Blogginlägg från 2013-12-09

90:#20 The impossible bird

NICK LOWE: The impossible bird (Demon, 1994)

För Nick Lowe var 90-talet en förändringens tid. Då gick han från att vara en popartist med kvicktänkta låtar på repertoaren till en vuxenartist med ett genomgående lägre tempo i låtarna. Jag har redan presenterat en av Lowes skivor ur den kategorin, "Dig my mood", i min serie och nu är det dags att rikta blickarna och öronen mot hans premiärskiva i genren.
   Efter att ha spelat in sina tvÃ¥ senaste album i Kalifornien, "Party of one" (1990) och "Little Village" (1992), hittade Nick Lowe hem till England och blev en "true Englishman". "The impossible bird" är inspelad i London pÃ¥ The Turk's Head Function Room (Winchester Hall), St. Margarets, Twickenham, Middlesex, The Old Cinema (Broadvale Centre), Brentford, Middlesex och The Bonaparte Rooms, St. Margaret's, Twickenham, Middlesex. Den är dessutom mixad i St John's Wood och Shepherd's Bush.
   FrÃ¥n 1994 och fram till idag har Nick Lowe spelat in samtliga lÃ¥tar pÃ¥ samtliga album i London med omnejd. Ofta inte lÃ¥ngt frÃ¥n hans hem i Brentford i sydvästra London. Där han bor med sin fru Peta Waddington, grafisk designer, och parets son Roy Lowe, som föddes 2005.
   "The impossible bird" är alltsÃ¥ en imponerande Ã¥terkomst till den engelska vardagen, pÃ¥ ett helengelskt skivbolag, men har innehÃ¥llsmässigt ändÃ¥ spÃ¥r av USA. De tre coverlÃ¥tarna är skrivna av amerikanska lÃ¥tskrivare och en utflyttad engelsman (Roger Cooke). Kompbandet är engelskt förutom gitarristen Bill Kirchen som är en gammal vän till Nick sedan 1983 när han producerade den amerikanska gruppen The Moonlighters, där Kirchen var medlem, och albumet "Rush hour".
   I övrigt är det mest välkända namn bakom Lowe pÃ¥ den här skivan, Robert Trehern (hette Bobby Irwin pÃ¥ 80-talet), trummor, Paul "Bassman" Riley, bas, och Geraint Watkins, orgel och elgitarr. Dessutom medverkar det udda namnet Gary Grainger pÃ¥ fuzzgitarr pÃ¥ en lÃ¥t, "I live on a battlefield". Grainger är mest känd som gitarristen i Rod Stewarts band mellan 1976 och 1981.
   Nick Lowe är och har varit en genuin lÃ¥tskrivare genom alla Ã¥r men faktum kvarstÃ¥r att det finns fÃ¥ Nick Lowe-skivor med uteslutande originalmaterial. TvÃ¥-tre covers pÃ¥ varje skiva har varit mer regel än undantag. SÃ¥ även pÃ¥ "The impossible bird". Första inspelningen av "True love travels on a gravel road" gjordes av Duane Dee 1968 men det var Elvis Presley som gjorde den mest kända versionen pÃ¥ "From Elvis to Memphis" (1969), originalet till "Trail of tears" gjordes av Juice Newton pÃ¥ albumet "Quiet lies" (1982) och "I'll be there" var en Ray Price-singel 1954.
   Sedan förekommer det Nick Lowe-relaterat material pÃ¥ albumet som redan har givits ut med andra artister. "I live on a battlefield", som han har skrivit tillsammans med Paul Carrack, gjordes första gÃ¥ngen av just Carrack 1989, dÃ¥ med den kortare titeln "Battlefield". Johnny Cash gav ut den första berömda versionen av "The beast in me" redan pÃ¥ vÃ¥ren 1994 pÃ¥ albumet "American recordings".
   Men det är naturligtvis de nyskrivna Lowe-lÃ¥tarna som gör "The impossible bird" till ett av hans bästa album. Sorg, saknad, vemod och olycklig kärlek genomsyrar de personliga texterna. Det musikaliska tempot är genomgÃ¥ende lÃ¥gt medan Lowe blottar sina innersta tankar. I lÃ¥tar som "Shelley my love", "Lover don't go", "Drive-thru man", "Withered on the vine" och "14 days" stÃ¥r tiden nästan still. Men det finns ocksÃ¥ variation. "12-step program (to quit you babe) och "I'll be there" hör nästan hemma i Rockpile-sammanhang och "Trail of tears" är närmast träskrock med Geraint Watkins pÃ¥ framträdande elgitarr.
   PÃ¥ skivomslagets framsida sitter Nick och balanserar pÃ¥ en stol medan han tittar pÃ¥ en tavla pÃ¥ väggen, "The room" av konstnären Barry Jones. Jones, som dog 1998, bodde under senare delen av sitt liv i samma Brentford som Nick Lowe och var även musiker vid sidan av konstnärsyrket.

YouTube: "The beast in me".


/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.