Blogginlägg från 2023-10-02

September 2023 på Håkans Pop

Gruppen Waldemaar live. Årets levande höjdpunkt på Live at Heart i Örebro.

SEPTEMBER, FÖRSTA HÖSTMÅNADEN, BLEV främst skivmässigt en strålande start på ett upplopp som slutar med december, julrusch och årsbästalistor. Hela månaden på Håkans Pop fylldes med de regelbundna kategorierna 1973/74-listan, coverskivor och Anders Erkman-bilder.
   Efter några intensiva konsertkvällar runt månadsskiftet augusti/september i samband med Live at Heart blev resten av månaden för min del fri från konsertbesök. Vill ni läsare återvända till mina festival-skriverier finns de samlade under rubriken ”Live at Heart” vars länk ni hittar i spalten till höger på sidan.
   Bland alla existerande coverskivor lyssnade jag under september på skivor med Susanna Hoffs, Jeff Larson, Son Volt, duon Bobbie Nelson/Amanda Shires och under sista veckan skrev jag om en tributskiva tillägnad Marc Bolan.
   I den ”spännande” rangordnade listan på mina albumfavoriter från 1973/74 skrev jag under månaden om skivor med Ozark Mountain Daredevils, Bryan Ferry, ELO och Roxy Music på platserna 35-38.
   Skrev också en lång och känsloladdad text om musikern och artisten Gary Wright som gick bort i början på september.
   Ännu ett sammandrag av sex olika sammanträden i TisdagsAkademien publicerades under september.

PÅ NYA SKIVOR-OMRÅDET FÖRSTOD jag under september att den för skivbranschen så viktiga julmarknaden närmade sig. Jag har lyssnat på en mängd nysläppta album av vilka några (Brent Cobb, Old Crow Medicine Show, Jobi Riccio, Charlie Crockett, Lydia Loveless, Margo Cilker, Darin (ja, faktiskt!) och The National) aldrig nådde den kvalitetsnivå som ”tvingade mig” att skriva en recension.
   Däremot blev september årets överlägset bästa skivmånad med åtskilliga riktigt bra album som är starka nog att så småningom hamna på årsbästalistan. Konkurrensen om Månadens Bästa Album-priset var knivskarp!
   2021 gjorde det trevliga engelska popbandet THE CORAL ett trevligt album, en dubbel dessutom, som när året skivmässigt skulle sammanfattas hamnade på min årsbästalista så jag hade vissa förhoppningar när jag började lyssna på nya ”Sea of mirrors”. Albumet har några toppar, ”Cycles of the seasons” och ”That's where she belongs”, men helheten är lite ojämn. Några korta instrumentala låtar splittrar albumet. Synd, för jag gillar bandets ingredienser med stråkar och akustiska gitarrer.
   Den svenska duon SAFARI SEASON har gjort ett anmärkningsvärt bra och underbart varierat album, ”Forevermoor”. Sångaren Lars Ryen och producenten Anders Lindgren spelar en massa olika instrument, och har fått hjälp av ytterligare några musiker, som har resulterat i en skiva som kryllar av fantasi och många starka originallåtar.
   Pop är nog det simpla samlingsnamnet på duons sound men ingredienserna är många, akustiska gitarrer, stämsång, stråkar, framträdande piano, en sordinerad trumpet och melodier på gränsen till powerpop, och variationen är mycket positiv. Många starka låtar och jag har fastnat för ”Peaceful”, där Magnus Bergs smakfulla trumpet briljerar, som allra bäst.
   BUDDY & JULIE MILLER, ännu en duo som har gjort ett imponerande album, ”In the throes”. Det gifta paret, en fantastisk gitarrist och en ypperlig låtskrivare, kan konsten att variera sitt uttryck på ett alldeles underbart sätt. Var och en på sång och ibland tillsammans. Lugna mjuka ytterst finstämda ballader mellan de hårdsvängiga låtarna gör albumet till en som helhet varierad underhållning. Paret gör inte skivor så ofta tillsammans men jag välkomnar de båda tillbaka på min årsbästalista, 2001 var förra gången.
   Efter första låten, den oerhört elektriskt rockiga ”Losing my sense of taste”, på PRETENDERS nya album ”Relentless” tror jag att Chrissie Hynde & Co släppt loss alla spärrar i vilda våldsamma arrangemang Ett recept som delvis gav förra albumet ”Hate for sale” förstaplatsen på min årsbästalista 2020. Gitarristen James Walbourne har sedan 2008 varit Hyndes högra hand och tillsammans skriver de nu allt låtmaterial och Walbourne leder det tillfälliga kompbandet mot nya höjdpunkter.
   ”Relentless” blir till slut ett sedvanligt varierat rockalbum för här finns vid sidan av de rockiga utbrotten flera lugnare sekvenser där Chrissie sjunger vackrare än kanske någonsin. Som också gör att hela albumet växer i sin helhet. ”The copa” (med twanggitarr) och ”Look away” är fina pärlor men allra bäst är ”Your house is on fire”, med ”spruckna” trummor. Men kanske är pianoballaden ”I think about you daily” lite för snäll och inställsam?
   Det finns inga gränser för vad JESPER LINDELL kan åstadkomma både på scen och skiva. Tillsammans med sitt band växer han för varje konsert och framtiden på skiva ser ljus ut. Innan höstens samarbete med Magnus Carlson på skiva och turné kommer en fem låtar liten ep-inspirerad och lätt avskalad historia med lite färre bandmedlemmar och gästviolinisten Scarlet Rivera.
   ELLEN SUNDBERG har under senare år gjort sig känd genom att sjunga texter av Kjell Höglund och tonsätta Bodil Malmstens dikter men först nu ”debuterar” hon med helt egna svenska texter på albumet ”Vita gäss”. Det låter så självklart och helt naturligt när hon tar sina ord i munnen till komp av bandet Malmfältens Rockklubb. Efter turnerande i hela Sverige och USA har hon ändå kvar sin jämtländska och lite karga charm när hon smeker fram sin poesi som stundtals är självbiografisk och väldigt personlig.
   Det kan mycket väl vara så att WILCO med nya albumet ”Cousin” har gjort sin bästa skiva sedan 1999. Jag har vid upprepade tillfällen genom åren klagat på Jeff Tweedy, bandets huvudman, och hans irrationella ambitioner att ta oväntade och negativa vägar med sin musik. Lovande öppningar på album har alltför ofta spårat ur. Men på nya albumet håller både kreativitet och kvalitén en hög och jämn nivå. Efter nio mycket underhållande spår lyckas Tweedy avsluta albumet med en exklusiv kanonlåt, den galopperande ”Meant to be”.
   Det var också länge sedan jag noterade ett GRAHAM PARKER-album av jämn och intressant kvalitetsnivå men nya ”Last chance to learn the twist” är till både innehåll och sound en anmärkningsvärd skiva. Tillsammans med det nya kompbandet THE GOLDTOPS, där både Geraint Watkins och Martin Belmont ingår, har Parker gjort ett genuint engelskt album som doftar både nostalgi och nu. Det ofta förekommande blåset ekar tidig soulmässig Parker men som låtskrivare låter han mer inspirerad än på länge.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM:Det är hela 19 år sedan jag senast placerade ett LARS WINNERBÄCK-album på min årsbästalista. I takt med sin allt ökande popularitet har han länge gjort bra men inte exklusivt fantastiska skivor men nu, nådens år 2023, tycker jag mig ha upptäckt ett album som står ut, ”Neutronstjärnan”, har en spännande inramning med en högintressant produktion som resultat.
   Att Jocke Berg har producerat albumet (tillsammans med Kent-musikern Martin Sköld) betyder nya förutsättningar och bokstavligen nya klanger som gör att mitt sedan många år lite trötta Winnerbäck-intresse får en nystart av stora mått. Jag är ju ett fan av Jocke Berg, hans eget album ”Jag fortsätter glömma” var enligt mig förra årets allra bästa skiva, och här har han färgat produktion och arrangemang och därmed också låtmaterialet med sina innovativa tankar. Och det har Lars Winnerbäcks kreativitet mått mycket bra av.
   Men det är inte utan invändningar som jag tar ”Neutronstjärnan” till mitt hjärta. Stundtals låter det mer Jocke Berg än Winnerbäck om soundet och ännu oftare hör jag rent kommersiella inslag som kanske aldrig tidigare på ett Winnerbäck-album. De eleganta klaviaturklangerna ger Winnerbäcks låtar en tydlig profil här och de ofta förekommande elektroniska trummorna är väl tydligt up-to-date i dagens moderna popvärld och det är väl inte riktigt min kopp te. Men tillsammans med den övervägande kvalitén på Winnerbäcks låtar och en uppseendeväckande närhet i sångtekniken blir ”Neutronstjärnan” som helhet ett väldigt bra album.
   Jocke Bergs produktion har inte bara resulterat i ett nytt sound utan även lyft låtskrivandet till en ny nivå. Vi fick ju en försmak på låtarna ”Nåt som verkligen är bra”, där Berg gör ett viktigt besök, och ”Är det nåt jag ska ta med”, som kanske är lite för kommersiell för min smak, men det finns fler klara höjdpunkter på albumet. ”Vad gör det om hundra år” och avslutningslåten ”Vår tid” (som Berg vässat med sin sång) är bara två exempel. Och det finns fler. Som gör att jag direkt efter första lyssning av ”Neutronstjärnan” vill lyssna igen. Det tror jag inte har hänt en Winnerbäck-skiva sedan albumet ”Singel” (2001).

/ Håkan

Best of 1973/74: #34. "Don´t shoot me I´m only the piano player”

ELTON JOHN: "Don't shoot me I'm only the piano player (DJM, 1974)

I MINA ÖRON ÄR ELTON JOHNS TIDIGARE ALBUM ”Tumbleweed connection” (1970), ”Madman across the water” (1971) och ”Honky Château” (1972) sammantaget bättre album än ”Don't shoot me...”. Elton upplevde överhuvudtaget några fantastiska år som albumartist mellan 1970 och 1976. Produktiva framgångsrika år som resulterade i massor med oförglömlig musik.
   Precis som förra veckans representant på min lista över de bästa albumen 1973/74, Roxy Music, var Elton John en kreativt hyperaktiv artist under de här två åren och släppte på endast 17 månader(!) tre(!) nyproducerade album. Det finns anledning att återkomma till fler starka Elton John-album på min 1973/74-lista.
   Det känns som Elton Johns karriär är enbart fylld av succéer men starten var kommersiellt tveklöst seg och utdragen. Det tog exempelvis genombrottssingeln ”Your song” ett år att slå igenom, från albumet ”Elton John” som släpptes våren 1970 innan singeln tog sig in på den engelska hitlistan i februari 1971. Då hade redan Eltons nästa album, ”Tumbleweed connection” kommit ut med den extremt produktive artisten.
   Men nu är vi alltså i januari 1973 när ”Don't shoot me I'm only the piano player” släpps men egentligen börjar historien om albumet redan i juni 1972 när skivan spelas in på blott tio(!) dagar i den franska studion Château d'Hérouville i Hérouville-en-Vexin. Elton hade anlitat den populära studion redan på albumet innan, ”Honky Château” (som var ett smeknamn på studion). Både Gong, Pink Floyd, Joan Armatrading, Cat Stevens och T. Rex hade hunnit besöka studion innan Elton med sitt entourage spelade in nästa album.
   Lite märkligt är att studionamnet som officiellt nämns på Eltons båda album är Strawberry Studios...
   Den kommersiella uppmärksamheten för ”Don't shoot me I'm only the piano player” inleddes redan hösten 1972 när singeln ”Crocodile rock” släpptes och så småningom nådde förstaplatsen i USA. Låten var så långt Elton Johns största hit men ekade välbekant 50-talsrock med kopplingar till både ”Rock around the clock” och falsetten i ”Speedy Gonzales”. Inte så originellt kanske men Eltons succé var given.
   Det huvudsakliga kompet på ”Don't shoot me I'm only the piano player” var bas/trum-teamet Dee Murray och Nigel Olsson som även uppträdde med Elton på konsert under den här tiden. Den skotske gitarristen Davey Johnstone gjorde entré i Eltons musikaliska värld 1971 och var 1973 en fast medlem i Eltons komp. På det här albumet spelar Davey, som hade folkmusikaliska rötter, även banjo, mandolin och akustisk gitarr vid sidan av elektrisk gitarr.
   Kompet på Eltons album är ganska tajt och småskaligt men det finns även plats för Paul Buckmasters stråkarrangemang på två låtar. Och blåsarrangemanget på tre låtar, som spelas av fyra fransmän, visade upp utveckling för Elton Johns sound.
   Förutom singellåtarna ”Crocodile rock” och ”Daniel” tycker jag dramatiska ”Have mercy on the criminal” och den lite lugnare ”High-flying bird” är albumets mest framträdande låtar.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.