Blogginlägg från 2022-11-03

TisdagsAkademien (11)

På Hamnmagasinet träffas TisdagsAkademien, Olle Unenge, jag och Janne Rindar, varje vecka (gissa vilken dag!) och diskuterar musikaliska ämnen utifrån något tv-program, dvd, dokumentärfilm eller YouTube-länk som vi gemensamt har sett.

EFTER NÄSTAN ETT ÅR AV RETROSPEKTIVA rapporter om TisdagsAkademiens möten är vi nu i takt med tiden. Dagens rapport handlar om Akademiens sex senaste möten där Janne Rindar, Olle Unenge och jag har diskuterat ett brett spektra av musikaliska ämnen: Devo, Nalen, Mavis Staples, Jim Morrison, Tina Turner och nu senast i tisdags The Stooges.
   Vi fortsätter också att varje vecka uppmärksamma ett poddprogram i serien ”Vi snackar Dylan”.
   Framåt januari-februari nästa år firar TisdagsAkademien 4 år. Historien började i december 2018 med ett spontant möte på Bishops Arms i Örebro då Janne, Olle och jag beslutade oss för att en gång i månaden regelbundet träffas på Bishops och diskutera musik. När pandemin slog till våren 2020 gjorde vi tvärtom: Vi började träffas en gång i veckan(!) och bytte lokal till luftiga Stadsträdgården med mindre trängsel. Efter två somrar där bytte vi hösten 2021 ännu en gång lokal, till Brödernas restaurang i Behrn Arena. Sedan nästan ett år tillbaka har vi haft Hamnmagasinet (se bild ovan) som stadig möteslokal.



DEVO: Bandet som förutspådde en dyster framtid (SvtPlay, 2020, 57 min)
Originaltitel: Devolution: A Devo Theory,
   Amerikanska Devo var ett av världens mest missförstådda band. På 80-talet spred Devo ett för tiden banbrytande budskap: konsumtionssamhället var på väg att förstöra vår planet. Bandet gjorde succé med hitlåtar som ”Whip it” och ”Freedom of choice” men blev samtidigt hånade för sitt ovanliga uttryck – en blandning av vetenskap och punk som sågs som galen och extrem. 40 år senare ställer sig filmskaparna Dom Giorgi och Adrian Faure frågan: Hade Devo rätt?
   Historien/filmen börjar med demonstrationen vid Kent State University 4 maj 1970 där fyra ungdomar dog. 67 skott på 13 sekunder. Neil Young skrev en låt om händelsen, ”Ohio”, och Devo-medlemmen Gerald Casale bevittnade allt.
   Gruppnamnet Devo kommer från ordet de-evolution. Bildkonst, prosa och poesi möter en annorlunda musikstil.
   Den här dokumentären sammanfattar 40 år av miljö i förfall. Låten ”Beautiful world” (1980) mixas om på slutet av dokumentären i en ny modern version.
   Devo var många konstiga hjälmar som stod i vägen för deras rockmusik och miljömedvetande.
   Gerald Casale pratar mest. ”Vi ville vara kaxiga och lustiga”. Krig och klimatförändring var stort 1980.
   Devo bildades som en konströrelse 1973. Beatnikpoesi. Devo var robotar och utomjordingar. Devo såg annorlunda ut. ”En medveten mutation”.
   Robert Margouleff, ljud- och musikproducent, medverkar i filmen. ”Det som är bra överlever, resten är toapapper”...
   Det presenteras deprimerande siffror och uppgifter om jordens utveckling.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”Girl from the north country” med Thomas Wiehe som gäst.



NALEN (SvtPlay, 60 min, 1998)
En dokumentär av Jonas Sima med tyngdpunkt på jazzhistorier.
   Efter alla program med artister och grupper är det intressant att också få se dokumentärer om legendariska konsertställen i Sverige. Som den här 24 år gamla legendariska dokumentärfilmen om Nalen.
   Våren 1967 stängde det legendariska jazzpalatset på Gata Regerings 74 i Sthlm. Efter en tid med hot om rivning fick Nalen en ny ägare som öppnade lokalerna igen hösten 1998 i dess gamla glans, nu som allmusikhus. Arne Domnerus, Bengt Arne Wallin, Putte Wickman, Monica Zetterlund, Jan Allan, Charlie Norman, Rune Gustavsson, Bengt Hallberg, Tompa Jahn och Lasse Kühler berättar om den kokande jazzepoken då allting ”händer och fötter” på ”Stacken” (som var Nalens inofficiella namn) med Topsy Lindblom. Jam, jitterbugg, bop, dixie och cabaret med rock och pop.
   Zanzibar, Harlem och Nattugglan var ytterligare namn förknippade med Nalen.
   Vi ser konservatorer rädda målningar (på nakna tjejer bland annat) och byggdetaljer i den stora ordensalen som byggdes 1886..
   Nalens storhetstid grundlades av den tidigare friidrottaren Gustaf "Topsy" Lindblom, som var VD för Nalen mellan 1933 och 1960. Ett dans- och idrottspalats
   ”Nalen var plantskola för jazzmusiker” berättar Bengt Hallberg.
   På 40-talet hette Nalen Nationalpalatset. En danslokal där det var jazz redan på 20-talet.
   Namn som passerar revy i dokumentären är Siljabloo och Carl-Henrik Norins storband. 1951 spelade Dompans Drömorkester på Nalen.
   Sv/v smalfilm från 1956 visar vad som hände på 50-talet.
   Pop- och rockmusiken tog över tidigt 60-tal, jazzen förlorade mark..
   LP-stiftelsen erbjöds 1968 att hyra Nalen på rivningskontrakt. Invigningstalaren, borgarrådet Hjalmar Mehr, menade att det även i fortsättningen skulle bli livlig verksamhet men av annan art. Tio år senare köptes Nalen av LP-stiftelsen 
   Våren 1967 stängdes Nalen och hösten 1998 öppnade Nalen efter renovering.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”Death is not the end” med Thomas Sahlin som gäst.



MAVIS! (1:17, 2015)
Regi: Jessica Edwards.
   Dokumentär om soullegenden och medborgarrättsikonen Mavis Staples. Från frihetssånger på 60-talet och hitlåtar som ”I'll take you there” (Staple Singers) på 70-talet till hennes Grammybelönade arbete nyligen med Jeff Tweedy (Wilco) som producent har Mavis lyckats följa med tiderna.
   Efter att ha uppträtt i 60 år gör hon nu sin viktigaste musik någonsin. Legender som Bob Dylan, Prince och Levon Helm medverkar och berättar om Mavis enorma storhet och betydelse för både musiken och medborgarrättsrörelsen.
   Intro: Spontan gospel i logen innan konserten.
   Mavi har käpp, men hon vill inte pensionera sig. Vi ser bilder på Martin Luther King.
   Hon är 75 år, född 1939. ”Känner mig inte gammal”.
   Jeff Tweedy, som ska producera nya skivan, diskuterar igenom låten. På Newport Music Festival. presenteras Mavis av Tweedy.
   ”Det blir liksom på allvar när hon ställer sig på scenen.
   Mavis växte upp i Chicago där hon föddes 10 juli 1939. Pappa Roebuck ”Pops” Staples var viktig genom hela karriären. Syskonen Pervis och Cleotha medverkar.
   Bonnie Raitt: ”Sensuell röst”.
   Bob Dylan: ”Jag var vaken en vecka efter att jag hade hört Mavis”.
   Repetition med Mavis och musiker i LA.
   Hon gjorde Dylan-covers tidigt. Pops: ”Gospel är inget annat än sanningen”.
   Staple Singers fick kontrakt med Stax.   
   Roebuck och Mavis finns med på ”The last waltz”. Inte live på scen men i studion.
   Mavis besöker en sjuk och cancerbehandlad Levon Helm.
   Mavis: ”I'm just everyday people”.
   Jämförelsen med Aretha Franklin är ofrånkomlig.
   1969 och 1970 gjorde hon två album som producerades av Steve Cropper. I filmen förklarar Cropper.
   1986 skulle Prince producera Mavis men albumet ”The voice” men skivan försvann när hans kontrakt med Warner Bros sprack.
   I december 2000 dog Pops. Tweedy och Mavis lyssnar på Pops soloinspelningar. Tårfyllt i studion.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Olle valde ”Visions of Johanna” med Johan Mårtelius som gäst.



JIM MORRISON – hans sista dagar i Paris. (53 min, 2021)
När Jim Morrison dog sörjde världen - men dödsorsaken förblir höljd i dunkel. Var det en hjärtattack? En överdos? En CIA-operation? Genom exklusiva intervjuer avslöjas nu sanningen om artistens mystiska död. En julinatt i Paris 1971 hittas rockstjärnan Jim Morrisons kropp livlös i badkaret i en lägenhet, av hans amerikanska flickvän Pamela Courson.
   Omständigheterna kring hans död är oklara - men allmänheten får inget veta förrän flera dagar senare. Och när de väl hör talas om Morrisons död är frågorna långt fler än svaren, polisen beställer märkligt nog aldrig någon obduktion. Bara en sak är säker: Den där natten blev Jim Morrison medlem i "27 Club" - gruppen musiker som alla dött vid samma unga ålder, med medlemmar som Janis Joplin, Brian Jones och Jimi Hendrix.
   Märkligt nog har vi under de nästan fyra åren i Akademien aldrig diskuterat Jim Morrison , än mindre sett någon dokumentär om hans liv, hans musik med The Doors eller hans dunkla död i Paris 1971.
   Det här är en fransk dokumentär om hans sista dagar och mystiska död. Väldigt lite om hans musikaliska historia, första tio minuterna, och därför möttes dokumentären med mycken kritik när den sändes på SvtPlay 18 sep 2022.
   Kristofer Lundström presenterar filmen på svenska.
   Jim Morrison blev överviktig och lät skägget växa när han kom till Paris 12 mars 1971. Han ville bli respekterad som författare. Ville bli jämförd med Boudelaire och Rimbaud. Ville inte prata om Doors.
   Omgående träffade han Pamela Courson, heroinist, medan Jim uteslutande drack alkohol,.
   Död 3 juli 1971. Livlös i badkaret. Dog på en klubb, sedan bar de upp honom till hans hem och badkaret.
   Jim Morrison hade inhalerat heroin. Ingen obduktion. Märkligt.
   Begravning 7 juli, fem personer närvarande. Pamela dog 27 år gammal 1974.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”Restless farewell” med Björn Cederqvist som gäst.



TINA (1:53, 2020)
Tina Turner har passerat de 80 och ser tillbaka på livet och karriären i den här brittisk/amerikanska dokumentären. Hon föddes som Anna Mae Bullock i Tennessee och debuterade med Ike Turner för 65 år sedan. Ett förhållande som har skildrats många gånger. På 1980-talet gjorde hon comeback och fick epitetet ”The Queen of Rock'nroll”. I filmen möter vi också Oprah Winfrey, Angela Bassett och många andra.
   Intervju med Tina 2019 i Zürich, Schweiz, där hon numera bor med sin man, Erwin Bach, ungefär 20 år yngre Tina.
   Våldet i nära relation kommer upp tidigt i intervjun. 7 december 1981 berättade Tina i tidningen People om historien med Ike, fem år efter uppbrottet med Ike.
   ”Jag gick igenom tortyr. Jag levde ett liv som var dött.”
   Del 1: Ike & Tina.
   Gamla historiska bilder. Tina beskrivs som sexuellt intensiv. Ike var både manager och producent och styrde allt.
   1957 möttes de. Tina var då 17 år. Gospel, blues och kyrkokör var rötterna.
   Musikjournalisten Kurt Loder förklarar.
   Intervju med Ike från 1991. Han skrev ”Rocket 88” redan 1951 men officiellt är det Jackie Brenston som står som låtskrivare.
   1960: ”A fool in love” med Ike & Tina
   Ike gav henne namnet Tina Turner, sedan blev hon hjärntvättad och fysiskt misshandlad.
   Phil Spector betalade Ike för att inte lägga sig i inspelningarna.
   1966. ”River deep mountain high”. Ofattbart ingen hit i USA. Trea som bäst i England.
   Del II: Familjen. Fyra söner.
   Tina hade inga vänner. Barnen medverkar i doukumentären.
   Tina föddes i Nutbush, Tennessee. Problematisk barndom.
   ”Proud Mary” blev en stor hit 1971.
   Ike i intervju 2000. Tina: ”Jag var vansinnigt rädd för honom”. Två-tre självmordsförsök. Sömntabletter. Sökte tröst i buddism.
   1976 sprack förhållandet. ”Jag hade fått nog”. ”Jag drog till LA, 4 juli fick jag min frihet”.
   Domstol, skilsmässa. ”Mitt enda krav var att få ha kvar mitt namn”.
   Del II: Comebacken. 1978
   Roger Davies blev ny manager. En nystart med stora rockshower.
   Tina: ”Jag blev min egen chef”.
   I England förstod de Tinas storhet. Låtskrivaren Terry Britten förklarar.
   1984: ”What's love got to do with it”. 20 milj ex.
   Del IV: Berättelsen. ”I, Tina” bok.
   Film med Angela Bassett 1993.
   Hon gjorde Beatles-låten ”Help” live. En musikalisk höjdpunkt i filmen.
   Del V: Kärleken. Mötte Erwin Bach.
   1989: 50 årsfest.
   New York 2019. Premiär för musikalen Tina när hon fyllde 80 år.
   Dokumentären avslutas givetvis med ”Simply the best”.


BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Janne valde ”Motorpsycho nitemare” med Björn Wallde som gäst.



GIMME DANGER – filmen om The Stooges (1:44, 2016)
Written and directed by Jim Jarmusch. Low Minds Film. Musikdokumentär från 2016.
   Jim Jarmusch drar nytta av sin vänskap med Iggy Pop och gräver fram den spretiga historien om The Stooges, det kanske mest magnetiska rockbandet någonsin. Ett musikaliskt fenomen vars korta, men intensiva, existens satte outplånliga spår i populärkulturen och samtidigt krattade manegen för en ny musikalisk revolution - punken.   
   Hela filmen är Jarmuschs intervju med Iggy som sedan illusteras med massor av dokumentära bilder plus gamla och nya intervjuer. Filmen inleds med ”9 juni i en hemlig lokal, intervju med Jim Osterberg”.
   Vi får se en tidig livefilm med en ung och barbröstad Iggy Pop. Presenteras som Iggy & the Stooges och han ser galen ut, hoppar ut i publiken. Mannen som uppfann stagediving.
   1973 hade The Stooges spelat in tre banbrytande album men var bokstavligen ett band i sönderfall. Deras musik: bisarr, galen, smaklös, våldsam, dekadent, obildad, amatörmässig, fantasilös och barnslig. Nu, drygt 40 år senare, är The Stooges en av rockhistoriens mest inflytelserika grupper. Men 1973 var de skräp...
   Stooges var ”skitigare och magrare” än allt annat och 1973 urartade allt. Kaos på konserterna. Alla hade fått nog.
   Vi får lite av Iggys uppväxt och barndom. På tv. Han började som trummis. ”Jag gillade jätteskramlet”. The Iguanas, första gruppen. Iggy satt på ett 5 m högt(!) trumpodium.
   Prime Movers, nästa band. ”Spela som om du menar det”. Hamnade i Chicago. ”Trummor var inte min grej”.
   The Dirty Shames hette ytterligare ett band. Mycket droger, marijuana, LSD...
   1967. Detroit. Michigan. Ann Arbor var en radikal plantskola. Primitiva riff. Friformsmusik.
   The Psychedelic Stooges = Hackkycklingarna. Vitsminkad Iggy. Inspirerades av MC5 som de tog rygg på. ”Enkelt och kraftfullt”.
   John Sinclair, manager och politisk aktivist.
   1968. Lillebrorsbandet Stooges spelar med MC5. Iggy var en perfekt frontfigur. 22 sept 1968 fick bandet kontrakt med Elektra.
   Skippade ”Psychedelic” i gruppnamnet. ”I wanna be your dog” och ”No fun” var framträdande låtar.
   1969. Stooges till New York. Lyssnade mycket på Velvet Underground. Producerades av John Cale. ”Vred upp stärkarna till nio”.
   På Chelsea Hotel skrev bandet låtar.
   Nico: ”Du är bättre än Lou”, sa hon till Iggy.
   1970: Stooges till LA. Köpte hundhalsband. ”Funhouse”-album. Teatral konsert. Otrolig scennärvaro.
   1971. Psykedeliska droger. Allt urarttade.
   1972. David Bowie ville träffa Iggy. Inspelning i London. Bowie producerade ”Raw power” 1973 med James Williamson som ny gitarrist (”Han fyller rummet”) plus bröderna Ron och Scott Asheton, gitarr respektive trummor.
   Efter 1:07 blev dokumentären en ren Iggy-doku.
   Hamnade under managern Tony DeFries som var stenhård.
   1973. ”Moraliskt fördärv”. DeFries ville att Iggy skulle spela Peter Pan. ”Nej, Tony, jag ska vara Manson”, svarade Iggy.
   James Williamson la av med musiken. Blev datanörd i Silicon Valley.
   En uppräkning av band i spåren efter Iggy: bland annat Sex Pistols, Sonic Youth, Dead Boys, Dictators, Bowie... The Stooges hade inflytande.
   2003 återvände Stooges till livescenen.
   2010 Rock'nroll Hall Of Fame. Iggy barbröstad givetvis.
   Iggy Pop upträdde ständigt i för små kalsonger men vi fick aldrtig motiveringen till varför han skar sig på bröstet.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Olle valde ”Bob Dylan i Stockholm april 1966” med Yvonne Etzler som gäst.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.