Blogginlägg från 2012-03-26

LIVE#9: Elvis Costello 1986

ELVIS COSTELLO & THE ATTRACTIONS
Special surpriseguest: Jackson Browne
Konserthuset, Stockholm
5 november 1986

Sedan sin skivdebut 1977 hade Elvis Costello varit väldigt produktiv med både skivor och turné men just 1986 blev ett extremt händelsrerikt år i Costellos karriärhistoria. Men först efter en oväntad paus under hela 1985, enda singeln ”Green shirt”/”Beyond belief” var ju gamla återutgivna låtar, då han förutom åtskilliga gästinhopp (John Hiatt, Los Lobos, Ricky Skaggs och Pogues) endast gjorde en några veckor lång Coward Brothers-turné till Australien, Nya Zeeland och Japan tillsammans med T Bone Burnett. Vi kanske inte heller ska glömma Elvis plötsliga uppdykande på Live Aid galan sommaren 1985 när han i skägg presenterade ”All you need is love” som en ”old Northern folk song”…
   Men 1986 var produktiviteten hög igen när Elvis kickstartade med den fantastiska skivan ”King of America” som jag i december samma år utsåg till årets album. Skivan innebar inte bara en musikalisk förändring, främst inspirerad av samarbetet med Burnett som producent, utan Costello hade på sätt och vis också döpt om sig till Declan Patrick Aloysius MacManus (hans födelsenamn) men kallade sig också på en låt för Little Hands Of Concrete och skivan släpptes under namnet The Costello Show med en mängd amerikanska musiker i kompet.
   Men mindre än sju månader senare, i september 1986, var han tillbaka i sitt gamla jag (visserligen under alter egot Napoleon Dynamite) både musikaliskt, sångmässigt, med Attractions i kompet och Nick Lowe som producent på albumet ”Blood & chocolate”.
   Därefter inleddes turnén i USA, där han växelvis kompades av Confederates (amerikanska musiker som James Burton, Jim Keltner och Mitchell Froom) och gamla Attractions. Under hela oktober spelade Elvis i Los Angeles, San Francisco, Chicago, Boston, New York City och Philadelphia. Tre till fem konserter av olika prägel i varje stad med olika kompband och olika gästartister.
   Han tog med sig det konceptet till Stockholm, som var första anhalt på Europaturnén, där han under tre kvällar på Konserthuset gjorde tre olika konserter. Måndag 3 november med Attractions, tisdag 4 november solo och onsdag 5 november med Attractions igen men där Jackson Browne överraskande dök upp som gästartist. Lägg därtill att Elvis efter sin konsert på tisdagskvällen smög ner på Karlsson på Kungsgatan och gästade Fabulous Thunderbirds på en låt under deras konsert…
   Att Jackson Browne plötsligt stegade in på Konserthusets scen mitt under brinnande konsert var naturligtvis en stor överraskning och innerlig upplevelse för Jackson Browne-fanatiske undertecknad. Brownes närvaro var förklarlig, han skulle två dagar senare uppträda på Johanneshovs Isstadion med sitt band, en konsert som jag också hade biljett till.
   De bildade under några låtar en spontan duo, The Brave Brothers, och det var onekligen en déjà vu från två år innan när T Bone Burnett kom in på Costellos konsert och de tillsammans uppträdde som The Coward Brothers.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 7/11 1986.

COSTELLO ÖVERRASKADE

Den sista konserten med Elvis Costello i Stockholms Konserthus, i en spektakulär serie av tre, på onsdagen blev överraskningarnas kväll. Inte minst för Costello själv.
   Publiken valde låtar genom att snurra på ett lyckohjul men Costello stod ändå för den största överraskningen när han efter en timme presenterade Jackson Browne och vi i publiken gapade av både förvåning och upphetsning.
   Inramningen av denna finalkonsert var något annorlunda och extra. Elvis gjorde entré mitt i publiken med ett dragspel på magen och förklarade, med sedvanlig glimt i ögat, att han minsanna lyssnat på kritiken (för långa gitarrsolon) av första Sverige-konserten och numera spelade enbart dragspel.
   Nåväl, snart befann han sig på scen och rullade igång "Tokyo storm warning", som klart överträffade skivversionen, innan han presenterade sitt jättelika lyckohjul som spelade en minst lika stor huvudroll som Attractions, hans kompband.
   Vad Clabbe, detta under av flamsighet, gjorde på scen som översättare till den pratglade Elvis förstår jag inte. Där underskattade nog Elvis svenskarna.
   Hjulet, som folk ur publiken fick komma upp på scenen och snurra, innehöll 40 låtar från Costellos repertoar plus en del covers där slumpen avgjorde låtordning och urval under den större delen av kvällen.
   Det gjorde 40 låtar och lika många arrangemang till säkert världens största rockrepertoar.
   Imponerande, annorlunda och historiskt men tempot i showen drogs ned till det minimala med långa tidskrävande uppehåll mellan låtarna. Konsertens första åtta låtar tog närmare en timme. Men speldjävulen i publiken var lagom upphetsad.
   Sedan kom kvällens enda men rejält överraskande gästartist. Publiken gissade på Frank Sinatra eller John Hiatt men ryktet talade denna gång sanning och ut på scen stegade Jackson Browne med en akustisk gitarr i handen.
   Duon, som Elvis döpte till Brave Brothers, och deras framträdande hade sina fel och tekniska brister, men spontaniteten var det inget fel på medan historien slog sina mest ödesmättade vingslag.
   Måttligt repeterade framförde Jackson tillsammans med Elvis, som också spelade akustisk gitarr, några traditionella countrylåtar. Bland annat Jim Reeves gamla "Just because" och, efter fritt val i publiken, Everly Brothers "Let it be me". Då stod den berömda tiden still.
   Sedan var det åter dags för önskestund och efter en del ingrepp från kvällens värd snurrade Jackson fram Tom Pettys "American girl" och till publikens patriotiska förtjusning ABBA:s "Knowing me knowing you".
   Fru Costello, Caitlin O'Riordan, gjorde sällskap med Costello på extralåtarna som inte var så många men nådde sin absoluta höjdpunkt när Jackson Browne återkom och alla gjorde "Stay". En showstopper med Browne men här höll aldrig på att ta slut.
   Jag har sett Elvis Costello i sammantaget bättre rockkonserter och jag har sett honom göra större mänskligt intryck (för två år sedan) men i en rockbransch fylld av svek och förutsägbarhet är det mycket sunt och hedervärt av en rockartist av Costellos magnifika dignitet att spela flera kvällar i en mindre lokal än i en opersonlig kväll på Isstadion.
   Men den totala, kompletta och uttömmande Costello-showen fick bara de som suttit i Stockholms Konserthus både vid måndagens Attractions-rock, tisdagens akustiska och "King of America"-dominerande kväll och den spektakulära avslutningskonserten.

Låtarna:
Tokyo storm warning
Miracle man
The beat
Blue chair
Watch your step
Radio radio
Temptation
Wild thing
She thinks I still care (med Jackson Browne)
Nobody knows me (med Jackson Browne)
Let it be me (med Jackson Browne)
Mountain bluegrass/Tom Dooley (med Jackson Browne)
Watch your step
Man out of time
American girl
Ferry cross the Mersey/Tiny steps
Watching the detectives

Extralåtar
Knowing me, knowing you
Hope you're happy now

Extra extralåt
Stay (med Jackson Browne)

Extraextra extralåt
Pump it up

Låtkommentaren: Ännu en välfylld setlist med Costello. Sex olika album finns representerade men senaste skivan "Blood and chocolate" är inte alls prioriterad. Singeln "Watching the detectives" och singel-b-sidan "Tiny steps" också.
   Jackson Browne-sekvensen var fylld av gamla covers, George Jones "She thinks I still care", Jimmie Rodgers "Nobody knows me", Everly Brothers "Let it be me" och Kingston Trios "Tom Dooley". Sedan gjorde de även Maurice Williams & the Zodiacs gamla "Stay" som under 70-talet var en obligatorisk extralåt på Jacksons konserter.
   Costello gjorde själv ytterligare fyra covers, Troggs "Wild thing", Tom Pettys "American girl", Gerry & the Pacemakers "Ferry crosss the Mersey" och "ABBA:s "Knowing me, knowing you".


Aftonbladet 6/11 1986.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.