Blogginlägg från 2023-04-12

Lasse Wellander (1952-2023)

NÄR DET TRAGISKA DÖDSBESKEDET OM LASSE WELLANDER meddelades på påskdagskvällen blev jag först alldeles lamslagen och drabbades sedan av sorg och förstämning. Lasse och hans musik har inte bara varit närvarande under hela mitt musikintresse i vuxen ålder. Sedan 15 år tillbaka hade vi dessutom oregelbundna kontakter och jag kan med fog påstå att han var en mycket uppskattad vän. Vilket gör min saknad av en av världens mest uppskattade gitarrister än mer personlig.
   Med sin bakgrund i Skrekarhyttan, utanför Nora där Lasse föddes, och från 1958 i Nora utvecklade Lasse sitt musicerande. Först som basist(!) i gruppen Relaction men efter Beatles Drop In-framträdande på tv 1963 var det bara gitarr som gällde för Lasse.
   1968 flyttade Lasse till Örebro och kom i kontakt med Blues Quality-medlemmarna på Power House där alla musiker hängde på den tiden. Det slutade med att 16-årige Lasse gick med i Blues Quality ungefär samtidigt som Peps Persson sommaren 1968 blev ny sångare i bandet. Först spelade Lasse tillsammans med bandets högaktade gitarrist Tommy Svensson som dock snart lämnade Blues Quality.
   Som medlem i Blues Quality spelade Lasse 1969 in albumet ”Sweet Mary Jane” men våren 1970 lämnade Peps av hälsoskäl gruppen där han först tillfälligt ersattes av Mats Ronander. Vilket i sin tur blev starten på nästa kapitel i Lasse Wellanders långa obeskrivligt färgstarka musikliv.
   De tre medlemmarna från Blues Quality, Lasse, basisten Pär David Johnson och trummisen Bosse Skoglund, plus Mats Ronander bildade Nature 1970. Ett band med en egen karriär som resulterade i två album, ”Nature” (1972) och ”Earthmover” (1974). Under första halvan av 70-talet kom Nature också att bli Sveriges mest anlitade kompgrupp på turnéer med Pugh Rogefeldt, Ted Gärdestad, Ulf Lundell och Göran Fristorp.
   Redan 1970 hade Lasse Wellander inlett sin så kallade karriär som enormt uppskattad studiomusiker och har enligt SAMI (Svenska Artisters och Musikers Intresseorganisation) medverkat på 1698(!) olika album.
   Det är väl som framförallt gitarrist jag har upplevt Lasse Wellander live ett oräkneligt antal gånger. Från Nature till Pugh Rogefeldt, Ted Gärdestad och Ulf Lundell på 70-talet. Det var via Ted som Lasse 1974 blev tillfrågad om inspelningar med ABBA som senare skulle leda till flera jorden runt-turnéer. Från ”ABBA”-albumet (1975) och fram till idag ("Voyage", 2021) spelade Lasse på samtliga ABBA-album och hans gitarr har i alla år varit en viktig beståndsdel i det klassiska ABBA-soundet. Och i alla andra projekt, ”Chess”, ”Mamma Mia” med flera, som Björn Ulvaeus och Benny Andersson genom åren har introducerat.

MEN LASSE WELLANDER HAR FIGURERAT i så många andra olika sammanhang. 1976 gav Lasse ut sitt första av sex instrumentala soloalbum, ”Electrocuted”, och 1978 gav han och Mats Ronander ut albumet ”Wellander & Ronander” som ett resultat av kopplingen med ABBA.
   Runt 1980 spelade Lasse mycket med Björn Skifs, både i det stora kompbandet Vision och det lilla rockbandet Zkiffz. Under resten av 80-talet var Lasse en given medlem i band som Little Mike & the Sweet Soul Music Band, Stockholm All Stars och Low Budget Bluesband med framförallt covers på repertoaren. I det sistnämnda bandet var det Lasse och Mats Ronander i ledande roller som resulterade i tre album, ”Low Budget Blues Band” (1983), ”Vol II” (1990) och ”Country file” (1994).
   Ett kärleksladdat möte med Lasse blev hans inhopp i Staffan Ernestams Jeremias Session Band-projekt som resulterade i flera konserter 2007 och 2008. I Nora Folkets Park 2007, på Lasses gamla hemmaplan, blev han hemlig gästartist och året efter följde både han och Mats Ronander med på det stora bandets lilla turné. Lasse fick ett eget soloframträdande i den instrumentala ”Lingonskogen” från hans solodebut.
   Vid turnépremiären i Nora Folkets Park 2008 kom Lasse innan konserten fram till mig och berömde min Håkans Pop-blogg. Han visste vad han pratade om för vid sidan av musikjobbet var han en duktig och professionell hemsidesproducent och visste hur man gör en proffsig hemsida. Hans egen hemsida var under alla år ett under av perfektion.
   Redan 2008 hade Lasse alltså upptäckt Håkans Pop, som jag hade startat ett år tidigare, och entusiastisk bidrog han under årens lopp till flera publicerade texter på sidan. Bland annat bilder och information till min diskografi om Natures skivutgivning och en lång historiebeskrivning av Nature (”Sveriges mesta och bästa kompgrupp”).
   Lasse var en sann vän av ordning och noggrannhet och preparerade svenska Wikipedia med åtskilliga artiklar om band han hade spelat i och han var inte sen att lägga ut länkar till Håkans Pop. Wikipedia-administratörerna var enligt Lasse svåra att samarbeta med men han påstod att Håkans Pop låg bra till i trovärdighet. Han uppmanade/tipsade mig 2020 att skriva en artikel om Blues Qualitys händelserika historia/diskografi så kunde den bli ryggraden till Wkipedia-sidan om bandet.
   Lasse talade sig ofta varm om Håkans Pop-bloggen. När han gästade den lokala musikpodden Pop-poden Örebro, med Hasse ”Lollo” Andersson och Frank Sjöström, hävdade han bestämt att ”Håkans Pop är en guldgruva”. Tack Lasse för den åsikten och tack för tusentals timmar av musiklyssnande där din gitarr har varit närvarande.
   För det första minns jag Lasse Wellander som en anspråkslös vän. Men jag kan omöjligt glömma rader av hans musikaliska insatser som färgat mitt och miljontals andras liv. Just nu lyssnar jag på ett solo av Lasse från ett nästan aktuellt album med Mats Ronander, ”Malla Motell” (2020). På slutet av albumets sista låt ”Solsken efter regn” tar Lasse över ljudbilden med ett vidunderligt slidegitarrsolo.
   Lasse Wellander avled i fredags, långfredag 2023, 7 april efter en kort tids sjukdom.

/ Håkan

Covers: Willie Nile

WILLIE NILE: Positively Bob - Willie Nile Sings Bob Dylan (River House, 2017)

ÄNNU EN GÅNG HAR JAG LYSSNAT på en skiva med enbart coverversioner av Bob Dylan-låtar. För vilken gång i ordningen har jag tappat räkningen på men det har hänt ett flertal gånger. Utan att ha någon statistik misstänker jag att artister eller grupper som helhjärtat vill spela in låtar av Bob Dylan ofta, lite förutsägbart och ospännande, väljer de mest kända låtarna ur en annars gränslös låtskatt.
   Willie Niles bidrag till den breda genren att spela in Bob Dylan-låtar hamnar tyvärr också i den starkt beräknande kategorin av coverskivor. I alla fall på pappret där minst sagt vanliga Dylan-låtar som ”The times they are a-changin'”, ”Rainy day women #12 & 35”, ”Blowin' in the wind” och ”A hard rain's a-gonna fall” inleder det här sex år gamla albumet. Låtmässigt tillhör skivan så långt alltså det mest förväntade men Willie Nile gör allt för att sätta sin egen prägel med sin typiska poprock med elektriska gitarrer närmast mikrofonen.
   Jag lyssnar inte dagligen på Willie Nile så det är ändå ett visst nöje att höra hans lätt hesa röst över den drivna rockmusiken. Och påminnas om att debutalbumet från 1979 var ju en synnerligen perfekt start på hans karriär.
   Utan att revolutionera eller stöpa om Dylan-låtarna har Willie märkbart ökat energin i sina tolkningar och när han senare på skivan tar upp några mindre kända låtar ur Dylan-repertoaren blir det smått intressant. Och han försöker också göra en personlig version av ”A hard rain's a-gonna fall” medan hans band bakom försöker skråla med i refrängen.
   Det är en samling huvudsakligen New York-baserade musiker som kompar Nile, engelsmannen och gitarristen James Maddock, basisten Johnny Pisano, keyboardskillen Andy Burton och trummisen Aaron Corness som håller samman soundet och arrangemangen med Niles egen akustiska gitarr i botten.
   Versionerna av ”I want you” och ”Subterranean homesick blues” gör mig inte heller speciellt förvånad men ”Love minus zero/No limit” gör mig aldrig besviken, här i en halvakustisk version.
   Och avslutningen med ”Every grain of sand”, ”You ain't goin' nowhere” och ”Abandoned love” är mer spännande i jämförelse med skivans inledning.


The Times They Are A-Changin' 3:20
1964. Från albumet "The Times They Are A-Changin'" med låtskrivaren.
Rainy Day Women #12 & 35 3:21
1966. Singel med låtskrivaren.
Blowin' In The Wind 3:50
1963. Från albumet "In action" med The Chad Mitchell Trio.
A Hard Rain's A-Gonna Fall 5:56
1963. Från albumet "The freewheelin Bob Dylan" med låtskrivaren.
I Want You 3:34
1966. Från albumet "Blonde on blonde" med låtskrivaren.
Subterranean Homesick Blues 2:35
1965. Från albumet "Bringing it all back home" med låtskrivaren.
Love Minus Zero/No Limit 3:11
1965. Från albumet "Bringing it all back home" med låtskrivaren.
Every Grain Of Sand 3:53
1981. Från albumet "Shot of love" med låtskrivaren.
You Ain't Goin' Nowhere 3:49
1968. Singel med The Byrds.
Abandoned Love 4:12
1985. Från albumet "Biograph" med låtskrivaren.

/ Håkan

Covers: Rufus Wainwright

RUFUS WAINWRIGHT: Folkocrazy (




1. "Alone" (featuring Madison Cunningham) (Ewan MacColl) 3:14

2. "Heading for Home" (featuring John Legend) (Peggy Seeger) 4:22

3. "Twelve-Thirty (Young Girls Are Coming to the Canyon)" (featuring Susanna Hoffs, Chris Stills and Sheryl Crow) (John E.A. Phillips) 3:42

4. "Down in the Willow Garden" (featuring Brandi Carlile) (Charlie Monroe) 3:05

5. "Shenandoah" (Traditional) 3:17
Trad.
6. "Nacht und Träume" (Franz Schubert/Matthäus von Collin) 2:41

7. "Harvest" (featuring Andrew Bird and Chris Stills) (Neil Young) 3:03

8. "Going to a Town" (featuring Anohni) (Rufus Wainwright) 4:16
Original.
9. "High on a Rocky Ledge" (featuring David Byrne) (Louis Hardin) 4:25

10. "Kaulana Nā Pua" (featuring Nicole Scherzinger) (Ellen Keho'ohiwaokalani/Wright Prendergast) 3:37

11. "Hush Little Baby" (featuring Martha Wainwright and Lucy Wainwright Roche) (Traditional) 3:54
Trad.
12. "Black Gold" (featuring Van Dyke Parks) (Van Dyke Parks) 4:40

13. "Cotton Eyed Joe" (featuring Chaka Khan) (Traditional) 3:15
Trad.
14. "Arthur McBride" (Traditional) 7:33
Trad.
15. "Wild Mountain Thyme" (featuring Anna McGarrigle, Chaim Tannenbaum, Lily Lanken, Lucy Wainwright Roche, and Martha Wainwright) (Traditional) 5:46
Trad.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.