT, hennes evighetslånga drapor kan lätt bli monotont stillastående, men när det var som bäst, ”Because the night” och ”Pissing in the river”, var det fredagskvällens klart bästa ögonblick på festivalen.
   Nya svenska bandet Slaves inomhusspelning blev gruvligt misshandlad av undermåligt, för att inte säga miserabelt dåligt ljud och en grov försening. Men när de väl stod på scenen var de mer energiskt laddade än någonsin deras poppiga skiva ger sken av. Ett sjumannaband, med både Jocke Åhlund på bas och Irma Schultz på sång, som verkligen gjorde allt för att övertyga men där tekniken tyvärr spelade upprepade spratt i deras ambition.
   Variationen var genomgående stor under festivalen men man kunde ana att det var lätt nischat för den äldre publiken på fredagen medan de svenska toppartisterna på lördagen stod som spön i backen fast regnet aldrig fick något grepp om Borlänge.
   Kristian Anttila fick inleda dagen med undermixad sång på en överdimensionerad scen. Men med trevlig och ödmjuk poprock som höll främst tjejerna i publiken i ett stadigt grepp.
   Det känns som en ynnest varje gång jag upplever Lisa Miskovsky på en scen. Hon är så naturlig, så röstmässigt bedårande och nu med en nya skiva i faggorna. Som vi fick några intressanta smakprov ifrån.
   De nya låtarna kändes rätt enkla, nästan kommersiellt skrudade. Rytmiskt, lätt programmerade med starka melodier där Robert Qwarforth gav flera låtar ett souligt uttryck.
   Håkan Hellströms glada och starkt personliga pop har förutsättningar att bli sommarens artist - varje år. Han vräkte ut hela sin glädje på sina 14 låtar, en repertoar som nästan var identisk med vårens korta turné, och det svängde förbaskat suveränt om hela bandet.
Däremot vet jag inte om saxofonisten Göran Green är exakt rätt ingrediens i Håkans musik. Solopartierna i ”Jag kommer kliva på dig igen” och ”Jag hatar…” doftar lite för mycket Clarence Clemons i mina öron.
   Men det är svårt att motstå en så otroligt effektiv show som den Håkan med band, där Fredrik Sandsten tillfälligt hoppat in på trummor, bjöd på.

Håkan Hellströms låtar:
Klubbland
En vän med en bil
Dom kommer kliva på dig igen
Brännö serenad
Gårdakvarnar och skit
13
En midsommarnattsdröm
Känn ingen sorg för mig Göteborg
Ramlar
Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig

Extralåtar:
Hurricane Gilbert
Mitt Gullbergs kaj paradis
Kom igen Lena!
Nu kan du få mig så lätt

THÅSTRÖM HAR SITT SÄTT ATT kommunicera med sin publik. Med tungt suggestiv musik och inte med mellansnack. Rent asocial vandrade han runt på scen och såg mer eller mindre ut som en nervig Per Oscarsson. Men alla starka, djupt personliga, låtar kan ingen ta ifrån honom. Nu var det dessutom en lite temposnabbare repertoar han bjöd på jämfört med i våras. Där ”Vacker död stad”, ”Tittar på tv” (enda Ebba Grön-låten) och ”Släpp aldrig in dom” är ren och skär magi.
   Sounds har sina låtar och den starka ingrediensen visade sig hålla i under hela deras timme på scen. Om det var ljudet, basen durrade i bröstet, eller om bandet inte är bättre låter jag vara osagt men någon riktigt stark scenenergi kunde jag inte upptäcka.
   Visserligen spelade Maja Ivarsson över vid mikrofonen men att börja röka på scenen under sitt korta framträdande är ju direkt olämpligt om ni frågar mig. Då var det bara låtar som ”Seven days a week”, ”Tony the beat” och (naturligtvis) ”Living in America” som kunde rädda konserten där den skånska flaggan vajade högt.
   Att Maja Ivarsson har en begränsad röst blev ännu mer uppenbart när Nina Persson i Cardigans klev upp på den stora scenen bara några minuter efter Sounds sista låt. Nina är ju ett under av cool, stark sångerska. Som kan nagla fast sin publik utan att varken skrika eller göra sig till.
   Cardigans är ett fantastiskt band. Gitarristen Peter Svensson i all respektfull ära men musikerna i övrigt kan göra det smakfulla ännu snyggare. Den futuristiska scendesignen kanske inte gjorde bandet full rättvisa men där musiken och arrangemangen spelade viktigast roll kan jag förbise det.
   Inte överraskande var det låtarna från de två senaste, fantastiska, skivorna som dominerade scenrepertoaren men där äldre låtar som ”Rise & shine”, ”Lovefool” och ”My favourite game” smälte in förvånansvärt naturligt.
   I en mix av proffsig personlighet och gudabenådad musikalitet är Cardigans landets ädlaste juvel på den svenska poprockhimlen.




Aftonbladet 8-9 juli 2006.


Expressen 9/7 2006.


Dagens Nyheter 9/7 2006.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.