Blogginlägg från 2023-12-05

Denny Laine (1944-2023)

DECEMBER 2023 OCH JAG KAN NOTERA ännu ett betydande dödsfall bland popmusikaliska tungviktare, DENNY LAINE. Hans största roll i den engelska popbranschen gjorde han i Wings, Paul McCartneys grupp, men var många år innan sångare i Moody Blues där han bland annat sjöng på deras största 60-tals-hit, ”Go now!”.
   Denny, född som Brian Hines, hade tidigt på 60-talet ett eget band, Denny & the Diplomats, innan han från 1963 blev ursprungsmedlem i The Moody Blues. 1964 fick bandet en dunderhit med coverlåten ”Go now!” som märkligt nog aldrig låg på Tio i topp.
   Från 1966, när han hade lämnat Moody Blues, satsade Denny på en inte så framgångsrik solokarriär men hans låt ”Say you don't mind” blev ändå en mindre hit 1967. Och en lite större hit 1972 i Colin Blunstones version. Men låten blev senare ett evigt minne i Denny Laines långa karriär. Han sjöng den bland annat på Wings-konserten i Örebro i augusti 1972.
   När jag rotar i mitt minne minns jag faktiskt storbandet Ginger Baker's Airforces version av den traditionella låten ”Man of constant sorrow” 1970 som Denny sjöng. Det var ett år innan han blev förste medlem i Paul McCartneys Wings. I det sammanhanget debuterade han på det första Wings-albumet ”Wild life” (1971).
   Denny bidrog inte med låtmaterial på sitt första McCartney-samarbete men från ”Band on the run” (1973), där han skrev ”No words” tillsammans med Paul, blev han en stadig leverantör av låtar till Wings-repertoaren under hela 70-talet. Bland annat ”London town”, ”Deliver your children”, ”Time to hide”, ”Children children”, ”Don't let it bring you down” och ”Again and again and again”, ofta skrivna tillsammans med Paul.
   Men den allra största låt som de skrev tillsammans var ”Mull of Kintyre” som 1977 blev en av Englands största hitlåtar genom alla tider.
   Efter Dennys år i Wings sprack gruppen 1981 och han tog upp sin lågprofilerade solokarriär. ”Japanese tears” är en låt som fick lite uppmärksamhet redan 1980 och i skuggan av ett album med samma namn turnerade han som Denny Laine Band. Bland annat till Sverige och en konsert på Glädjehuset i Stockholm som jag faktiskt bevittnade.
   Denny släppte ändå inte kontakten med Paul McCartney ty han spelar på album som ”Tug of war” (1982) och ”Pipes of peace” (1983).
   Vi ska i sammanhanget inte glömma att Denny Laine gjort två dsoloalbum, ”Aah... Laine” (1973) och ”Holly days” (1976) som av olika anledningar står i mina skivhyllor.
   Annars har hans karriär efter Wings- och McCartney varit av lågprofilerad prägel där han har uppträtt på olika Beatles-relaterade evenemang.
   Denny Laine avled i lunginflammation (efter sviter av covid) tidigare idag tisdag 5 december 2023.

/ Håkan

TisdagsAkademien (18)

TisdagsAkademien, Janne Rindar , jag och Olle Unenge, har sedan februari 2023 haft våra möten på Makeriet på Kungsgatan i Örebro. Där diskuterar vi varje vecka (gissa vilken dag!) musikaliska ämnen utifrån något tv-program, dvd, dokumentärfilm eller YouTube-länk som vi gemensamt har sett.


DE TRE MEDLEMMARNA I TISDAGSAKADEMIEN fortsätter att varje vecka träffas för att diskutera nya artister, nya ämnen och nya dokumentärer inom en rad olika områden. Rapporterna från våra möten skrivs ned i korta minnesrader för att fungera som stöd för diskussionerna.
   Dagens samlande rapport omfattar möten från i hösten 2023 och innehåller diskussioner om dokumentärer som vi har sett på YouTube, SvtPlay och, vid två tillfällen, faktiskt också på biograf. Artisterna vi har diskuterat har varit Jerry Lee Lewis, Andy Irvine & Paul Brady, filmen ”Jordelivet” med Amanda Bergman, Davy Graham/Bert Jansch, Joan Baez, Cornelis Vreeswijk och Woodstock-dokumentären.




JERRY LEE LEWIS: I am what I am (YouTube/Hallway Productions, 1989, 1:16:25)
Rock'n'roll-legenden Jerry Lee Lewis avled i oktober 2022 och TisdagsAkademien borde naturligtvis hedrat hans minne med en dokumentär då men det är nästan ett år senare vi tittar på en dokumentär från 1989.
   ”I am what I am” är en låttitel från 1984.
   I introt är det många artister som vill beskriva Jerry Lee positivt, Kris Kristofferson, Chuck Berry, Ron Wood bland annat.
   ”Greatest rock'n'roller ever”, är en kommentar.
   Liveklipp med Ron Wood i bandet.
   Jerry Lee var rock, r&b och country. Föddes 1935 i Ferriday, Louisiana. I gospelkyrkan lärde han sig spela piano på allvar.
   Mickey Gilley, kusin, berättar.
   Jerry Lee vann en contest. Suddiga dokumentära filmbilder. Han gillade blues som hade rötter i gospel. 1958 var han på toppen.
   Cecil Harrelson, barndomsvän som blev roadmanager 1960-75, kommenterar.
   Jerry kallade sig ”The killer”. I Baton Rouge blev han ”hottest salesman in town.”. Drog sedan till Nashville, countrymusikens huvudstad. Där kom han 1951 i kontakt med ett skivbolag som ville att han skulle spela gitarr som Chet Atkins.
   Vi får se en galen Jerry på scen, hamrande på pianot. Motsatsen till ”sanitised music”.
   1956 var han på Sun Records samtidigt som Elvis, Carl Perkins, Roy Orbison och Johnny Cash.
   Sam Phillips, Jack Clements och J M Van Eaton, trummor, berättar.
   ”Crazy arms” var countryblues
   Carl Perkins: ”Jerry Lee was a skinny wild person”.
   Johnny Cash: ”Nobody can do it like Jerry Lee”.
   ”Whole lotta shakin going on” på tv: Genombrott. En galen Jerry Lee hamrade på pianot. Bandet var bara trummor och gitarr.
   Roy Orbison, Kris Kristofferson, Burton Cummings, Randy Bachman, Billy Swan och Ron Wood berättar.
   ”Wild rock'n roll crazy man”.
   Otis Blackwell, som skrev ”Great balls of fire” 1957, berättar
   American bandstand på amerikansk tv. Någon förklarar vem Jerry Lee Lewis är: ”This is not Perry Como”.
   Linda Gail Lewis och Jimmy Swaggart (kusin) berättar.
   Jerry flyttar till Memphis. 21 år gammal gifte han sig för tredje gången med Myra, 13 år.
   Mae Axton (skrev ”Heartbreak hotel”) berättar.
   Konsert tillsammans med Chuck Berry. Jerry lät Chuck avsluta...
   Paul Anka och Ronnie Hawkins berättar.
   1958 slutade Jderrys konserter med upplopp, anarki och kaos.
   Skandal med en så ung fru. ”Pretty little wife”. Skivan försvann från radion.
   Alla lämnade skivbolaget Sun men inte Jerry.
   Sonen Steve Allen Lewis drunknade i swimmingpool.
   ”I'm on fire” 1964, hitlåten som inte blev. Den krockade med Beatles entré i USA.
   1965. Smörig country, jämför Tom Jones 1966. ”Green green grass of home”.
   1967. ”Another place another time”, Jerry Chesnut.
   ”A decade of heartbreaks”. ”Booze & pills”.
   Kris Kristofferson: ”God's given talent.
   Avsluningsscenen är obetalbar: Live. Det svängde! Han sparkade undan stolen, från pianot, som gick sönder och ställde sig på pianot.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Olle valde ”The walls of red wing” med Björn Cederqvist och Arvida Svenske som gäst.



ANDY IRVINE & PAUL BRADY (TG4, 2011, 25:42)
En kortare dokumentär, på huvudsakligen iriska, med Andy & Paul som har spelat i Johnstons, Sweeney's Men och Planxty. Subtitles på engelska.
   Duo 1976. Deras musik och text satt i ryggraden.
   Brady började 1966-67, spelade amerikansk musik. Hank Williams, Mississippi John Hurt m m.
   Det här var historia och musik som befinner sig nära hjärtat på TisdagsAkademien, i alla fall hos en (Olle).
   Paul var inte sångare i The Johnstons.
   Irvine föddes i London, i St John's Wood.
   Klassisk akustisk gitarr. Sweeney's Men. Sångare var Joe Dolan, for till Israel 1967, och Andy spelade gitarr.
   Både Andy och Paul var i Planxty.
   Donal Lunny var producent 1976.
   Andy spelade på österländska instrument: Han var en virtous på gitarr. 8-strängad.
   Eithne Ni Chatáin, sångerska, förklarar: ”The jolly soldier” och ”Arthur McBride”. Paul sjöng fel.
   Lunny förklarar på iriska: ”It's complete and perfect!”

Extra: 1977 TV performance Andy & Paul.
Avslappnad Irvine med ena benet över det andra...

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”Lily, Rosemary and the jack of hearts” med Oskar Örn som gäst.



JORDELIVET – ett år med Amanda Bergman (SvtPlay 58 min, 2023)
En dokumentär från 2023 av Joanna Karlberg och Tove Palén.
   Amanda Bergman har en av Sveriges vackraste sångröster men brinner mer för jorden hon står på än för musiken. När hon inte frontar bandet Amason driver hon ett lantbruk tillsammans med sin partner Petter Winnberg.
   Under ett år följer vi hennes liv som rockbonde, på gården i Dalarna och ute på turné. I nära scener i studion och i fårhagen följer vi kampen för att driva ett hållbart jordbruk parallellt med småbarnsliv och musikkarriär.
   Men när Amandas pappa blir sjuk samtidigt som djuren får värmeslag och fåren rymmer och hönsen äter upp sina ägg så måste Amanda och Petter tänka om. Ska de sälja gården så att de fullt ut kan satsa på musiken?
   Amason på scen, live utomhus, Way Out West.
   ”Kan inte tänka mig något roligare”.
   Sex månader tidigare. Snö!
   Höns, höns och höns.
   Komplicerat liv tillsammans. Gården, turnérar. Vill ha en dräglig vardag. Men här finns livskvalité. ”Om det blir skit med musiken...”
   I studion (hemma?), raggsockor på. Ödslig skog, en traktor.
   Konsert på Cirkus i Sthlm. Två barn, hund också. Hotellet där barnvakter är engagerade, som att lämna på dagis...
   Uppladdning backstage tillsammans inför konsert: ”I love this company”.
   Matar fåren. Måste vara en underbar uppväxt för barnen.
   ”Har skaffat mig ett intresse för traktorer”, säger Petter.
   Trummis är Nils Törnkvist.
   Problem med höskörden. Körde över en höna. ”Idiothöns”. Sålde av, för många höns
   Den bistra vardagen: Pappa luncancer.
   Rockbonden hette företaget.
   Slutsats: Duktiga människor

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Janne valde ”Long and wasted years” med Per Sandvall som gäst.



DAVY GRAHAM/BERT JANSCH The parting glass (1:26, 2005)
För andra gången på två veckor letar sig TisdagsAkademien tillbaka till engelsk folkmusiki.
   Dokumentären, inspelad 2005, följer Davy Graham när han reser från sin lägenhet i London för att spela med Bert Jansch på the Acoustic Music Centre i St. Bride's, som en del av the Edinburgh Fringe. Stannar hos Roger Bucknall (Fylde Guitars) för justering och lite snack.
   Dokumentär om Davy Graham (1940-2008) och Bert Jansch (1943-2011). Regi: Don Coutts.
   Inleds med turkisk musik, instrumental, på akustisk gitarr. Rökelse.
   Davy är en ”Mystery mind” berättar en granne. En ”bad boy” som försvann.
   Åker bil. På väg nånstans. Röker i bilen. Sjunger med i ”The parting glass”.
   ”Take me back to my home”, 8-strängad gtr. Duktig gitarrist. Knäpper på mandolinen-.
   ”Oriental & folkmusic” på ett tv-inslag. ”She moves through the fair” på tv. Avancerad version.
För 10 år sedan spelade Davy ”baltic music”. ”The gold ring” + slagverk. Låter österländskt.
   Sjunger i bilen, spontant och improviserat. Celtic, irländsk musik.
   Davy är en ”national treasure” som bor på landet.
   1961 åkte han till Tangier, lärde sig arabiska.
   Förebilder är Josh White och Snooks Eaglin...
   Berättade om repertoaren. Bland annat ”Homeward bound” och ”Rooty”, en ny låt.
   Skottland. Åt blueshållet.
   Efter 53 min dyker Bert Jansch upp. Två akustiska gitarrer innan sändning. En lågmäld Jansch höll en låg profil. Spelade bland annat ”Key to the highway”.
   Konsertbilderna filmades bakifrån.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Olle valde ”Tangled up in blue” med Oskar Örn som gäst.


JOAN BAEZ: I am a noise (Bio Roxy, 1:53, 2023)

Efter över 60 år i rampljuset närmar sig Joan Baez karriär slutet, och hon blickar tillbaka på sitt långa liv som folkrockstjärna, aktivist och ikon. Men hon reflekterar även över sina personliga och privata motgångar, som alla format henne genom livet, men som undgått omvärlden. Joan Baez ”I Am A Noise” är en närgången dokumentär där Joan själv dyker ner i sin livshistoria genom hemvideor, dagböcker, teckningar och ljudinspelningar.
   Dokumentären var ursprungligen tänkt att handla om 82-åringen Joan Baez sista turné. När hon lämnade över sitt stora arkiv med material till regissören och vännen Karen O'Connor kom filmen att bli något helt annat. En biografi över Joans liv.
   Länken ovan leder till Håkans Pop-recensionen.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”Shadow kingdom” med Peter Holst som gäst.


CORNELIS VREESWIJK: Somliga går med trasiga skor (Bio Roxy, 1:43, 2023)

Dokumentär av Magnus Gertten om Cornelis Vreeswijk, som snart fyrtio år efter sin död fortfarande är en av svensk musiks största ikoner.
   Den fattige invandrarkillen från Holland blev folkkär när han moderniserade den svenska visan i mitten på 60-talet. Samtidigt kämpade han hela sitt liv med missbruksproblem och ett stormigt privatliv som ofta hamnade på löpsedlarna. Med hjälp av nyupptäckt arkivmaterial tecknar denna dokumentär ett nära porträtt av en artist som in i det sista ville ge röst åt samhällets svaga och trasiga. Kanske för att han, trots sina framgångar, alltid var en av dem.
   Länken ovan leder till Håkans Pop-recensionen.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Janne valde ”Blind Willie McTell” med Richard Dinter som gäst.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.