Blogginlägg från 2023-12-01

Shane MacGowan (1957-2023)

SHANE MacGOWAN ÄR DÖD och det är inte dugg oväntat. Sorgligt men inte tragiskt förlorade vi idag en av 1900-talets absolut bästa låtskrivare. Men det var under en förhållandevis kort period på 80-talet han levererade rader av historiskt fantastiska låtar. Både textmässigt och folkmusikaliskt fanns de traditionella irländska rötterna i hans skrivande fast han en gång i tiden föddes i England men flyttade med sina irländska föräldrar tillbaka till Irland.
   Jag har följt Shane och hans karriär, som både låtskrivare och sångare i The Pogues, under väldigt lång tid. Och det sammanlagda resultatet är imponerande med så många oförglömliga låtar, några fantastiskt starka album och en spektakulär historia bakom sig.
   The Pogues (namnet var en förkortning på det gaelliska utrrycket ”kiss my ass”), det engelska bandet som mixade traditionell folkmusik med punkens intensitet, var Shane MacGowans första stora insats i strålkastarljuset. Han hade tidigare figurerat i bandet Nipple Erectors, som namnmässigt också förkortade sitt kontroversiella namn till The Nips, som var mer traditionell men anonym rock.
   Första Pogues-albumet ”Red roses for me” (1984), med MacGowan-låtar som ”Dark streets of London”, ”Streams of whiskey” och ”Boys from the county hell”, gick mig faktiskt förbi och det var först 1985 som Shane och bandets musik på många sätt började sätta avtryck i mitt medvetande. Och det var mycket Elvis Costellos förtjänst. , Han började producera deras skivor och singeln ”A pair of brown eyes”, en av Shane MacGowans absolut bästa låtar, tillhör bandets största höjdpunkter.
   Två månader efter den singeln stod Pogues på en scen i Örebro, Rockmagasinet i maj 1985, Bandet var ute på sin första utlandsturné, efter Tyskland och Finland kom bandet till Sverige lite bleka om nosen och genomförde en konsert utan skandaler. Elvis Costello, som hade ett intresse i bandet i allmänhet som producent men också i synnerhet eftersom hans dåvarande flickvän Cait O'Riordan spelade bas i Pogues, följde med på turnén för att bistå ljudmixaren.
   Elvis sprang runt i sin stråhatt på det spartanskt trånga Rockmagasinet medan bandet pliktskyldigt drog igenom en rad av sina låtar. Hämtade från både tidigare skivor och exklusiva smakprov från det nya albumet som inte skulle släppas förrän i augusti samma år.
   Efter singelförsmaken ”Sally MacLennane”, ännu en MacGowan-klassiker, kom Pogues andra album, den Costello-producerade ”Rum sodomy & the lash” (1985), som soundmässigt nog får beskrivas som bandets absolut största höjdpunkt på skiva. Med MacGowan-låtar som ”"The Sick Bed of Cúchulainn", ”The old main drag” och ”The Wild Cats of Kilkenny” plus färgstarka covers som ”Dirty old town” och ”And the band played Waltzing Mathilda”.
   Efter ännu en Pogues-klassiker på singeln, ”A rainy night in Soho”, sprack det musikaliskt perfekta samarbetet med Costello samtidigt som basist-tjejen O'Riordan lämnade Pogues 1986 men bandet och MacGowans låtar skulle snart nå ofattbara kommersiella höjder på sin karriär.
   Men först skulle jag, i december 1986, uppleva bandet live i London. En konsert med en lite bitter eftersmak, inte minst på grund av MacGowans sorgliga uppträdande. Han rökte oavbrutet, drack öl och sjöng och hittade knappt ut från scenen... Han var ett geni som låtskrivare men hade på konsert svårt att hantera sitt missbruk av alkohol.
   1987 skulle den redan etablerade producenten Steve Lillywhite ta sig an gruppen, som hade växt från fem till sju medlemmar, och med hjälp av MacGowans låtar skulle bandet nå kommersiellt historiska höjder med först singeln ”Fairytale of New York”, den fantastiska jullåten med Kirsty MacColl som duettsångerska) och sedan albumet ”If I should fall from grace with god” med flera MacGowan-låtar men här började också andra medlemmar bidra till låtskrivandet. Och redan här började MacGowans kreativitet svikta.
   ”Peace and love” (1989) var som album godkänd men MacGowan var då bara en i gänget som låtskrivare och hans dagar i bandet var räknade innan han 1991 fick sparken för sitt oprofessionella uppförande. Men helt oväntat bildade Shane ett nytt band, The Popes, som överraskade världen med ett album, ”The snake”, som jag 1994 utnämnde till min bästa utländska albumfavorit. Där Shane plötsligt skrev nya profilstarka låtar som i gamla dagar.
   Sällan har ett ”Sláinte” varit viktigare än idag när jag tillsammans med min vän Olle under stort vemod intog en Guinness på den lokala puben, tänkte på Shane MacGowan och hans gärning som låtskrivare och hans historiska plats bland tidernas bästa låtskrivare.
   Shane MacGowan avled 30 november 2023 efter en lång tids sjukdom.

/ Håkan

Covers: The Honeydrippers

THE HONEYDRIPPERS: Volume one (Es Paranza, 1984)

1981, EFTER LED ZEPPELINS SPLITTRING, bildade sångaren Robert Plant gruppen The Honeydrippers tillsammans med bland annat Led Z-kollegan Jimmy Page och gitarristen Jeff Beck. Ett sporadiskt och tillfälligt projekt, med musikaliska rötter i främst 50-talet, som först 1984 gav ut sin första och enda skiva, ep:n ”Volume one” med fem covers med både klassiska rock'n'roll-låtar, snälla storslagna arrangemang och storbandsjazz.
   Mellan ”bildandet” av den tillfälliga gruppen, med bland annat Paul Schaffer, Nile Rodgers och Brian Setzer, och utgivningen av ep:n hann Plant faktiskt med att solodebutera på allvar med två album ”Pictures at eleven” (1982) och ”The prinsiple of moments” (1983).
   Honeydrippers var inte på allvar och betydligt roligare musik som blandade mustig 50-tals-rock'n'roll med vackra poplåtar i stora arrangemang. Visserligen på skoj men så här långt lät Honeydrippers bättre än Plant gjorde på sina soloskivor.


Side one

1. "I Get a Thrill" (Rudy Toombs) 2:39
1954. Singel med Wynonie Harris.
2. "Sea of Love" (George Khoury/John Philip Baptise) 3:03
1959. Singel med Phil Phillips (=John Philip Baptiste) & the Twilights. (Baptiste felstavat).
3. "I Got a Woman" (Ray Charles) 2:58
1954. Singel med Ray Charles & his Band.

Side two

1. "Young Boy Blues" (Doc Pomus/Phil Spector) 3:30
1961. B-sida på singel ("Here comes the night") med Ben E King.
2. "Rockin' at Midnight" (Roy Brown) 5:57
1949. Singel med Roy Brown with His Mighty-Mighty Men.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.