Blogginlägg från 2005-11-21

“Confessions of a dance floor”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 21/11 2005.

Madonna
Confessions of a dance floor
(Warner Bros)

Madonnas långa karriär har verkligen gått i vågor. Från oförglömliga pophits (nästan alltid med tre ord i titeln) via tröttsamt upprepande poplåtar och ett liv som Eva Peron till ett alltmer spännande och personligt sound. Och på nya skivan återigen ett litet räddhågset steg tillbaka till dansinspirerad men inte fullt så personlig pop.
   Madonnas tre senaste album har verkligen det mesta som gjort henne till en både respekterad och spännande artist. Men nu är fräckheten ersatt av ett mer beräknat sound som gör att hon tappar sitt unika artisteri.
   Att lägga in en 26 år gammal ABBA-slinga som ledmotiv i första singeln ”Hung up”, som verkligen har singelpotential, är i grund och botten ett kreativt rop på hjälp. Men kommersiellt fungerar det, ”Gimme gimme gimme” är faktiskt mer äventyrligt slagkraftig nu än när ABBA gjorde den, men Madonnas egen profil har ju märkbart gått i stå.
   Hon som tidigare skapade trender har nu halkat på efterkälken. Hon har nästan sagt adjö till ljudkonstnären Miwais Ahmadzai, som stod för magin på de senaste skivorna, och slagit sig ihop med en fransk engelsman som kanske kan samla hippa poäng men melodimässigt är det varken suggestivt eller slagkraftigt längre.
   Albumet är som en enda dansmix med inget utrymme mellan låtarna och det är bokstavligen svårt att utse toppar i en oändlig ström av envisa dansrytmer.

/ Håkan

Eva Dahlgren konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 21/11 2005.

KONSERT
Eva Dahlgren
Conventum, Örebro 19/11 2005

Det var inte pop och det var definitivt inte rock. Det var kort och gott Eva Dahlgren, varken mer eller mindre. Utan att vara varken kortfattad, 21 låtar på drygt två timmar, eller översvallande magisk.
   En artist som håller sig undan offentligheten, som Eva Dahlgren, belönas inte automatiskt med utsålda konserthallar. Det var 14 år sedan hon senast uppträdde i Örebro och det var bara halvfullt på Conventum i lördags kväll, en till stora delar ny publik och nya förutsättningar.
   Integriteten har ju också en baksida. Bilden av henne har blivit sval och snudd på ointressant. En viskande poet långt från vardagliga göromål.
   Men den bilden krossade Eva på lördagskvällen med underhållande mellansnack som innehöll både självdistans, humor och en hel del sanna reflexioner från livet.
   Däremot ville konserten nästan aldrig lämna det musikaliskt trygga lunkandet och bli en passionerat brinnande upplevelse. Evas övervägande viskande tonfall och det som alltid solida kompbandet släppte sällan hämningarna och arrangemangen hamnade allt som oftast i det reserverat stiliga facket.
   Det är alltid ett nöje att njuta av Robert Qwarforths helt avslappnade keyboardspel, Peter Korhonens smidiga taktsäkerhet bakom trummorna, unge Pelle Ekerstams utökade befogenheter på elgitarr och gitarristen Lasse Halapis övergripande ansvar på scenen. Men i all gränslös skicklighet blottade sig också en lätt avmätt trygg tråkighet där mycket gick på rutin.
   En så elegant fasad kräver bättre material än låtarna på Eva Dahlgrens senaste skiva för att bli helt igenom trollbindande. ”Snö” är ingen klassiker, fast flera låtar lyfte sig några snäpp på scen, och en finkänslig Eva fullföljde inte det utlovade ”hotet” att framföra skivans samtliga låtar på konserten.
   Det är naturligtvis inget fel i en artists målsättning att spela majoriteten av låtarna från senaste skivan, jag har genom åren tröttnat på alldeles för greatest hits-centrerade repertoarer, men att senaste ”Snö” i huvudsak är lite för blekt beige fick vi under konsertens gång upprepade bevis på.
   Som exempelvis när hon regelbundet smart återvände till pärlan i hennes hela karriär, ”En blekt blondins hjärta”, eller några ännu äldre klassiker.
   Eva och bandet gjorde annars en snygg entré där musiker och artist kom in en efter en och byggde upp arrangemanget till ”Här vill jag vara”, en av de bättre nya låtarna. En titel som också beskrev kvällen ty Eva trivdes uppenbart i rampljuset och de positiva vibrationerna spred sig också upp på de halvfyllda läktarna.
   Sedan kom de musikaliska höjdpunkterna blott sporadiskt med toppar som ”Drömmarna och muren”, efter ett långt fint mellansnack om 60-talets känslor, och en snyggt omarrangerad ”Stay”.
   Innan det i extralåtarna brände till för första och sista gången den här kvällen. Som när hon ljuvligt anspråkslöst knäppte igång ”Ung & stolt” på sin stålsträngade akustiska gitarr och sedan byggde ut arrangemanget till en majestätisk final. Och i den helt spontana, efter ett önskemål i publiken, ”De modigas sång”. En fantastisk låt som är värd ett bättre öde än som andralåt på en singel.

Eva Dahlgrens låtar:
Här vill jag vara
Lev så
Gunga mej
Så härlig är jorden
Väntar mig brunt
Stay
Ängeln i rummet
Människors kärlek
Som ett äventyr
Bob Hund
Drömmarna och muren
Det som bär mig nu
Ja
Jag är Gud
När jag längtar
Jag klär av mej naken
Kom och håll om mej
Vem tänder stjärnorna
Ung och stolt
Snö
De modigas sång

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.