Blogginlägg från 2021-11-03

Oktober 2021 på Håkans Pop

Foto: Carina ÖsterlingResan till London, utsikten från Richmond Hill (bilden) och en veckas semester i Richmond var månadens höjdpunkt för mig.

VI TAR OSS SAKTA MEN SÄKERT mot 2022 och Håkans Pop innehöll under oktober 21 till stora delar sedvanligt material i de kategorier som regelbundet publiceras på sidan. Med ett enda undantag: En lång notering av en resa till och en veckas semester i London/Richmond.
   Den långa resan mot nummer ett på min rangordnade lista med favoritalbum tillhör det viktigaste på Håkans Pop under säsongen 2021/22 med tre publiceringar i veckan. Under oktober kunde jag avslöja placeringarna från plats 71 till 83 med artister som The Clash, Bob Dylan, Bruce Springsteen, U2, The Band, Wreckless Eric, Joel Alme, Nico, Eddie & the Hot Rods och Jakob Hellman (dock inte exakt i den ordningen...).
   Min dokumentering av platser/lokaler i Örebro där jag under drygt 50 år har upplevt konserter fortsatte under oktober med bland annat skivbutiken Najz Prajz (på två olika adresser), Eyravallen och Skebäcksparken.
   Två livs levande konserter fick jag uppleva under oktober, båda i Växthuset: Marie Bergman & Lasse Englund och Olle Unenge & Orkestern.
   Dessutom var jag på biograf för första gången på väldigt länge. Dokumentären med Tom Petty, ”Somehere you feel free”, om inspelningen av albumet ”Wildflowers” var en höjdpunkt under månaden.

DEN STORA FLODEN AV SKIV-RELEASER har nog stannat av lite eller annars har jag missat några. För mig blev Billy Braggs nya album ”The million things that never happened” den stora glädjande höjdpunkten. Dels var det länge sedan jag lade en ny skiva med engelsmannen på minnet och dels är det åtta år sedan han gav ut ett album överhuvudtaget. Förutom de allra första singlarna 1985/86 är väl Braggs samarbete med Wilco på några skivor hans karriärs höjdpunkter.
   Men nya ”The million things...” är både överraskande och imponerande och tillhör i min mening hans allra bästa i den långa diskografin. Både låt- och soundmässigt är det kvalité rakt igenom hela albumet. Två killar från The Magic Numbers, en grupp vi garanterat hade glömt, har producerat och Billy har också haft sin son till hjälp och det har kanske hjälpt till med kreativitet och energi. Som sedan har resulterat i både piano- och gitarrbaserade arrangemang medan Billy sjunger med en genuint engelskinspirerad stämma.
   Man hör på något sätt rötterna i Lilly Hiatts sång och musik på nya albumet ”Lately”. Nio av tio låttitlar är, lite tråkigt, endast ett ord men låter roligare och mer varierat än så. John Hiatts dotter börjar bli en rutinerat artist, det här är hennes femte album, och utan att bli riktigt personlig som låtskrivare har hon en bra röst och arrangemangen är ganska småtrevliga. Med titellåten kan hon säkert få en hit och på bredbent rockiga ”Gem” kan hon konkurrera med grabbarna på lika villkor.
   Efter några imponerande uppträdanden på Live at Heart genom åren, både akustiskt och helrockigt, finns det förväntningar på Ludwig Hart men i all sin kreativa prakt som låtskrivare och artist blir jag ändå lite besviken på ”Paloma”. Han har sneglat lite för mycket på kommersiell musik och därmed tappat den genuint personliga prägeln i sound och arrangemang.
   För mig blir det premiär när jag börjar lyssna på bandet med det tuffa namnet The War On Drugs på albumet ”I don't live here anymore”. Den melodiska och ljudmässigt finjusterade musiken tog mig först med storm innan albumet i sin helhet blir ganska jämntjockt och mindre intressant. Men jag har ändå fått en favoritlåt, ”Change”.
   Jag har aldrig haft det seriösa tålamodet att lyssna på Osslers skruvade och skramliga ljud till låtar och nya albumet ”Regn av glas” fär mig inte på bättre humör.
   Som gammal fantast (tro mig!) av det engelska progbandet Yes känner jag mig tvungen att lyssna på bandets nya ”The quest”. Med en enda originalmedlem kvar (Steve Howe) ska skivan inte jämföras med bandets 70-talsfavoriter. Låtmässigt är det lättsammare och soundet är snarare syntpop än rock men det är besynnerligt att nye unge sångaren Jon Davison låter så förvillande lik originalbandets Jon Anderson.
   I floden av långa låtar, med långa instrumentala sekvenser, dyker det mot slutet av ”The quest” upp en någorlunda intressant låt för oss alla Beatles-fantaster. Texten till ”Mystery tour” handlar från början till slut om Beatles och en massa låttitlar nämns.
   En initierad vän av Doobie Brothers historia dömde ut bandets nya album ”Liberté” med orden ”fullständigt bedrövligt”. Det tog naturligtvis ned mina förväntningar när jag började lyssna. Inte överraskande tycker jag albumet är helt okej men helt opersonligt och och så där amerikanskt slätstruket som på inget sätt kan konkurrera med bandets tidigaste skivor.

/ Håkan

ALL TIME BEST #69: "Ljus i natten"

MAGNUS LINDBERG: Ljus i natten (Harvest/EMI, 1999)

NU SKA JAG EN GÅNG FÖR ALLA klart konstatera att Magnus Lindbergs enda soloskiva från 90-talet är mycket bättre än det osedvanligt bleka Kjell Andersson-skivomslaget. Åren i ”supergruppen” Grymlings hade gjort Magnus alldeles för rik och alldeles för lat. Efter den gruppens två framgångsrika album, ”Grymlings” (1990) och ”Grymlings II” (1992) med legendariska Lindberg-låtar som ”Jag kan gå ända till Kina” och ”Allt som jag kan ge dig”, ”glömde han bort” sin solokarriär. Tio år efter sitt förra soloalbum kom plötsligt ”Ljus i natten” som just var ett positivt ljus i mörkret men på grund av ett ganska anonymt skivomslag har den till och från hamnat på undantag i en annars intressant skivproduktion.
   1999 gjorde Magnus Lindberg alltså en magnifik comeback som skivartist. Hans 80-tal hade varit fyllda av oerhörda succéer men också långa inaktiva pauser och uppehåll. Efter de mycket uppmärksammade åren med Grymlings blev det lite för mycket av både det ena och det andra för Magnus som drog sig undan från både bransch och uppmärksamhet.
   Men våren 1999 var han tillbaka med en ny soloskiva. Under sin "storhetstid" som soloartist, 1978-1982, var Magnus starkt förknippad med EMI-stallet av artister. Och efter en 17 år lång paus tog han åter upp samarbetet med skivbolaget i allmänhet och sin käre mentor Kjell Andersson i synnerhet. På "Ljus i natten" är Magnus starkare och mer övertygande än kanske någonsin.
   Bakom det överraskande simpla Kjell Andersson-omslaget döljer sig en skiva som är enkelt och odramatiskt inspelad där melodierna och texterna är det viktigaste och utanpåverket, arrangemangen, kommer i andra hand. Producenten Billy Bremner, som spelar fenomenala gitarrer på skivan, är naturligtvis också ansvarig för soundet. Som den här gången inte styrs av teknik eller finesser utan låter instrumenten gitarr, bas/keyboards (Kaj Söderström) och trummor (Pelle Alsing) i ren Rockpile-anda bara är naturliga förmedlare av melodierna.
   Visserligen ett litet begränsat komp men ibland, ”En ensam varg” och ”För oss”, kommer skivstudioägaren Micke "Nord" Andersson in och spelar en alldeles rysligt vacker och effektiv slidegitarr.
   Lika bra som Magnus kan beskriva ren kärlek, eller saknaden av densamma, kan han också beskriva det hårda och kalla i samhället där han alltid försvarar de fattiga och de svaga. På ett personligt sätt står Magnus med båda fötterna på jorden och låter känslorna vägleda genom de både poetiska och personliga textraderna som andas både vemod och överlevnadsinstinkt.
   Inledningen med "Sanningen" är andlöst imponerande i sin rasande framfart. Den rastlöse Magnus låter dessutom stark och frisk i luftrören medan han ivrigt staplar intensiva textrader på varandra. Helt enligt hans gamla modell ”jag springer runt och springer...”.
   Resten av skivan blir en häftig resa via vemodig ballad ("Ser du"), rak rock ("För oss"), country ("När jag ser dig"), snabb pop ("Aldrig mer igen"), cajunrock ("En ensam varg"), rockabilly ("Himlens port"), Neil Young-inspirerat ("Dansa med mig") och en fantastisk "Jag har aldrig vart i Memphis" till det avslutande utropstecknet "En dag som alla andra" med Wille Crafoords text. Magnus har skrivit en av sina vackraste melodier till en text om det då förestående hysteriska millennieskiftet.
   "Ljus i natten" kanske inte överträffar 80-talsalbumet "Röda läppar" men albumet är däruppe på en exklusiv nivå. Och jag fick under åren många tydliga indikationer av Magnus själv att han tycker samma sak ty många låtar överlevde i många år i senare års scenrepertoar. Sju låtar från ”Ljus i natten” blev ryggrad på hans sista akustiska konsert som jag upplevde på Twang i Stockholm i november 2018. Magnus kunde den unika konsten att skriva låtar som passade lika bra med band som utan. Nästan tre år senare ekar textrader känsligt i mitt outplånliga minne av Magnus: ”Det är så långt att gå/Men bara hälften om man är två”.
   "Ljus i natten" var inte bara Lindbergs comeback till EMI. Det var också comeback för den legendariska engelska skivetiketten Harvest som hade sina största framgångar på 70-talet. Ulf Lundells två första album gavs ut på Harvest.

”SANNINGEN” är en knockout-start på Magnus Lindbergs album ”Ljus i natten”.



/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.