Blogginlägg från 2024-03-11

Best of 1973/74: #12. "Goat´s head soup"

THE ROLLING STONES: Goats head soup" (Rolling Stones, 1973)

EFTER ALBUMEN ”STICKY FINGERS” (1971) och ”Exile on Main St” (1972) svalnade mitt Stones-intresse betänkligt. Efter två ganska perfekt rockiga album var det nog den något smöriga ”Angie”, som gavs ut på singel elva dagar innan albumet ”Goats head soup” som släpptes 31 augusti, som med sina smetiga stråkar smulade sönder myten om Rolling Stones som det perfekta rockbandet. I alla fall i mitt huvud och i mitt hjärta. Ändå åkte jag till Göteborg för att uppleva bandet live 6 oktober på turnén som följde upp ”Goats head soup”.
   På endast 90 minuter, det var korta och billiga (40:-!) konserter på den tiden, presenterade Mick Jagger & Co bara tre låtar, ”Star star”, ”Doo doo doo doo doo (heartbreaker) och naturligtvis ”Angie” i ett sjok i mitten på konserten, från sitt nyss utgivna album. En negativ överraskning i sig och hela upplevelsen var långtifrån i nivå med mina förväntningar. Och det skulle dröja ytterligare några år innan jag kom att uppfatta ”Goats head soup” som helhet ett bra album utan att tillhöra Stones klassiker men tillräckligt godkänt för att vara med på ”Best of 73/74”-listan.
   ”Goats head soup” kom att bli det sista albumet i den klassiska fem år långa perioden med genomgående starka Stones-album som varje gång producerades av amerikanen Jimmy Miller. Samarbetet Stones/Miller inleddes 1968 med ”Beggars banquet” och följdes alltså av fyra mer eller mindre mästerliga album. Efter den epoken, när Mick Jagger och Keith Richards (eller pseudonymen The Glimmer Twins) tog över producerandet, kom några i mina öron mer mänskliga och ordinära album innan bandet nådde all time high 1978 med ”Some girls”.
   Det 41:24 långa albumet ”Goats head soup” inleds med en låt, ”Dancing with Mr D”, som visar upp Stones både rötter och framtid. Bandets bluesiga historia kommer upp till ytan med ett Keith-riff som upprepas genom hela låten och Mick Taylor fyller på en framträdande slidegitarr. Samtidigt är låten lite dansant och är en typ av förupplaga till senare rytmiska låtar som ”Hot stuff” och ”Miss you”. Basisten Bill Wyman saknas på inspelningen av den låten och saknas på ytterligare sex av albumets låtar. Ganska uppseendeväckande faktiskt. På de låtarna är det Richards och Taylor som spelar basgitarr.
   Taylor tar för sig ordentligt på ”100 years ago” som ensam gitarrist och skickar iväg ett flyhänt Eric Clapton-inspirerat solo i det jam-liknande slutet. En rytmisk, dock inte dansant, låt som förmodligen är influerad av inspelningsplatsen i Kingston, Jamaica.
   Extramusikern Nicky Hopkins spelar vackert piano på balladen ”Coming down again” som inte alls låter lika inställsam som exempelvis ”Angie”. En nästan sex minuter lång låt med blås på slutet.
   Förutom ”Angie” innehåller ”Goats head soup” ytterligare en stark ballad, den långa ”Winter”, men det är inte överraskande rocklåtarna med de snabba rufsiga typiska Stones-riffen som är albumets hörnpelare. Vid sidan av finallåten ”Star star” (som inte fick heta ”Starfucker”) med sitt Chuck Berry-intro är det ”Doo doo doo doo doo (heartbreaker)” och ”Silver train” som psykologiskt ligger snyggt utplacerade på albumet.
   Och som på väldigt många album innehåller ”Goats head soup” även några mellanlåtar, utan att vara några uppenbara svackor, och heter här ”Hide your love” och ”Can you hear the music”.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.