Blogginlägg från juni, 2013

Sommar13: Prince

PRINCE är inte bara dansant rock. 1985 gjorde han albumet "Around the world in a day" som målades i Paisley-mönstrade och överraskande poppiga färger. Singeln från den skivan, "Raspberry beret", är en popklassiker.

/ Håkan

Anders Burman (1928-2013)

När svensk popmusik under främst 1900-talet någon gång i framtiden ska beskrivas, analyseras och värderas kommer skivproducenten Anders Burmans namn högt upp, för att inte säga placeras på plats nummer ett, bland alla prioriteringar. Under några år på 70-talet ägde han fullständigt den svenska popscenen med sitt skivbolag Metronome och artister som Cornelis Vreeswijk, Pugh Rogefeldt, John Holm, Marie Bergman, Gösta Linderholm, Björn J:son Lindh och många andra.
   Burman både upptäckte och producerade sina artister och hela epoken har blivit ett stort kapitel i svensk pophistoria som också finns fint beskrivet i Håkan Laghers och Lasse Ermalms bok "De legendariska åren - Metronome Records".
   Jag har på de här sidorna nämnt Burmans namn i endast sju artiklar och det är ju en grov underdrift för att beskriva hans viktiga storhet och betydelse. Däremot finns det inga gränser för hur han har påverkat resultatet på några av min skivsamlings viktigaste skivor. Som exempelvis Pughs "Hollywood", livemästerverket "Ett steg till", Perssons Packs "Kärlek och dynamit", John Holms "Sordin" och, inte minst, de legendariska singlarna som Pugh gjorde med Nature, "En gång tog jag tåget bort" (med Ulf Lundells text) och "Slavsång".
   Anders Burman dog i onsdags 26 juni 2013 efter en lång tids sjukdom.

/ Håkan

Sommar13: Joy Division

En synnerligen visuellt blek engelsk grupp, JOY DIVISION, gjorde 1980 en av de smärtsamt vackraste poplåtar som någonsin har skrivits, "Love will tear us apart". Veckans singel varje vecka.

/ Håkan

Sommar13: Ike & Tina Turner

Kanske Phil Spectors största mästerverk, "River deep mountain high" med det äkta paret IKE & TINA TURNER från 1966. Var visserligen en kommersiell flopp i USA men låt och produktion är oförglömlig.

/ Håkan

Starten på något nytt och stort

Bilder: Carina Österling
RICHARD LINDGREN BAND
Stadsträdgården, Örebro 26 juni 2013
Konsertlängd: 19:45-20:26 och 20:55-21:49 (95 min)
Min plats: Sittande ca 9 m snett till höger från scenen.

En planerad utomhuskonsert med sommarförutsättningar i en vacker trädgård förvandlades efter ett intensivt dagsregn till ännu en intim och oerhört innerlig upplevelse inne i Stadsträdgårdens växthus. Där har Malmös Richard Lindgren skapat magi tidigare och upprepade nu bedriften med ett Örebrobaserat kompband som kan vara starten på ett nytt och stort samarbete.
   Richard är alltså tillbaka i Örebro, staden som i höstas prisade honom med ett låtskrivarstipendium, för att avsluta skivinspelningarna som påbörjades i våras och samtidigt genomföra några konserter.
   Under större delen av onsdagskvällens konsert kompades Richard av Olle Unenge, akustisk gitarr, Simon Nyberg, gitarr, banjo och mandolin, och Robin Mossberg, ståbas. Redan efter några få repetitioner fungerade det mesta alldeles utsökt och när det här delvis väldigt unga bandet följde med Richard på den långa magiskt stegrande "Desolation row", Dylans fantastiska epos, var det inget annat än musikhistoria som skrevs på den lilla anspråkslösa scenen.
   Men det var som vanligt Richards egna låtar som stod i centrum under konserten. Där han blandade ofrånkomliga "hits" som "Five pints and a wink from Gwendolyn", "From Camden Town to Bleecker Street", "I came I went and I don't know where I'm going" och "Back to Brno" med några mindre vanliga "Memento"-spår som Townes Van Zandts "Brother flower", pigga "White freightliner blues" (ännu en Townes-cover) och hans egen "You know who your lover will be".
   Så var det givetvis en ynnest att ännu en gång bjudas på två nyskrivna Lindgren-låtar och en exklusiv insyn i en genuint produktiv låtskrivares liv, "Guinness song (a woman black as night)" och "A miracle like you".
   Plus några låtar hämtade från vårens låtskrivarsession på rum 309 på Stora Hotellet i Örebro, "I'm crazy about you, baby" och "Driftwood". Av vilka den sistnämnda låten växt till sig ytterligare och mer och mer i både känsla och melodi framstår som en ren och skär Lindgren-klassiker.
   Men det var som redan sagts energin och spelglädjen mot slutet av den långa "Desolation row" som var konsertens absoluta höjdpunkt. Från mannen som för fem år sedan gav sitt album titeln "A man you can hate" men som vi i publiken aldrig kan sluta älska.

Brother flower
Back to Brno
Guinness song (a woman black as night)
A miracle like you
From Camden Town to Bleecker Street
You know who your lover will be
Five pints and a wink from Gwendolyn
Make you feel my love

paus

Dead man
I came, I went and I don't know where I'm going
Desolation row
I'm crazy about you, baby
Driftwood
White freightliner blues
Goodnight Irene

Extralåt
I wish I had someone to love me

/ Håkan

Sommar13: Kim Carnes

Den amerikanska tjejen med den raspiga rösten KIM CARNES fick 1981 en stor hit med Jackie DeShannons låt om skådespelerskan Bette Davis ögon, "Bette Davis eyes". Efter en lång karriär dog skådespelerskan 1989.

/ Håkan

På konstvandring hos Yoko Ono

Redan på stationen i Humlebaeck möts vi av Yoko Onos närvaro.

Det kom sig helt oplanerat att jag precis på Paul McCartneys 71-årsdag, 18 juni, gick på Yoko Onos retrospektiva utställning på Louisiana-museet i Danmark. Några fantastiska dygn i Köpenhamn/Malmö inkluderade även en tripp med tåget norrut från Kph till Humblebaeck där museet är beläget ca 12 minuters promenad från tågstationen. Bedövande vackert beläget på en slänt strax innan Helsingör med både Ven och Helsingborg i blickfånget.
   Yoko Onos uppmärksammade utställning "Half-a-wind show" sammanfattar hela hennes liv och karriär och det ena är mer ofattbart än det andra. Jag känner henne främst som fru John Lennon, som Beatles-fantast på 60-talet gick det inte att undvika hennes påverkan på Lennons och indirekt hela Beatles utveckling från 1968 till det ofrånkomliga slutet 1970.
   Jag var givetvis då fullt medveten om hennes experimenterande skivor hon gjorde med Lennon på slutet av 60-talet, bland annat "Two virgins" och "Wedding album", och tack vare hans inblandning köpte jag naturligtvis skivorna och lyssnade en gång men inte mer.
   Till Lennons "Oh Yoko", från "Imagine"-albumet, fick vi inledningsvis hela hennes historia på pränt, år för år. Det slog mig först nu, i juni 2013, att hon hade en gedigen men inte så uppmärksammad karriär långt innan hon träffade Lennon.
   Hur provokativ och uppseendeväckande Yoko Onos konstart än var på 60- och 70-talet är jag övertygad om att den inte på något sätt hade kunnat få samma uppmärksamhet utan Lennon-kopplingen. Jag upplever rundvandringen i Yokos konsthistoria som intressant men ofta alltför avantgardistisk (konstig i min värld) för att jag ska kunna ta till mig och eventuellt analysera.
   Utställningen omfattar både konstverk, installationer och filmer. Som exempelvis "Bottoms" (en serie filmade stjärtar...), "Fly" (en levande fluga kryper på en naken kvinnokropp...) och tidiga filmbilder när Yoko Ono sitter på en scen och låter publiken klippa av hennes kläder innan hon sitter där naken.
   Några konstverk berättar om magiska ögonblick i både pop- och konsthistorien. Som exempelvis den ensamma stegen med förstoringsglaset och högt uppe i taket med liten text "you are here". Just det konstverket har symboliserat det första mötet, 9 november 1966, mellan Yoko och John på Indica Gallery i London.

/ Håkan

Sommar13: Paul Young

En för mig då (1983) okänd Marvin Gaye-låt blev PAUL YOUNGS stora genombrott. En underbar ballad med underbar sång som bäddade för en karriär i flera år med många bra låtar där han inte riktigt vågade lita på eget material.

/ Håkan

"Live at Rockpalast"

MICKEY JUPP
Live at Rockpalast
(Repertoire)

Ja, det känns som jag har skrivit det tidigare någon gång under de senaste åren men jag gör det igen: Mickey Jupp är mer aktuell nu än han någonsin har varit. I våras släpptes den sedan lång tid efterlängtade återutgivningen av "Shampoo haircut and shave", nästan samtidigt släppte Jupp själv ytterligare en demosamling, "Naughty boy", och för några veckor sedan kom den legendariska konserten från tyska Rockpalast 1979 på både cd och dvd.
   Lägg därtill Jupps regelbundna konserter tillsammans med sin gamle Legend-kollega och gitarrist Mo Witham på de lokala pubarna i Cumbria där han nu har bott sedan 30 år tillbaka.
   Den imponerande raden av årets skivnyheter toppas i höst, september/oktober, av en fullspäckad Mickey Jupp-box som utlovas bli en sällsynt karriärsammanfattande historia med både officiella spår, demolåtar och exklusiva nyheter.
   Men just nu har jag sedan några dagar tillbaka koncentrerat mig på liveutgåvan av Mickey Jupps Rockpalast-spelning från 17 december 1979. Ett sedvanligt genomarbetat Repertoire-projekt med konserten både på dvd och cd, med identiskt innehåll, plus välskriven information om Jupp i allmänhet och konserten i synnerhet.
   Rockpalast, med den klassiska ljusblåa neonlogotypen, var ju på 70- och 80-talet en institution när det gällde liverock på tv. Sändningar som pågick halva natten även i Sverige där två-tre artister eller band fick utrymme att framföra hela konserter. Jag minns inte att jag någonsin fick uppleva Mickey Jupp live där men bevisligen uppträdde han där 1979, ett lysande framträdande.
   Efter Be Stiff-turnén hösten 1978 valde Jupp att avbryta samarbetet med både sitt kompband, Stiff Records och sin egen liveverksamhet. En av många självvalda pauser i Jupps långa konsertkarriär fick alltså en något överraskande comeback i Tyskland i december 1979.
   Jupp hade vid tillfället skivkontrakt med Chrysalis, några månader tidigare hade han givit ut det Lol Creme/Kevin Godley-producerade albumet "Long distance romancer". En ren studioprodukt där det före detta 10cc-teamet bäddade in Jupp och hans låtar i körer, modifierade instrument och omotiverade arrangemang. I november släpptes "You made a fool out of me", från albumet, på singel och jämfört med den version han här framför är det som natt och dag. Från seg, långsam och tungfotad på skiva till underbart fräsch, svängig och klassisk pianorock på scen.
   Det är just bakom pianot som Jupp når sina höjdpunkter på den här tv-konserten. Från "Switchboard Susan" till "You know what I mean" äger han scenen både som sångare, pianist och låtskrivare. Det kanske inte är den mest klassiska upplagan av kompband som han omger sig med här men har trots allt på många händer både dignitet och skicklighet. Ny gitarrist är Ian Duck (som fått tilltalsnamnet "Chuck") från bandet Hookfoot och på bas och trummor återfinns en av Englands mest stabila kompsektioner med genuina rötter i folkrocken, Pat Donaldson respektive Dave Mattacks. Spelar här blues och rock med samma anspråkslösa självklarhet.
   Saxofonisten Frank Mead, som ibland tar över den instrumentala solistrollen på sin altsax, spelar ibland också munspel och är en gammal Jupp-kontakt sedan hans legendariska storband, där både blås och kör ingick, runt 1975-76.
   Liverepertoaren 1979, se nedan, är en skön blandning av aktuella låtar, några "Juppanese"-spår, antika Legend-låtar och inte oväntat några rock'n'roll-klassiker och bluescovers bland extralåtarna. I rättvisans namn borde kanske Chuck Berry och "Sweet little rock'n'roller" fått credit på Larry Williams "Bony Maronie" ty Jupp kommer ganska handgripligen in på just den låten under några strofer.

Skivans innehåll:
Cheque Book
Guitar Picking Slim
Switchboard Susan
Brother Doctor Sister Nurse
You Made A Fool Out Of Me
Short List
You'll Never Get Me Up In One Of Those
St James Infirmary
You Know What I Mean
Memphis Tennessee
Coming Home (To Dust My Broom At The Crossroads)
Hole In My Pocket
Bony Maronie
Kansas City



/ Håkan

Sommar13: Simple Minds

Var aldrig någon syntpoppare på 80-talet och var alltid väldigt selektiv mot den genren. Skottarna i SIMPLE MINDS lyckades med några singlar där jag tyckte "Don't you (forget about me)". från gruppens senare karriär (1985), var deras klart bästa.

/ Håkan

Sommar13: Pugh Rogefeldt

TORBJÖRN PUGH ROGEFELDT var en historisk pionjär när han i slutet på 60-talet dök upp med sina sånger på svenska. "Här kommer natten" var ju en ren revolution när jag hörde den första gången 1969 några månader innan debutalbumet "Ja dä ä dä".

/ Håkan

Ösig rock med begränsad variation

Foto: Magnus SundellLee Bains III & the Glory Fires i en intensiv konsert. Från vänster Matt Wurtele, gitarr, Lee Bains III, gitarr och sång, Blake Williamson, trummor, och Justin Colburn, bas och sång.

Foto: Lars Åke MadelidHuvudpersonen Bains stod ibland ute i publiken och spelade och "flög" stundtals över scenen.

LEE BAINS III & the GLORY FIRES
East West Sushi, Örebro 22 juni 2013
Konsertlängd: 22:01-23:10 (69 min)
Min plats: Stående i baren ca 8 m från scenen.

Den outtröttlige konsertarrangören Anders Damberg hade marknadsfört Lee Bains III och hans bands exklusiva Sverigespelning i Örebro som "rakt på truten"-rock och han fick väl till mycket stor del rätt. Det kunde vi konstatera efter en dryg timmes konsert. Men vi var också några stycken som trots ett ösigt framträdande med genomgående intensiv energi och högt tempo saknade lite variation.
   Naturligtvis led vi som åhörare mycket av att vi inte hade gruppens låtmaterial etsade i huvudet och därför hade lite problem att skilja låtarna från varandra. Däremot var det inte svårt att droppa influenser och förebilder i deras musik. Som en grupp från Alabama var det naturligtvis lätt att placera gruppen i den klassiska amerikanska southern rock-genren, tung och gitarrdominerad musik.
   Men där fanns även spår av Creedence, Stones och garagerock. Och när tempot ökade ytterligare och närmade sig gabba-gabba-hey-nivån låg gruppens musik mycket nära autentisk punkintensitet.
   Första minuten av konserten var en sångsoundcheck innan bandet sparkade igång. Och frontmannen Bains III var givetvis kvällens huvudperson utan att ha den direkt personliga utstrålningen. Han jobbade hårt och innerligt, till och med byxorna blev svettiga, och det tog ett tag innan röstens inneboende styrka planterade sig i publikens och mitt medvetande.
   För bara knappt tre veckor sedan upplevde vi på samma plats en konsert med Temperance Movement, en underbar upplevelse, och det var nog största anledningen till att vi bara tyckte att lördagskvällens konsert var okej och helt godkänd. Under andra omständigheter hade Bains och bandet gjort en mer oförglömlig konsert. Så det var egentligen synd om både bandet, Anders och oss.
   Efter en timmes konsert blev Lee och bandet inklappade för en extralåt och de kom lite överraskande överens om att göra Jerry Lee Lewis gamla "Whole lotta shakin' goin' on" eller som Lee ödmjukt förklarade innan:
   - Ni kan säkert den här låten mycket bättre än vi.

/ Håkan

Sommar13: Mike & the Mechanics

En modern elektronisk 80-talshit med en enorm melodikänsla. Genesis-basisten Mike Rutherfords sidoprojekt MIKE & THE MECHANICS blev en oväntad kommersiell framgång och gruppens båda sångare Paul Young (inte soloartisten!), som hörs på den här singeln, och Paul Carrack gav gruppen starka röster.

/ Håkan

Sommar13: Ian Dury

Skivbolaget Stiffs första miljonsäljare, IAN DURY & THE BLOCKHEADS magnifika "Hit me with your rhythm stick" från 1978. Efter att ha varit en udda fågel i engelsk popbransch blev Dury plötsligt en allemansfavorit.

/ Håkan

Midsommar med Ducks Deluxe

Jag firar Midsommar med några fina bilder från konserten med Ducks Deluxe på S/S Blidösund för några veckor sedan. Arne Swedin har levererat några läckra ögonblicksbilder från konserten som jag har skrivit om här.
   Tack Arne och Glad Midsommar alla läsare!








/ Håkan

Sommar13: Chic

Dansmusik är inte diskvalificerad här men är i en klar minoritet. Låtskrivarparet Nile Rodgers/Bernard Edwards väldigt speciella låtar och produktioner har givit den dansanta popmusiken stor personlighet. Här är det deras eget projekt CHIC och en tidig (1979) klassiker, "I want your love".

/ Håkan

Sommar13: Edison Lighthouse

Kortsiktiga men välskrivna hits har också sitt berättigande på en historisk singellista. EDISON LIGHTHOUSES "Love grows (where my Rosemary goes)" (1970) borde ha gjort sitt i minnet men jag tycker den här enkla, simpla popdängan har en odödlig touch. Förlåt.

/ Håkan

"Elvis club"

THE DEL-LORDS
Elvis club
(Blue Rose)

Dessa eviga återföreningar. Som dessutom ofta brukar resultera i nyproducerade skivor. Jag brukar inleda attacken på dessa skivor med att kolla hur sanningsenligt det nya bandet förhåller sig till det gamla. Med andra ord hur många originalmedlemmar finns kvar i dagens upplaga. Jag har genom åren blivit grymt lurad på den punkten ett antal gånger.
   I det aktuella fallet Del-Lords, och albumet "Elvis club" (som släpps på skiva idag) känns det trovärdigt när 3/4-delar av originalbandet, som gav ut skivor mellan 1984 och 1991, nu ställer sig upp och levererar en skiva som mer än väl motsvarar högt ställda förväntningar.
   Numera finns "NYC" med i bandets logotype och betyder givetvis att de fortfarande har New York City som bas för sin musik. Och visst doftar deras ofta melodiska poprock av amerikansk storstad i allmänhet där de pratiga sångrösterna befinner sig på samma planhalva som legendariska namn som Lou Reed och Willy DeVille.
   Det övergripande soundet på skivan påminner om deras ursprungliga sound. Innehållet på deras gamla skivor var utsökt men däremot var arrangemangen och produktionen ofta lite för tungfotad för att skivorna skulle hamna på några årsbästalistor. Mest skyldig till den tunga framtoningen tror jag producenten Neil Giraldo, gitarrist i Pat Benatars band, var. Nya skivan har bandets gitarrist Eric Ambel producerat och med några små övertramp i hårdrockslandet låter det genomgående bra och varierat om 2013 års upplaga av The Del-Lords.
   Varför nya skivan fått titeln "Elvis club" har jag inte lyckats uppfatta men en låt, "Damaged", har ju drag av gammal rock'n'roll i allmänhet och Chuck Berry i synnerhet.
   Innehållet på skivan är inte bara hårt och elektriskt. Här finns till och med akustiska inslag, "Letter (unmailed)", men givetvis är det i poprockens land bland sanslöst effektiva melodier bandet har sin bästa hemvist. Öppningen "When the drugs kick in" är ju närmast perfekt och skivans sista originallåt, höjdpunkten "Silverlake", har ju unika drag av Neil Young. Och däremellan finns det åtskilliga topplåtar att glädja sig åt.
   Just i Neil Young-soundet får bandet ytterligare en chans att utveckla i slutlåten "Southern pacific", en Young-cover från "Reactor". Där de faktiskt lyckas förlänga originalet med flera minuter.

/ Håkan

Sommar13: Freda Payne

Efter Motown fortsatte Holland-Dozier-Holland skapa pophits efter samma modell på annat håll och med andra artister. "Band of gold" med FREDA PAYNE från 1970 är min All-Time-favorit av producenttrions alster efter Motown-samarbetet.

/ Håkan

Sommar13: The Beatles

THE BEATLES igen. Singeln "Ticket to ride" från 1965 har ett så vackert (Rickenbacker)gitarrsound och hela låten utstrålar klassisk kvalité med John Lennon som ledande sångare med fint körande av Paul McCartney och fantastisk gitarr av George Harrison.

/ Håkan

Sommar13: Chicago

Jazzrock var aldrig min kopp te men musiken som tidiga CHICAGO släppte ur sig hade sina fördelar. "25 or 6 to 4" från 1970 har ju ett driv och en energi som bandet så småningom helt tappade bort i utvecklingen från rockband till mjukpoppare.

/ Håkan

Sommar13: Byrds

60-talets BYRDS var kanske mest känd för sina Dylan-covers men på det sena 60-talet började de skriva egna låtar av dignitet som gått till historien som oförglömliga hits. Exempelvis "So you want to be a rock'n'roll star" från 1967.

/ Håkan

Sommar13: Free

Vid något tillfälle på 70-talet höll jag sångaren Paul Rodgers som en större favorit än Robert Plant och Ian Gillan. "All right now" med FREE från 1970 var kanske en schablonrocklåt men den har verkligen överlevt tiden med stolthet.

/ Håkan

Sommar13: Donovan

DONOVAN var inte bara en Bob Dylan-kopia. Hans karriär innehöll många personliga höjdpunkter av vilka hans tidiga hit "Catch the wind" fortfarande håller hög kvalité fast den kan anklagas för att vara enkel och simpel.

/ Håkan

Sommar13: Paul Revere & the Raiders

Just PAUL REVERE var den minst viktiga musikern i sitt RAIDERS som bland annat gjorde "Him or me - what's it gonna be?" 1967. Det var snarare sångaren Mark Lindsay som styrde gruppen och var också med och skrev den här hitlåten.

/ Håkan

Sommar13: Creedence

Av John Fogertys alla hits han skrev åt CREEDENCE CLEARWATER REVIVAL är det givetvis nästan omöjligt att bara välja en men "Up around the bend" från 1970 är min favorit för att den har hamnat i skuggan av "Proud Mary" och "Bad moon rising".

/ Håkan

Sommar13: Johnny Cash

JOHNNY CASH var en legend under sin livstid och gjorde massor med historiska avtryck. För min del tycker jag att hans version av Kris Kristoffersons "Sunday morning coming down" från 1969 är ren och skär magi.

/ Håkan

Sommar13: Elvis Costello

ELVIS COSTELLO var ju tidigt en stor ABBA-fantast. Gjorde ju "Knowing me, knowing you" live på 80-talet men redan 1979 skrev han sin egen ABBA-dänga "Oliver's army" där Steve Nieve gjorde sitt bästa för att kopiera Benny Anderssons piano.

/ Håkan

Sista Ducks Deluxe-spelningen

                                                                              Foto: Arne Swedin


DUCKS DELUXE feat. Brinsley Schwarz
S/S Blidösund, Stockholm 7 juni 2013
Konsertlängd: 19:15-20:05 och 21:05-22:15 (120 min)
Min plats: Olika

Som en tradition spelade Ducks Deluxe återigen på färjan Blidösund i fredagskväll. Årets föreställning kunde väl på förhand upplevas som en ren repris av förra årets besök men det blev en konsert av större exklusivt värde än vi just då, när vi närmade oss land ungefär kvart över tio i fredagskväll, förstod. Traditionsenligt visade vädret sin bästa sida, varmt och soligt, och den här gången var Ducks ordinarie trummis, Jim Russell, tillbaka bakom kaggarna.
   Eftersom den planerade konserten med Ducks Deluxe i Holmarna Folkets Park dagen efter i Skutskär ställdes in blev Blidösundsspelningen bandets sista i Sverige för den här gången - och kanske för alltid. Välunderrättade källor meddelar nämligen att bandets förestående USA-turné blir Ducks sista tillsammans. Både Brinsley Schwarz och Martin Belmont är trötta på att turnera.
   Men den vemodiga framtidsutsikten hindrade inte Sean Tyla och bandet att genomföra en inspirerande konsert i fredags där alla delar i bandet var lika delaktiga. Det är varje gång lika glädjande och imponerande att höra den numera legendariska gitarrduon Schwarz och Belmont skapa så intensivt musikaliska gitarrmattor som vässade till arrangemangen på nästan varje låt. Och basisten Kevin Foster är ju också ett melodiskt geni.
   Även innehållsmässigt blev fredagskonserten i stora drag en upprepning av förra årets föreställning. Med den explosiva öppningen med "Fireball", "Nervous breakdown" och "Tremelo bay". Då visade bandet att de gör pubrock med stort R som i Rock. Redan under soundcheck fick bandet anledning att visa upp rocktendenser. Då råkade de nämligen spela så högt att decibelmätaren protesterade vilket fick Brinsley att utbrista i:
   - "Men vi är ju ett rockband!"
   Det skulle alltså inte repertoarmässigt bli en överraskningarnas kväll ty Sean Tyla inledde konserten med att förklara att ikväll kan det bli "some songs you may heard before". Och det stämde väl på den setlista som blinkade förbi ögat vid något tillfälle. Där Tyla i vanlig ordning dock ville inleda andra avdelningen med några låtar utanför den officiella repertoaren. Nu blev det Tom Waits "Hold on" och en alldeles förtjusande tolkning av den instrumentala "Apache" där Schwarz och Belmont vandrade ut och in i låten utan att vi för en sekund saknade Hank B Marvin.
   Om den gamla Shadows-låten var en liten överraskning så var väl den nyskrivna Tyla-låten "Married on a Saturday night" i första avdelningen ännu mer exklusiv. Så ny att den inte ens finns med på det nysläppta livealbumet "Rockin' at the moon" som spelades in på Half Moon-puben i Putney, London i september förra året. En skiva som, precis som konserten i fredags, blandar covers med gamla originallåtar. Allt producerat av Jim Russell och intressanta liner notes av Will Birch.
   På den skivan finns inte "Knockin' on heaven's door" med men Bob Dylans cover fick avsluta konserten i fredags medan vi närmade oss Skeppsbron. En låt som inte fanns med i låtlistan förra året men var med på Ducks sista konsert 1975 och har funnits med på tidigare Ducks-konserter i Sverige, som exempelvis den här.
   Ducks Deluxe gjorde slutligen en osedvanligt inspirerad version av den tämligen uttjatade låten och det kan ha varit sista tonerna som bandet gjorde på svensk mark, nåja svenskt territorium. Men Sean Tyla själv finns kvar, både som soloartist, Tyla Gang-ledare och Trouble Boys-sångare.

Foto: Arne Swedin

/ Håkan

Sommar13: The Crystals

"Da doo ron ron". Kan en poptext säga så mycket mer? Tjejgruppen hette THE CRYSTALS men det var naturligtvis Phil Spectors verk från början till slut. En historisk popsymfoni från 1963 kan vi sammanfatta soundet som.

/ Håkan

Sommar13: Bee Gees

Snäll pop har också fått plats i mitt hjärta och det fanns en tid islutet på 60-talet när jag till och med lyssnade på BEE GEES med glädje. "Words" från 1968, med en ung Barry Gibb i spetsen, var en stor favorit och det här var långt innan disco och gnälliga falsetter.

/ Håkan

Sommar13: Turtles

THE TURTLES var en hitproducerande amerikansk grupp med starka sångstämmor (Flo & Eddie) och intressant material på repertoaren. "Happy together" från 1967 är kanske deras mest kända klassiker, reklamfilmslåt och allt. För mig har den fått ett än större värde då b-sidan "Like the seasons" skrevs av Warren Zevon.

/ Håkan

Sommar13: Stevie Wonder

Som jag säkert upprepat ett antal gånger så uppfattade jag Motown som den kanske allra bästa hitfabriken med alla dessa låtskrivare, producenter och, inte minst, artister. STEVIE WONDER är "bara" en i mängden av artister men "I was made to love her" från 1967 med den då blott 17-årige sångaren är hans kanske största höjdpunkt på karriären.

/ Håkan

Sommar13: Dionne Warwick

Livet var inte bara tuff pop och häftig rock utan även schlageranpassade Burt Bacharach-melodier. Och det var DIONNE WARWICK som sjöng bäst och "Walk on by" är en tidig favorit från 1964.

/ Håkan

Rockmusiken var tillbaka

Foto: Magnus Sundell


THE TEMPERANCE MOVEMENT
East West Sushi, Örebro 3 juni 2013
Konsertlängd: 21:19-22:33 (74 min)
Min plats: Stående ca 7 m framför scenen.

Det borde inte ha svävat så många förväntningar i luften denna kväll. Sånt kan släcka den minsta förhoppning. Med bara blott en ep i bagaget genomför det engelska/skotska rockbandet The Temperance Movement just nu sin första utlandsturné och är allmänt okända i den stora musikvärlden men ryktet går i hemlandet och ryktet gick inför måndagskvällens konsert i Örebro. Hajpen har kontinuerligt förstärkts efter bandets entré i Sverige för drygt en vecka sedan med uppmärksammade spelningar så gott som varje kväll sedan dess.
   Konserterna på East West har under hösten-vintern-våren ofta haft en övervägande lugn prägel med ofta akustiskt baserad musik. Men nu drog den renläriga rockmusiken, bluesrock av både engelskt och amerikanskt snitt, in med buller och bång. Högljutt, tajt och väldigt samspelt presenterade Temperance Movement på måndagskvällen en imponerande rad låtar på drygt en timme.
   Med en än så länge tämligen obskyr repertoar var det omöjligt att notera någon låtlista så istället koncentrerade jag mig på att njuta av det hundraprocentiga framförandet, den känslosvallande rytmen i musiken och sedan fullständigt älska sångaren Phil Campbell och hans tämligen klassiska rockstämma där parallellerna med Rod Stewart, Steve Marriott, Frankie Miller, Joe Cocker och Paul Rodgers är lätta att göra.
   Rötterna till trots framstod Campbell igår ändå som en frisk, ungdomlig och för all del ödmjuk fläkt i nuet. Där närvaron var på topp under hela konserten. Sanningen fanns väl bokstavligen på sångarens t-shirt: "The here and now". En t-shirt som blev allt svettigare ju längre konserten pågick.
   Temperance Movement är väl varken rockmusikens framtid eller dess värsta nostalgiska representant. Med diverse lättfunna paralleller kanske vi kan beskriva musiken men energin, attacken och närvaron i bandets musik var verkligen påtaglig och levande under hela konserten.
   Som brittiskt band är det lätt att jämföra med Stones och Faces men i bandets sound finns ju också uppenbara rötter i amerikansk southern rock. Med slidegitarren (Luke Potashnick) i centrum bredvid ytterligare en sologitarrist (Paul Sayer), det underbara samspelet mellan den energiske trummisen (Damon Wilson) och den hårt pumpande basisten (Nick Fyffe) och den ibland nästan distade volymen doftade det stundtals både Little Feat och Black Crowes om Temperance Movement.
   Men sångaren Phil Campbell hade verkligen brittiska rötter när han med en het, stark stämma attackerade låtarna och för ett ögonblick uppträdde som sångpedagogens främsta mardröm när han tydligt misshandlade sina stämband och sjöng, skrek och väste fram textraderna med ren och skär känsla.
   I all den här intensiva elektriska attacken fanns det också några små avbrott i energin. Som när Campbell tog fram den akustiska gitarren på en låt eller när hela bandet framförde första halvan av "Chinese lanterns" med fina sångstämmor utan mikrofoner. Variationer som blir viktiga inför bandets framtida utveckling. Som när de i juli agerar förband till Bruce Springsteen i London eller i höst när debutalbumet släpps.

/ Håkan

Sommar13: Small Faces

Min absoluta SMALL FACES-favorit, "Tin soldier" från 1966. Vilken energi, från Steve Marriotts makalösa röst via Ian MacLagans vibrerande orgel och Kenny Jones effektiva trumspel, och vilken fantastisk låt Marriott och basisten Ronnie "Plonk" Lane har skrivit.

/ Håkan

Sommar13: The Who

Jag minns än idag hur mycket jag älskade "I'm a boy" med THE WHO 1966 när den låg högt på både Tio i Topp och Englandslistan. Det var just vid den här tiden som jag upplevde min största Who-period efter "The kids are alright" och före "Happy Jack".

/ Håkan

Sommar13: Wizzard

The Move och Roy Wood var länge en stor favorit hos mig. Och på den här singeln med WIZZARD, Woods spektakulära projekt efter ELO, når han kanske sin höjdpunkt som artist, låtskrivare och Phil Spector-fanatiker: "See my baby jive" från 1972.

/ Håkan

Sommar13: The Beatles

Någonstans i pophistorien måste jag ju inleda den här sommarserien och ingenting vore mer naturligt än THE BEATLES och min kanske största singelfavorit med kvartetten från Liverpool, "Help!". Ni kan förresten läsa mer om 1965-singeln här.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.