Blogginlägg från 2013-06-04

Rockmusiken var tillbaka

Foto: Magnus Sundell


THE TEMPERANCE MOVEMENT
East West Sushi, Örebro 3 juni 2013
Konsertlängd: 21:19-22:33 (74 min)
Min plats: Stående ca 7 m framför scenen.

Det borde inte ha svävat så många förväntningar i luften denna kväll. Sånt kan släcka den minsta förhoppning. Med bara blott en ep i bagaget genomför det engelska/skotska rockbandet The Temperance Movement just nu sin första utlandsturné och är allmänt okända i den stora musikvärlden men ryktet går i hemlandet och ryktet gick inför måndagskvällens konsert i Örebro. Hajpen har kontinuerligt förstärkts efter bandets entré i Sverige för drygt en vecka sedan med uppmärksammade spelningar så gott som varje kväll sedan dess.
   Konserterna pÃ¥ East West har under hösten-vintern-vÃ¥ren ofta haft en övervägande lugn prägel med ofta akustiskt baserad musik. Men nu drog den renläriga rockmusiken, bluesrock av bÃ¥de engelskt och amerikanskt snitt, in med buller och bÃ¥ng. Högljutt, tajt och väldigt samspelt presenterade Temperance Movement pÃ¥ mÃ¥ndagskvällen en imponerande rad lÃ¥tar pÃ¥ drygt en timme.
   Med en än sÃ¥ länge tämligen obskyr repertoar var det omöjligt att notera nÃ¥gon lÃ¥tlista sÃ¥ istället koncentrerade jag mig pÃ¥ att njuta av det hundraprocentiga framförandet, den känslosvallande rytmen i musiken och sedan fullständigt älska sÃ¥ngaren Phil Campbell och hans tämligen klassiska rockstämma där parallellerna med Rod Stewart, Steve Marriott, Frankie Miller, Joe Cocker och Paul Rodgers är lätta att göra.
   Rötterna till trots framstod Campbell igÃ¥r ändÃ¥ som en frisk, ungdomlig och för all del ödmjuk fläkt i nuet. Där närvaron var pÃ¥ topp under hela konserten. Sanningen fanns väl bokstavligen pÃ¥ sÃ¥ngarens t-shirt: "The here and now". En t-shirt som blev allt svettigare ju längre konserten pÃ¥gick.
   Temperance Movement är väl varken rockmusikens framtid eller dess värsta nostalgiska representant. Med diverse lättfunna paralleller kanske vi kan beskriva musiken men energin, attacken och närvaron i bandets musik var verkligen pÃ¥taglig och levande under hela konserten.
   Som brittiskt band är det lätt att jämföra med Stones och Faces men i bandets sound finns ju ocksÃ¥ uppenbara rötter i amerikansk southern rock. Med slidegitarren (Luke Potashnick) i centrum bredvid ytterligare en sologitarrist (Paul Sayer), det underbara samspelet mellan den energiske trummisen (Damon Wilson) och den hÃ¥rt pumpande basisten (Nick Fyffe) och den ibland nästan distade volymen doftade det stundtals bÃ¥de Little Feat och Black Crowes om Temperance Movement.
   Men sÃ¥ngaren Phil Campbell hade verkligen brittiska rötter när han med en het, stark stämma attackerade lÃ¥tarna och för ett ögonblick uppträdde som sÃ¥ngpedagogens främsta mardröm när han tydligt misshandlade sina stämband och sjöng, skrek och väste fram textraderna med ren och skär känsla.
   I all den här intensiva elektriska attacken fanns det ocksÃ¥ nÃ¥gra smÃ¥ avbrott i energin. Som när Campbell tog fram den akustiska gitarren pÃ¥ en lÃ¥t eller när hela bandet framförde första halvan av "Chinese lanterns" med fina sÃ¥ngstämmor utan mikrofoner. Variationer som blir viktiga inför bandets framtida utveckling. Som när de i juli agerar förband till Bruce Springsteen i London eller i höst när debutalbumet släpps.

/ HÃ¥kan

Sommar13: Small Faces

Min absoluta SMALL FACES-favorit, "Tin soldier" från 1966. Vilken energi, från Steve Marriotts makalösa röst via Ian MacLagans vibrerande orgel och Kenny Jones effektiva trumspel, och vilken fantastisk låt Marriott och basisten Ronnie "Plonk" Lane har skrivit.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.