Blogginlägg från mars, 1999

”Lai lai”

Postad: 1999-03-17 12:25
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 17/3 1999.

EVA DAHLGREN
Lai lai
(Anderson)


Det är ett märkligt 90-tal Eva Dahlgren har att se tillbaka på. För åtta år sedan gjorde hon sin både bästa och mest sålda (en halv miljon ex!), ofta en alldeles omöjlig kombination, skiva med "En blekt blondins hjärta". Efter ett symfoniskt halvlyckat försök spred sig turbulensen till det personliga planet. Så hon gör comeback med tung massmedial uppmärksamhet på sina axlar. En stor comeback. Få hade klarat av den pressen som i nio fall av tio hämmar den konstnärliga kreativiteten.
   Men Eva verkar starkare än någonsin. "Lai lai" är mäkta imponerande på fler än ett sätt.
   Förutom stråkar spelar Eva samtliga instrument själv. Av alla pinsamma, konstgjorda exempel jag har hört genom åren i den genren låter "Lai lai" så otroligt naturlig, levande och händelserik. Inte ett spår av studiokänsla här. Jag har tidigare inte tänkt på Eva som gitarrist men hon hanterar instrumentet mycket proffsigt. Ingen saknar Jonas Isacsson eller Micke Nord här.
   Ändå är det ett avancerat studiojobb som ligger bakom skivan. Röster på röster, snygga tempoväxlingar, komplicerade arrangemang och fina influenser i enorma ljudbyggen. Ibland intensivt citypräglat, "Min familj", och ibland luftigt som en sommaräng, "För att du är här".
   "Lai lai" är en värdig uppföljare till "En blekt blondins hjärta". Men jag har svårt att upptäcka de påtagliga hitsen ty även ett rutinerat musik-öra, undertecknad, behöver upprepade lyssningar för att de många geniala detaljerna ska falla på plats.
   Och då framträder en handfull låtar som rena Dahlgren-klassiker. "Tavlor utan ram", en sorts överraskande blues, "Ja", en läcker vals, och "Rik och ökänd", skivans mest catchy låt.
   Och så titellåten i sin spröda, bräckliga kostym. Där rösten inte är en röst utan endast en utandning. Och singeln "Underbara människa" håller fortfarande.

/ Håkan

Tryggt tryck med Feelgood

Postad: 1999-03-07 16:05
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 7/3 1999.

DR FEELGOOD
Prisma, Örebro 5/3 1999


Trygghet och rockmusik är inte en helt naturlig kombination. Men det fanns en tämligen trygg känsla i konserten med Dr Feelgood. Kanske inte så spännande, kanske inte så överraskande men effektiviteten och yrkesskickligheten gick ej att ta miste på hos det här legendariska engelska rhythm & blues-bandet.
   Professionella killar som gav allt och bjöd på hundraprocentig satsning fast åskådarleden framför scenen var mer än lovligt glesa. Med Lee Brilleauxs död 1994 försvann den sista profilen från bandet som dock med glans överlever med hjälp av en massa bra låtar i bagaget.   
   Några fick sin renässans på Prisma i torsdagskväll och många är verkligen odödliga i sin tidlösa karaktär. Och många är också gamla då scenrepertoaren till en viss del är hämtad från Dr Feelgood Pt 1, den klassiska med Wilko Johnson på gitarr. Johnson-klassikerna "Sneakin suspicion", "She does it right", "Back in the night", "Roxette" låg tätt tillsammans i de båda seten.
   Som en ryggrad i den övriga scenrepertoaren av kända Feelgood-låtar och covers. I de äldre och ofta bluesbaserade coverlåtarna tycker jag gruppen är mest försumbar. Men rena juveler som "Down at the doctors" och "Milk and alcohol" suddade ut eventuella tvivel. Och den naturliga finalen med "See you later alligator" fick den lilla men extatiska publiken att älska engelsmännen.

Kevin Morris, trummor
Phil Mitchell, bas
Robert Kane, sång
Steve Walwyn, gitarr


Låtarna:
Take a tip
If my baby quit me
Sneakin suspicion
She does it right
Instinct to survive
Wine women whiskey
Down by the jetty blues
Can't be satisfied
Back in the night
Roxette
Milk and alcohol
Tanqueray
I can tell
Down at the doctors
Route 66
Madman blues
See you later alligator

/ Håkan

Frame är räddningen när minnet sviktar

Postad: 1999-03-05 09:23
Kategori: Krönikor

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/3 1999.

Minnet är i avtagande. Minnet är något som står på topp i 16-17-års-åldern och sedan långsamt men säkert trubbas av och förvandlas från en stor tillgång till ett litet ihåligt besvär. Jag har inte tappat minnet helt ty jag minns tider när jag kom ihåg allt på stående fot.
   Det har funnits tider när jag exempelvis kunde rada upp Fairport Conventions alla sju uppsättningar, med medlemmar och deras vandringar in och ut i olika folkrockband. Det är svårare i dag, inte bara på grund av sviktande minne, när gruppens släktträd utökats med åtskilliga grenar och mångdubbelt fler musiker.
   Jag kunde en gång utan minsta problem räkna upp Beatles-medlemmarnas födelsedagar. Det kan jag dock även i dag fast det tar något längre tid att få år, månader och dagar på rätt plats i rätt ordning. Samtidigt är jag medveten om att det finns viktigare saker att komma ihåg.
   Bröllopsdagen, tandläkarklockslaget, bankomatkoder och telefonnumren till dotterns kompisar. Som gjort att de icke akuta minnet sorterats från ryggraden, där allt påstås sitta, till någon mer avlägsen och svårtillgänglig plats i kroppen.
   När det gäller den alltmer omfattande rockhistorien kommer Frame, Pete Frame, ofta till min räddning. Engelsmannen Frame är författaren, rockentusiasten och släktforskaren i en och samma person. Han ger ut böcker i ämnet Rock Family Trees där han beskriver rockhistorien utifrån varje band med släktskap åt alla håll. Förr fanns dylika uppgifter att hämta i egna hjärnan. Nu återfinns de tack och lov i bokform.
   Mycket noggranna beskrivningar, suveränt snygga layouter och ett oerhört researchjobb gör hans fyra volymer till en oersättlig källa av kunskap. En sak jag dock minns med tydlighet är att 70-talets rockmusik inte var fullt så bombastisk som den aktuella filmen "Still crazy" gav sken av. Årtiondets skamfilade rykte med uppblåst symfonirock som enda musikaliska minne blev grovt överdimensionerat.
   När ett helt decennium av alldeles enastående rock dras i smutsen är det mycket som förbises. På 70-talet startade både Bruce Springsteen, Ulf Lundell, ABBA, Elvis Costello och Jackson Browne sina inte helt anonyma karriärer. Plus hela epoker med punkrock, glamrock och engelsk pubrock som geniala energichocker. Glöm inte det, fast "Still crazy" var träffsäker och humoristisk i övrigt.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (423)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (117)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Mars 1999 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31        

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.