Blogginlägg från februari, 1999

”Have a nice day”

Postad: 1999-02-22 12:35
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/2 1999.

ROXETTE
Have a nice day
(Roxette/EMI)


Roxette är bättre och personligare än en torr och hurtig jargong som titeln till nya skivan.
   Roxette är dessutom bättre än alla sina skivor. Och "Have a nice day" är ännu en mellanskiva i en alltmer sporadisk skivkarriär. Ojämn, förutsägbar, upprepande och stundtals genial i en numera sedvanlig och paradoxal Roxette-mix.
   Välplanerade Per Gessle har berättat att skivan ska avyttra minst fem singlar. Han har säkert rätt för Roxette har alltid varit och är perfekta singelartister . Däremot en oförskämt ojämn albumduo.
   Den här gången har Marie Fredriksson för första gången i Roxette-karriären med en helt egen låt, "Waiting in the rain", som dessutom är skivans starkaste. Med hitpotential och allt. Komplett med stråkar, ett blåsarrangemang (av Micke Bolyos) av knockoutkaraktär och na-na-na-refräng. Helt enkelt en klockren hit av 60-talsprägel.
   En annan självklar hit är "Stars" fast den befinner sig i en allt annan genre: Techno! Ja, ni läste rätt. Gessle har sneglat mot den ungdomliga Tracks-publiken och toppar låten med en smetig barnkör. Inte alls personligt men kommersiellt som smör.
   "Anyone" får också anses tillhöra singelkandidaterna fast Burt Bacharach-stölden är uppenbar. Ännu tydligare än på förra studioalbumets titellåt. Här har "Don’t make it over" stått modell fast texten mer påminner om "Anyone who had a heart".
Även Maries andra bidrag, hon har skrivit musiken till "Beautiful things", står ut. Påminner musikaliskt om Maries soloskivor men har en slagkraftig refräng fast soundet är symfoniskt och seriöst.
   Resten av albumet pendlar mellan oengagerade sånger efter samma modell som gav Gessles soloskiva häromåret (någon som minns?) en övervägande anonym prägel och låtar som vi redan hört fast titlarna och orden är nya.
   Nya Roxette-skivan motsvarar nätt och jämnt förväntningarna.

/ Håkan

”The mountain”

Postad: 1999-02-19 16:06
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 19/2 1999.

STEVE EARLE & THE DEL MCCOURY BAND
The mountain
(E-squared)


Redan på Earles förra skiva, den fulländade (5 tuppar i Nerikes Allehanda!) "El Corazon", medverkade bluegrassgruppen Del McCoury Band. På en låt. Den låten, "I still carry you around", med sitt traditionella bluegrass-sound, var en klackspark, en parentes bland många andra på ett mångskiftande och fantastiskt album.
   Nu har Earle gått ett steg längre och gjort ett helt album med pappa McCoury och hans söner. Med banjo, mandolin och fiol i soundmässiga huvudroller blir klangen givetvis traditionell. Men respektlöse Earle placerar man inte i någon genre utan att det blir gränsöverskridningar åt alla håll.
   De fyra första låtarna motsvarar förväntningarna på ett typiskt bluegrassalbum. Men med Earles slarviga röst och många sanslösa texter förstås. Den sekvensen avslutas med en vacker duettballad med Iris Dement, "I'm still in love with you".
   Så ändrar skivan lite nyans. "The graveyard shift" är närmast en blueslåt, "Harlan man" är rock på bluegrassinstrument och "Dixieland" är engelsk folkrock i Shane MacGowans anda. Och däremellan några helvilda instrumentallåtar och ytterligare några typiska Earle-låtar i bluegrassdräkt. Som aldrig faller in i någon traditionell lunk på rutin.
   Avslutningen blir så där betagande, sorgsen och gråtmild som bara Steve Earle kan bli. Skriven på morgonen före hans basist Roy Huskey Jr:s begravning. Utvecklas till en mäktig hyllning med många gästartister. "We are the world"-varning men smärtsamt vackert är det.

/ Håkan

Confusions konsert

Postad: 1999-02-18 14:47
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/2 1999.

KONSERT
THE CONFUSIONS
P2, Örebro 18/2 1999


En kylslagen sen torsdagskväll finns det inget som automatiskt drar folk till en konsertlokal i Örebro när attraktionen "bara" är ett av alla lovande popband från Sundsvall.
   Det var således tunnsått med publik på P2. Men vi hade i alla fall samlats några likasinnade för att njuta av gruppens melodistarka pop eller solskenspop som jag kallade den när de uppträdde på Slottsfestivalen för några år sedan.
   Men vi bjöds varken på solsken eller pop där nere i källaren på P2. Gruppen har blivit tyngre med en extra gitarrist och ett högljutt sound som följd. Ett naturligt men inte ovanligt steg bland många svenska grupper.
   I Confusions fall går det ut över repertoaren som blir lite otydligare och mindre hitpotentiell. De har också lite omotiverat städat ut sin enda stora hit, "Cornflake king". Och den njutbara mixen av vacker pop och rufsig rock, som fanns på deras Peter Svensson-producerade album "Six-o-seven", är nu ersatta av tyngre tongångar. I alla fall på scen.
   Bandet har tappat sitt skivkontrakt men inget kan hindra dem från att uppträda. Och med den smått vilde extragitarristen som energispruta blev konserten aldrig tråkig men kort, under 40 minuter, och enbart underhållande för stunden. Inför en liten och alltmer avvaktande publik.

/ Håkan

Nostalgikick på Prisma

Postad: 1999-02-07 15:57
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 7/2 1999.

KONSERT
Steve Gibbons & the Refreshments
Prisma, Örebro 5/2 1999


Gammal, gråhårig men en fantastisk röst som visade att Steve Gibbons är den rockrelik han faktiskt är. Han är gammal (56 år) nog att förstå att han inte kliver upp på en svensk scen för att förmedla något nytt. Därför blev de 90 minuterna runt midnatt i fredagskväll på Prisma en trevlig nostalgikick med idel kända låtar och en mängd covers från rockens historiska tid.
   Hans egna hits från det framgångsrika 70-talet (han sålde faktiskt ofattbara 100 000 ex av "Down in the bunker" bara i Sverige!) har också en odödlig status. Även om hans skivor från den tiden figurerar högst sporadiskt på vinylgrammofonen så är ju "Eddie Vortex", "Down in the bunker", "No spitting on the bus" och "Johnny Cool" uppenbara klassiker.
   Då som nu. Numera uppblandade med en hel del Bob Dylan-låtar. Med "I shall be released", "Highway 61" och "Like a rolling stone", ofta i rullande shuffle-omstukade arrangemang, i scenrepertoaren i fredags kunde man stundtals tro att han var i Sverige för att p romota senaste skivan "The Dylan project". Som dock inte är släppt i Sverige...
   Med Refreshments, landets kanske främsta utövare av traditionell rock, i ryggen blev den låtmässigt något förutsägbara konserten aldrig varken stelbent eller patetisk. Utan Billy Bremner på gitarr (elegant ersatt av Robin Olsson) och Micke Finell (som tog med sig saxofonen till sjuksängen i Gävle) blev det ändå några spontana låtar och överraskande medleys.
   Som när publiken önskade Chuck Berry och Steve förklarade att hans hjältar var Gene Vincent, Jerry Lee Lewis och Eddie Cochran för att slutligen ändå framföra "Nadine". Eller när han kopplade ihop sista låten "Down in the bunker" med "My generation" och extralåten "Like a rolling stone" med "Twist and shout". Garanterat dansant för den medelåldriga publik och garanterad nostalgisuccé för oss som såg Steve Gibbons i Örebro Konserthus för nästan exakt 20 år sedan.

/ Håkan

Inget omöjligt uppdrag i London

Postad: 1999-02-05 09:22
Kategori: Krönikor

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/2 1999.

Uppdraget i London var utmanande men inte omöjligt: 1. Sök upp ett nytt konsertställe där du aldrig satt din fot. 2. Försök få en glimt av något nytt debuterande band. 3. Bejaka nostalgin när tillfälle ges. 4. Upptäck ett plötsligt genombrott. Klart att jag lyckades? På alla punkter. 12 Bar Club, Hefner, Rhatigan och Sebadoh i nämnd ordning.
   Med bara två hela kvällar på sig kan London i en första kontakt framstå som en svårgreppad smältdegel av konserter, artister och gränslösa nöjen. Men med viss rutin, lokalkännedom, flexibla omplaneringar och målmedvetenhet gick allt i lås. They Might Be Giants (som skulle bli nostalgikicken) spelade på Highbury Garage (för mig nytt ställe) men det var utsålt så, efter en bitter öl på historiska Hope & Anchor på Upper Street, snabbt tillbaka med Victoria Line till city. Denmark Street, en gatstump som på varje kvadratmeter andas pop- och rockhistoria från 60-talet till i dag, och 12 Bar Club, ett litet "hål i väggen" som för kvällen hade fyra artister på programmet. Av vilka Suzanne Rhatigan, som numera slopat förnamnet, var den minst okända.
   Dublin-födda Suzanne gjorde 1992 ett New York-inspelat album, "To hell with love", med studiofolk som Fred Maher, Matthew Sweet, Robert Quine med flera. En ganska opersonlig men sångmässigt stark skiva. Nu i avskalat sällskap, bas och trummor, blev det en intensiv upplevelse av både viskningar och attack.
   Suzannes basist, John Morrison, spelar vanligtvis i nya debuterande stjärnskottet Hefner, en Walthamstow-trio som hypats hårt av NME. Som jag dagen efter fick uppleva live. Två gånger. Först på eftermiddagen i Virgin Megastore och sedan på kvällen som ett av tre förband till amerikanska Sebadoh.
   Engelsk pop har utökats med ännu ett par hornbågade glasögon i sångaren Darren Hayman som också skriver enkla låtar utan gitarrsolon som även det påminner om Costellos 70-tal. På skiva, förra årets "Breaking god's heart", är de dock ojämnare när de pendlar mellan stark poprock och rena demokvalitén på vissa spår.
   Sebadoh fick sitt engelska genombrott just den där tisdagskvällen framåt elva på kvällen. En vildsint, explosiv nästan punkig framtoning men alltid en melodisk ådra som gjorde att undertecknad lätt rycktes med i hyllningskören på ett fullpackat Astoria.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (421)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (117)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Februari 1999 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.