Blogginlägg från 2017-05-10

"Possessed"

DOWN HARRISON
Possessed
(Rootsy)

Här går det undan och nu forsar låtar, sound och produktion ur gruppen Down Harrison att det nästan liknar ketchupflaskans berömda effekt. Bara ett drygt halvår efter gruppens första album "Down Harrison" kommer nästa låtsamling. Hela utvecklingen med gruppens projekt och den långa historien fram till förra årets skiva låter också som ketchup. Först ingenting (skivbolagsstrul 2001), sedan ingenting (sångaren Jesper Willaume satsade på restaurangbranschen), sedan lite (2012 började musikerna planera gruppen), sedan lite mer (första albumet släpptes digitalt våren 2016) och nu allt på en gång, två album på lite mer än ett halvår, precis som när ketchupflaskan kapitulerar.
   Jag har svÃ¥rt att kalla gruppens förra album för en debut, med rutinerade musiker som Pelle Alsing, Tommy Cassemar och Micke Wedberg (som alla bidrar kreativt i varje lÃ¥ts skapelseprocess) bakom sÃ¥ngaren, och det var verkligen ingen nybörjarrock utan en skiva med hungrig rutin och överraskande brett musikaliskt sound. Kanske var det smÃ¥ influenser av det som man en gÃ¥ng i tiden kallade countryrock med tyngdpunkt pÃ¥ just rock med bÃ¥de akustiska och elektriska inslag.
   Jag minns förra skivan som homogen och välgjord men erkänner sÃ¥ här efterÃ¥t att minnet av direkt starka lÃ¥tar hade tynat bort. Lite förrädiskt för en grupp som har ett sÃ¥ genomarbetat sound med övertygande arrangemang men det är ocksÃ¥ kommersiellt problematiskt i den kalla stenhÃ¥rda konkurrensen som rÃ¥der i musikvärlden.
   Jag fick helt enkelt friska upp minnet med förra skivan innan jag lyssnar pÃ¥ den nya och upptäcker att receptet pÃ¥ en väldigt bred musikalisk sound finns kvar men att de nu vässat bestÃ¥ndsdelarna ytterligare. Kanske har de till och med lyckats skriva och producera en stark hitlÃ¥t med titellÃ¥ten som mycket passande inleder nya skivan. Fortfarande finns vännen och kollegan Ola Gustafsson, synnerligen skicklig gitarrist. vid kvartettens sida utan att vara officiell medlem men han tillför oerhört mycket med sin slidegitarr och ibland steelguitar. Som exempelvis pÃ¥ titellÃ¥ten där hans gitarrfigur sätter sig pÃ¥ hjärnan och i hjärtat. Och Willaume sjunger, i flera stämmor, som om han stÃ¥r mitt i 70-talets lite hÃ¥rdare form av countryrock.
   Efter den pÃ¥tagliga knockoutstarten gÃ¥r tempot och energin i arrangemangen ned i omfattning pÃ¥ resten av albumet och gruppen Ã¥tervänder egentligen bara till det spektakulärt tyngre och elektriska pÃ¥ tvÃ¥ lÃ¥tar, "Brake & turn" och "Two days of night", där jämförelsen med Neil Young & Crazy Horse är svÃ¥r att undvika.
   Det blir istället de lugnare lÃ¥tarna, i mÃ¥nga fall ballader, som fÃ¥r bära det stora intrycket av skivan som helhet. Vare sig det handlar om atmosfäriskt skimrande lÃ¥tar som "Too slow to live this fast", nÃ¥gra singer/songwriter-skulpterade lÃ¥tar som "Fire in the trees" (som lite omotiverat avslutas med kyrkorgel...) och "Monkey see monkey do" eller den huvudsakligen akustiska men ändÃ¥ catchy "Day one".
   Avslutningen pÃ¥ albumet är lite dunklare. "A Coat", en tonsatt Yeats-dikt, är en ren och skär trubadursÃ¥ng medan sistalÃ¥ten "Chain" är bÃ¥de suggestiv och melodiskt otydlig som inte direkt representerar gruppens annars sÃ¥ homogena sound.
   Däremot hoppas och tror jag, fast jag är en skeptiker, att titellÃ¥ten kan bli en hit (vad nu det innebär i dagens musikklimat...) eller Ã¥tminstone ofta blir spelad hos varje genuin musikälskare.

/ HÃ¥kan

Di Leva blottar ett varmt hjärta

Foto: Magnus Fond

SOM NI KANSKE MISSTÄNKER, NÄR NI LÄSER RUBRIKEN till recensionen var jag under det sena 80-tal en stor Di Leva-beundrande person. Jag hade upptäckt den spektakuläre Gävle-sångaren Thomas Di Leva redan 1985, hans båda Billy Bolero-producerade album "På ett fat" (1985) och "Pussel" (1986) hade en spänning och personlighet som fick mig intresserad. Jag tyckte mig se popgeniet bakom den underliga klädseln och konstiga snacket.
   Inför den här konserten 1987 hade Di Leva precis släppt sin genombrottsskiva "Vem ska jag tro pÃ¥?", som jag trots allt inte upplevde som ett underverk när den kom, med lÃ¥tar som växte till sig under konserten. PÃ¥ en turné som startade i Stockholm 30 oktober och slutade dagarna före jul 1987.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 7/12 1987.

DI LEVA
Café Oscar, Örebro 4 december 1987

På ett dygn i slutet på förra veckan slets jag mellan ytterligheterna inom svensk rockmusik. Från Jerry Williams hederliga rock'n'roll med djup tradition till Thomas Di Levas moderna men fasligt geniala popmusik i fredagskväll.
   MÃ¥nga i min omgivning tvivlar och misstänker men jag gillar Di Leva. Det är bokstavligen en färgstark artist i flera avseenden. Men behöver han se ut som en barnslig cirkuspajas för att lansera sina fantastiska lÃ¥tar?
   Det var en utmanande och stundtals pÃ¥frestande mask som en allt ökande publik nu vÃ¥gade se förbi för att upptäcka en av Sveriges duktigaste lÃ¥tsnickare.
   Nu handlade konserten i fredags inte sÃ¥ mycket om utanpÃ¥verket Di Leva. PÃ¥ scen stod en svensk rockartist och blottade sitt hjärta pÃ¥ ett bÃ¥de naturligt och mänskligt sätt.
   Han visade sig vara bÃ¥de kvicktänkt och slagfärdig i dialogen med publiken som han bildligt talat omfamnade men bokstavligen tog han mÃ¥nga i hand.
   I min enfald trodde jag Di Leva var en rädd, nervös och osäker artist som gömde sig bakom sin mask. Men ingen är gladare än jag att konstatera att i Di Leva har Sverige en av landets mest spontana rockartister.
   "Vem ska jag tro pÃ¥?", en av höstens bästa singlar, var ingalunda ensam bland alla starka lÃ¥tar han radade upp inför ett nästan fullsatt men mycket lyckligt Café Oscar i fredags.
   Albumet med samma namn, som givetvis var konsertens kärna, tog jag emot med ganska ljumma kommentarer för nÃ¥gra mÃ¥nader sedan men nu har den växt till sig.
   Där fanns bÃ¥de melodiska och arrangemangsmässiga triumfer som live fick sin slutgiltiga utformning pÃ¥ scen. Med kvicka kommentarer och geniala förklaringar band Di Leva samman hela konserten.
   Bandet bakom Di Leva var tätt och samspelt, ljudet suveränt och volymstarkt men ändÃ¥ hela tiden pÃ¥ rätt sida smärtgränsen.
   Thomas Di Leva har ett mycket gott hjärta. Det präglade hela fredagskvällens föreställning. En konsert det har talats om i flera dagar.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.