Blogginlägg från 2022-04-11

Chris Bailey (1957-2022)

UNDER DE SENASTE 30 ÅREN må artisten med namnet CHRIS BAILEY haft en underordnad roll i mitt musiklyssnande liv men några speciella minnen från 80-talet kring några av hans konserter och skivor försvinner aldrig från mitt medvetande. Första konserten med The Saints 1984 på Rockmagasinet i Örebro och en London-konsert två år senare är outplånliga minnen av gruppens centralgestalt, sångare och låtskrivare.
   I denna vemodiga stund blev det alltså ännu en gång dags att återvända till Chris Baileys tidiga historia: Född av irländska föräldrar i Kenya, bodde sedan i Belfast innan familjen emigrerade till Australien när Chris var sju år gammal.
   Det var i Australien som Chris sedan skulle göra karriär. Först i gruppen Kid Galahad and the Eternals som (tack och lov!) bytte namn till The Saints 1974. Saints tillhörde tidigt undergroundrörelsen av punkgrupper och var något av pionjärer när de redan 1976 släppte den legendariska singeln ”(I'm) Stranded” innan varken Sex Pistols eller The Clash hade skivdebuterat.
   Trots uppmärksamheten, de relativa framgångarna och skivkontrakt var Saints ingen stabil enhet. Många medlemsförändringar, inre stridigheter och det tvivelaktiga ödet att bli dumpade av skivbolag hösten 1978 gjorde att gruppen sprack våren 1979. Vilket fick Bailey att rekrytera nya musiker som under de närmaste åren vandrade in och ut i gruppen. Samtidigt började Bailey ge ut soloskivor för att göra osäkerheten kring Saints framtid uppenbar. Men gruppen hämtade sig, hela tiden med Bailey i centrum.
   Den epoken i The Saints historia var för mig tämligen obekant när Chris och bandet, som så dags hade ändrat musikalisk skepnad med nytt manskap, kom till Örebro 1984. Konserten på Rockmagasinet 13 oktober 1984 tillhör mina bästa upplevelser på det legendariska stället.
   Gruppens album "A little madness to be free" hade släppts sommaren 1984 och var en utmärkt språngbräda inför den turnén.
   Historien om Saints fick en fantastisk fortsättning 1986 med deras all time-bästa album "All fools day" (november) som sedan hamnade på min årsbästalista det året. En månad senare såg jag ett blåsförstärkt band göra en kanonspelning i London, en konsert som avslutades med "River deep mountain high".
   Faktum är att Chris Bailey och Saints gjorde en totalt bättre Rockmagasinet-spelning hösten 1989 men det är 1984-konserten, första upplevelsen med bandet, som givit de outplånliga minnena.
   Chris Bailey avled i lördags, 9 april 2022.

/ Håkan

ALL TIME BEST #12: "Revolver"

THE BEATLES Revolver (Parlophone, 1966)

SOM JAG KONSTATERADE FÖR DRYGT TVÅ månader sedan, när jag skrev om ”Rubber soul”, var det runt 1965/66 som The Beatles i många avseenden ändrade skepnad, utvecklades musikaliskt och tog nya framsteg i pophistorien. Om ”Rubber soul” var ett litet steg så var ”Revolver” ett revolutionerande steg som flyttade fram det möjliga till det nästan omöjliga.
   Under tiden för inspelningarna av albumets 14 låtar, 6 april till 21 juni 1966, turnerade inte The Beatles men skulle strax efter, 24 juni, inleda en turné som skulle ta gruppen till Tyskland, Japan och Filippinerna(!). Och i augusti samma år avslutade kvartetten Beatles sin verksamhet som livegrupp med 15 konserter i USA. Men ingen av ”Revolver”-låtarna fanns med i den blott elva låtar långa liverepertoaren fast albumet hade kommit samma månad. Ett tecken på att gruppen hade börjat skriva och spela in låtar som var omöjliga att framförea live.
   Under inspelningsperioden som som skulle resultera i ”Revolver” kom gruppen långsamt men säkert fram till sitt beslut att sluta turnera. Vilket gjorde att nu kunde The Beatles musikaliskt ta ut svängarna och experimentera in absurdum. Och det var väl precis vad de också gjorde under sina långa inspelningssessions våren 1966.
   Är det något som i ”Get back”-filmen inte är representativt för The Beatles som popgrupp under skivinspelning är att producenten George Martin i januari 1969 höll en väldigt låg profil. Under alla år, från 1962 och framåt, var han ju Beatles musikaliska hjärna och gjorde verklighet av gruppens mer eller mindre galna idéer. Och inte minst var han viktig ledsagare under de här viktiga självutvecklande åren från 1965 till 1968. Att ”Revolver” är en sådan underbart varierad uppenbarelse, som låter precis lika bra och spännande idag som i augusti 1966, är mycket hans förtjänst.
   På ”Revolver” tar The Beatles definitivt klivet från popgruppsstadiet till en egen upphöjd position där det gick att pendla mellan enkla popharmonier och tunga djupa rockmusikinspirerade låtar. Vid några tillfällen på albumet passerar de gränserna för det nästan omöjliga – åt båda håll. Den nästan löjliga barnramsan ”Yellow submarine” på ena sidan och ren och skär psykedelisk rock i ”Tomorrow never knows” på den andra. Det är inte den förstnämnda låten som har gjort att jag har placerat ”Revolver” på en framträdande 12:e-plats på min All Time Best Album-lista...
   Den lekfulla men samtidigt skarpt experimentella ”Tomorrow never knows” är för övrigt den första låt som The Beatles börjar spela in inför ”Revolver” som fick ett tecknat omslag av Klaus Voormann, en Beatles-vän från Tyskland som vid den här tidpunkten precis hade börjat spela bas i gruppen Manfred Mann.

DET KÄNNS NÄSTAN HISNANDE ATT BÖRJA inspelningarna med en så våghalsig och komplex låt som ”Tomorrow never knows” som behöver ytterligare två inspelningsdagar för att bli färdig. På sätt och vis introducerar Beatles psykedelisk rock redan våren 1966 medan Summer Of Love och hela den amerikanska vågen med San Francisco-grupper har ett helt år på sig att komma till skott. Låten, som däremot placeras som sista låt på ”Revolver”, är en härlig ljudsensation med en myriad toner i en udda mix och någonstans kan ett känsligt öra höra George Harrisons sitar.
   Nåväl, den låten är det mest udda inslaget på ”Revolver” som alltså innehåller både några lättsamma Paul McCartney-poplåtar, några djupsinniga John Lennon-låtar och för ovanlighetens skull hela tre George Harrison-låtar. Plus en obligatorisk Ringo Starr-sång, ”Yellow submarine” är visserligen skriven av Lennon/McCartney, som till min förtret blev albumets mest kända låt.
   Ovanligt nog släppte The Beatles en singel, med två låtar från albumet, samtidigt som ”Revolver” kom ut. Och den där tjatiga Ringo-låten blev a-sida medan Paul McCartneys så mycket bättre pophistoria om ”Eleanor Rigby” förpassades till b-sidan. McCartney, ensam Beatles-medlem på inspelningen, kompas av enbart en oktett med stråkar och George Martins arrangemang är bara klassiskt perfekt.
   ”Eleanor Rigby” tillhör topparna på ”Revolver” men McCartneys ”For no one”, den smäktande vackra Beach Boys-inspirerade ”Here, there and everywhere” och den Motown-inspirerade ”Got to get you into my life”, med fullt blås, är inte så långt efter.
   Långt efter är inte heller John Lennon med sina bidrag till ”Revolver”. Han är ju mannen bakom ljudmästerverket ”Tomorrow never knows”, även den drömlika ”I'm only sleeping”, ”She said, she said” och ”And your bird can sing” tillhör hans höjdpunkter bland alla Beatles-låtar innan 1966.
   För att ”Revolver” ska vara Beatles bästa album fram till 1966 bidrar George Harrison med tre låtar av extremt olika karaktär. ”I want to tell you” är en ganska simpel men välljudande poplåt, ”Taxman” är gitarrock och en politisk protest (nämner både premiärminister Harold Wilson och oppositionsledaren Edward Heath i texten) och den indiskt färgade ”Love you to”, med George ensam bland sitarer, tamburas och tablas, som är en bättre poplåt än det ser ut på pappret.
   Under våren 1966 var kreativiteten på topp i The Beatles som, mitt i de ordinarie inspelningarna, passade på att spela in två singellåtar, underbara ”Paperback writer” och fantastiska ”Rain”, som inte fick plats på ”Revolver” utan släpptes några månader innan, på försommaren 1966.

”I'M ONLY SLEEPING” blir mitt svåra val av bästa låt från ”Revolver”.



/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.