Blogginlägg från 2018-05-11

I min skivhylla: Fleetwood Mac

FLEETWOOD MAC: Fleetwood Mac (Reprise MS 2225)

Release: Juli 1975
Placering i skivhyllan: Hylla 4. Mellan Flash And The Pans "Flash and The Pan" (1979) och Fleetwood Macs "Rumours" (1977).

I MIN KATEGORI PÅ HÅKANS POP DÄR JAG godtyckligt plockar album ur skivhyllan har jag under de senaste veckorna försökt varva engelska och amerikanska skivor. Efter Graham Parker följde Jackson Browne och sedan kom John Lennon, Tom Petty & the Heartbreakers, Faces, Neil Young, The Records, Warren Zevon och George Harrison i den ordningen. Oavsett inspelningsplatser pendlade urvalet av skivor från båda sidor av Atlanten och när vi nu har nått säsongens sista skiva i kategorin kan jag med berått mod påstå att dagens album är en enda stor kompromiss.
   Den pÃ¥ 60-talet genuint brittiska gruppen Fleetwood Mac kunde efter Ã¥tskilliga medlemsförändringar pÃ¥ 70-talet erhÃ¥lla en lika genuin USA-profil fast gruppen 1975 till 3/5-delar innehöll Englands-födda musiker och sÃ¥ngare. Hursomhelst stod gruppen nu pÃ¥ randen till världssuccé där skivutgivningen skulle resultera i mÃ¥ngmiljonupplagor, inte minst pÃ¥ den amerikanska marknaden.
   Om jag minns det rätt, det är trots allt 43 Ã¥r sedan, var jag först tämligen svalt intresserad för det nya Fleetwood Mac i allmänhet och "Fleetwood Mac"-albumet i synnerhet. Det var nog först när "Rumours" kom 1977 som jag öppnade mina ögon och öron pÃ¥ allvar vilket i sin tur gjorde mig nyfiken pÃ¥ albumet innan som var den sÃ¥ kallade debuten för gruppens nya smÃ¥tt revolutionerande sättning.
   Fleetwood Macs väg fram frÃ¥n det engelska pÃ¥ 60-talet, med singlar som "Albatross", mästerverket "Man of the world" och "Oh well" som största utropstecken, till 1975 och nystarten är ocksÃ¥ intressant och händelserik fast pÃ¥ en lägre kommersiell nivÃ¥. Jag var inte bekant med albumen under de där tidiga 70-tals-Ã¥ren och pÃ¥ singelmarknaden var bandet sÃ¥ gott som helt anonymt.
   70-talet inleddes tämligen turbulent för Fleetwood Mac. Först lämnade bandets förgrundsfigur och religiöst grubblande Peter Green bandet. Ursprungsmedlemmen Jeremy Spencer hittade Guds Barn och försvann över en natt och den unge gitarristen Danny Kirwan, nervvrak som ocksÃ¥ led av scenskräck, fick till slut sparken. Men bandet hade under tiden uppgraderats med nya medlemmar men var knappast nÃ¥gon homogen enhet.
   Christine McVie, gift med Fleetwood Macs basist John McVie sedan 1968, hade utökat bandet som pianist och sÃ¥ngerska sommaren 1970. Den amerikanske gitarristen och sÃ¥ngaren Bob Welch anslöt vÃ¥ren 1971 och Ã¥ret efter utökade bandet med sÃ¥ngaren Dave Walker frÃ¥n Savoy Brown och gitarristen Bob Weston frÃ¥n Long John Baldrys band. Men det var tvÃ¥ förstärkningar som blev kortvariga och även Welch lämnade bandet sent 1974.
   Plötsligt var kärnan av Fleetwood Mac-medlemmar bara en trio, McVie, McVie och Fleetwood, som inte gav upp utan trodde pÃ¥ framtiden. När Mick Fleetwood hösten 1974 letade efter studio för inspelning av nästa album, dagens huvudtema, hittade han inte bara Sound City Studios i Los Angeles utan även teknikern Keith Olsen som ocksÃ¥ fungerade som producent. Olsen tipsade Fleetwood om den amerikanska duon Buckingham Nicks, gitarristen Lindsey Buckingham och sÃ¥ngerskan Stevie Nicks, vars album "Buckingham Nicks" (1973) han hade producerat. Olsen var än sÃ¥ länge en relativt färsk producent, album med Domenic Troiano och James Gang var dÃ¥ hans största prestation, men skulle snart bli en av USA:s mest kända producenter.

"FLEETWOOD MAC", SOM SLÄPPTES SOMMAREN 1975, var kommersiellt en slow starter och det var först efter ett flitigt turnerande, hösten 1976, som albumet kom att toppa USA-listan. Dessutom hade ju tre singlar från albumet under tiden klättrat på listorna och givetvis lockat nyfikenhet till albumet.
   Med gruppen förstärkt av Buckingham Nicks hade Fleetwood & Co inte bara fÃ¥tt tvÃ¥ nya gruppmedlemmar utan ocksÃ¥ tvÃ¥ framträdande sÃ¥ngare och utmärkta lÃ¥tskrivare. Det blev uppenbart eftersom duon tog med sig flera egna lÃ¥tar, "Rhiannon", "I'm so afraid" och "Monday morning", avsedda för duons planerade andra album som efter succén för nya Fleetwood Mac aldrig blev verklighet. Dessutom fick en lÃ¥t, Nicks "Crystal", som fanns med pÃ¥ duons skiva en ny chans här.
   När jag lyssnar idag pÃ¥ gruppens skiva frÃ¥n 1975 uppfattar jag den som ganska soft och mjuk men ocksÃ¥ lÃ¥tmässigt stark fast den kanske pÃ¥ samtliga punkter befinner sig en nivÃ¥ under det album vi närmast kan jämföra den med, "Rumours". Tre röster, tre personligheter och tre lÃ¥tskrivare, Christine McVie, Stevie Nicks och Lindsey Buckingham, som under Ã¥rens lopp ytterst sällan har samarbetat vid skapandet av material till gruppen.
   De förutsättningarna har naturligtvis över tid ocksÃ¥ skapat interna stridigheter när tvÃ¥ starka personligheter frÃ¥n USA:s västkust ska samsas med tvÃ¥ engelska musiker och en kvinnlig sÃ¥ngerska, alla dessutom med bluesbakgrund. En helt aktuell händelse ger ett exempel pÃ¥ det inte helt naturliga samarbetet inom gruppen. För bara en mÃ¥nad sedan fick Buckingham nog, för andra gÃ¥ngen i Fleetwood Mac-historien, och lämnade bandet.
   NÃ¥väl, i februari 1975 när inspelningarna till "Fleetwood Mac" startade var Fleetwood Mac ett onekligen framtidssuget projekt med relativt starkt material i bagaget. Christine McVie, som hade bidragit med lÃ¥tar pÃ¥ varje album med gruppen sedan 1970, hade alltid vägt upp bandets amerikanska slagsida. Här bäddas hennes "Warm ways" och "Over my head" in i smeksamma syntar och är oväntat lÃ¥gprofilerade. DÃ¥ är hennes "Say you love me" och "Sugar daddy" mer handfast rock med ett bestämt piano i kompet.
   Buckingham sätter sin personliga prägel pÃ¥ alla sina lÃ¥tar redan första gÃ¥ngen i det stora strÃ¥lkastarljuset. Den snabba inledningslÃ¥ten "Monday morning" är den perfekta starten pÃ¥ skivan, han fÃ¥r ocksÃ¥ förtroendet att sjunga Nicks lÃ¥t "Crystal" och pÃ¥ hans "I'm so afraid", med sina fina gitarrer, kan man med lite fantasi tänka pÃ¥ Peter Greens Fleetwood Mac.
   Skivans största klassiska hit var skriven och sjungen av Stevie Nicks, "Rhiannon". Det där svävande och atmosfäriska soundet har ju blivit Nicks signum under alla Ã¥r bÃ¥de i gruppen och pÃ¥ sina soloskivor. Hennes "Landslide" är inte lÃ¥ngt efter i kvalité och personlighet.
   Det finns ocksÃ¥ plats för en cover pÃ¥ skivan, "Blue letter", som har en längre och mer intressant bakgrund än jag tidigare har förstÃ¥tt. Bakom lÃ¥tskrivarnamnet "Curtis" döljer sig tvÃ¥ personer, bröderna Rick och Michael Curtis, som var skivbolagskollegor med Buckingham Nicks runt 1973. LÃ¥ten hamnade dÃ¥ i duons scenrepertoar och fanns med i bagaget när Buckingham och Nicks blev gruppmedlemmar. Däremot spelade inte Curtis-bröderna in lÃ¥ten förrän 1976 pÃ¥ ett album. Jag känner Rick och Mike mest som Crazy Horse -medlemmar 1972 pÃ¥ albumet "At Crooked Lake" där bröderna skrev mer än hälften av lÃ¥tarna.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.