Blogginlägg från 2022-10-31

Drygt 15 år med nyheter och tillbakablickande

FÖR DRYGT TVÅ MÅNADER SEDAN skulle Håkans Pop ha firat 15 år i cybervärlden, 22 augusti för att vara exakt. Min web-administratör Anders Jakobson påpekade den försenade ”nyheten” för mig för några veckor sedan. Jag svarade med ett avmätt ”åren går så fort att jag missade det...” och tänkte inte för ett ögonblick mer på det. 15 år är väl ingen tidsrymd att ägna några djupare funderingar kring i förhållande till mitt annars 70 år långa liv.
   När jag sedan började tänka efter och sätta 15 år i ett sammanhang och i ett förhållande till detta långa liv gick det plötsligt upp ett ljus som skapade en enorm backlash till min första spontana reaktion i ämnet.
   De senaste 15 åren i ens liv kan för en 70-åring naturligtvis uppfattas som en ganska händelsefattig och mindre betydelsefull period. Men dela upp ditt liv i 15-årscykler och du upptäcker en fantastisk utvecklingspotential med många intressanta framförallt musikaliska minnen inom varje sjok.
   Så gott som varje 15-årsperiod är sprängfylld med nya spännande upplevelser parallellt med den ständigt förändrade musikutvecklingen. Egoistiskt tror jag först att just jag, som är född 1952, har upplevt hela musikhistorien på ett helt optimalt sätt. Men riktigt så är ju inte fallet, vill ju den rättvisa delen av hjärnan gärna understryka, eftersom jag till stor del har fått uppleva 50-talets unika musikexplosion på distans i efterhand. Men jag är ändå fullt tillfredsställd med allt jag har haft möjlighet att lyssna på, titta på och helt enkelt uppleva i realtid under alla mina år på denna jord.

1952-1967
TANKEN ATT SAMMANFATTA MITT musiklyssnande liv i 15 årscykler förstärker på något sätt hela uppfattningen av ens minne när utgångspunkten ursprungligen var att ”tänk vad åren går och ingenting av större värde har hänt”. Vilket bland annat nu helt har förändrat min syn på de första barnåren tillsammans med de första ungdomsåren (1952-1967).
   Upplevelsen av 50-talet är ett tunt och vagt minne. Bilden av en hyfsad mängd stenkakor, 78:orna, vid föräldrarnas radiogrammofon är ganska tydlig men musikaliskt är det däremot ganska blanka dimmiga minnesbilder. Däremot fastnade jag ofta för etiketterna på de här skivorna som till drygt 90 procent tillhörde jazzgenren. De snirkligt designade etiketterna med skivbolagslogotypen och all information, artist, låtskrivare, förlag, som jag läste men orden, namnen och bolagen var okända för mig. Då.
   78:orna var tunga, styva och otympliga men också otroligt sköra skivor. Tappade man den i golvet så var det adjöss med den skivan som likt en porslinsvas gick i tusen bitar. Skivorna kallades därför mycket passande för stenkakor och var inte gjorda i materialet vinyl utan av något som hette schellack som vissa kallade gummilacka, har jag läst mig till nu i efterhand, men materialet var knappast så flexibelt som ordet låter.
   Däremot fascinerades jag storögt på skivan med den röda Decca-etiketten där det i guldskrift stod ” (We’re gonna) ROCK AROUND THE CLOCK” med Bill Haley & his Comets på. Och där, förmodligen någon gång 1956, 1957, fick jag som 4-5-åring min första kontakt med aktuell populärmusik.
   Nej, det var först en bit in på 60-talet som popmusik blev en stor del av mitt dagliga lyssnande. Tio i topp-programmet på radion var naturligtvis den stora inkörsporten för den då ständigt nyhetstörstande 9-10-åringen i min kropp. Och det stora genombrottet och den revolutionerande händelsen på det exakta datumet 3 november 1963 skulle förevigt ändra världsordningen och för all framtid placera ett enda namn, The Beatles, i den då 11-årige musikfantasten på Norrbygatan 31 i Örebro. Då sändes nämligen det historiska Drop In-programmet på svartvit tv (bild till höger).
   Aptiten på ny aktuell popmusik spelade från den dagen en stor huvudroll i mitt liv och åren fram till till 1967, när jag för övrigt köpte mitt första album ”Sgt Pepper” med Beatles, var en underbar och härlig tid som inte nog kan överskattas för en ung grabb i de unga tonåren.

1967-1982
DE PÅFÖLJANDE 15 ÅREN och nästa epok i mitt liv (1967-1982) innehåller en viss försöksperiod att bli vuxen, skaffade mig ett jobb och det är kanske den period jag kan romantisera om allra mest med 70-talet som en obeskrivligt tung och viktig del i mitt musikintresse. I samklang med mitt stora Beatles-intresse började jag köpa skivor där namn som Small Faces, Tyrannosaurus Rex och Tim Hardin blev några tidiga favoriter.
   Redan i januari 1970 skrev jag min första recension i Nerikes Allehanda och där togs det första steget i en lång, mycket lång, ”karriär” som musikrecensent och även krönikör i tidningen. Då började jag även recensera konserter och tillsammans med en strid ström av ständigt nya skivor och konsertbesök innehöll just 70-talet när jag befann sig mellan 20 och 30 år mitt livs första och därmed också största upplevelser som har etsat sig fast i mitt minne för all framtid.
   För att bara nämna några oförglömliga minnen från den här perioden blev albumen ”White album” (1968) med Beatles och ”Darkness on the edge of town” (1978) med Bruce Springsteen mina två största skivfavoriter All Time. Och på konsertområdet är det svårt att förbise konsertupplevelser med Jackson Browne, Rockpile, Nils Lofgren, Neil Young (se bild till vänster) och The Police.

1982-1997
80-talet från 1982 plus sju 90-talsår ligger mig inte lika varmt om hjärtat musikaliskt men privatmässigt och intensivt var det ändå en spännande period i mitt liv. De 15 åren från 1982 till 1997 kan nog med retrospektiva ögon och öron uppfattas som spretiga år. Intensiteten vad gäller konsertbesök slog för min del rekord, på Rockmagasinet i Örebro upplevde jag oändligt med toppkonserter. 1984 och 1985 var det oerhört tätt mellan konserterna.
   Ulf Lundell-turnéerna 1982, 1985 och 1988 sitter etsade i minnet och Dan Hylander/Py Bäckman/Raj Montana Bands allt störe popularitet under 1983 och 1984 likaså. Genombrottet för gigantiska arenakonserter på Ullevi finns också tydligt i minnet, Rolling Stones 1982, Bob Dylan 1984 (bild till höger) och Bruce Springsteen 1985.
   Under de sista dagarna i 1987 mötte jag min blivande fru, Carina, och det kom att några år senare, med äktenskap och familjebildning som följd, påverka prioriteringen av privatlivet. Inledningen av 90-talet var därför av naturliga skäl en konsertmässigt lugn period i mitt liv. Innan jag från mitten av 90-talet ökade på intensiteten vad gäller både skivrecensioner, konsertbesök och skrivandet överhuvudtaget.

1997-2012
DEN HÄR LÅNGA PERIODEN I MITT LIV var också händelserik och inkluderar ju faktiskt starten av Håkans Pop i augusti 2007 när jag egentligen skrev som mest som recensent och krönikör i Nerikes Allehanda. Håkans Pop-bloggen gav mig möjlighet att göra än mer genomgripande texter där utrymmet var gränslöst och inte begränsat till ett visst (lågt) antal nedslag på tangentbordets knappar.
   2012 var året när jag avslutade min professionella bana på Nerikes Allehanda vilket gav tid och utrymme att utveckla skrivandet på Håkans Pop.
   De här 15 åren ligger för nära nuet för att jag ska kunna göra en musikalisk sammanfattning av den tiden. Ännu svårare att rangordna upplevelser och uppskatta de riktigt stora höjdpunkterna.

2012-
UNDER DE SENASTE TIO LJUVA ÅREN avslutade jag det alltmer sporadiska skrivandet i tidningen, gick på konsert när jag själv ville och inte blev beordrad. Höll grytan kokande i mitt kära Håkans Pop-projekt och kunde för någon dag sedan konstatera att sidan har funnits i 5549 dagar(!), jag har skrivit 5084(!!) inlägg och tryckt ned tangenterna sammanlagt 18 969 300 (18 miljoner, 969 tusen...!!!) gånger.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #52: Lisa Miskovsky 2004

SÅ HÄR NÅGRA ÅR EFTER HÖJDPUNKTERNA i Lisa Miskovskys karriär kan man lite mer objektivt bedöma hennes framgångar. Hennes karriär är definitivt inte slut fast det allmänt är tämligen tyst om hennes namn men visst dök hon i våras upp i Melodifestivalen fast jag sedan länge har valt att inte titta på spektaklet. Lisas fantastiska framgångar 2003 och 2004 kommer aldrig tillbaka, så mycket är säkert. Hon fick ett massivt folkligt genombrott 2003 med albumet "Fallingwater" och hitlåten "Lady Stardust" där hjälp från låtskrivaren och producenten Jocke Berg hade en avgörande orsak.
   Hösten 2003 började hon turnera (Örebro, 14 december) lite blygsamt med bara en gitarrist och pianist men våren 2004 genomförde Lisa en lång turné, 19 konserter, med helt kompband. Men först tilldelades hon priset för Årets kvinnliga artist på Grammisgalan 2004 innan turnén startade i hennes hemstad Umeå i slutet på februari. Till Örebro kom hon direkt från Helsingborg.
   Konserten i Konserthuset arrangerades av Klubb Söndag som vanligtvis genomförde sina konserter på Strömpis i en lite mindre och mer intim miljö. Men när det drog ihop sig till mer publikdragande artistbesök hyrde klubben in sig vid ett par tillfällen i den större konsertlokalen.
   Konserten med Lisa i Konserthuset slog mig med häpnad på många sätt.
   Bandet som kompade Lisa var Jörgen Wall, trummor, Heikki Kiviaho, bas/akustisk gitarr/elgitarr, Robert Qwarforth, keyboards, och Fredrik Rönnqvist, gitarr.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/4 2004.

SOM ETT PERSONLIGT MÖTE MED ARTISTEN

LISA MISKOVSKY
Klubb Söndag/Konserthuset, Örebro 18 april 2004

NÅGRA VECKOR INNAN JUL STOD Lisa Miskovsky för en närmast magisk kväll på ett sedvanligt avskalat Klubb Söndag-arrangemang.
   Skeptikern eller realisten i mig sa att det kunde väl ändå aldrig bli så bra när elektriciteten kopplades på och ett helt proffsigt band skulle rama in den ljuvligt personliga Lisa Miskovsky.
   Men farhågorna var definitivt överdrivna. För det var mycket jag inte hade räknat med. Att fröken Miskovsky är en så naturlig människa att en konsert i händerna på henne blir ett personligt möte för varje konsertbesökare. Att bandet hon turnerar med är så skickligt att de kan gasa och bromsa på samma gång.
   Sedan kunde jag inte i min livligaste fantasi tänka mig en Örebropublik så älskvärd, inledningsvis avvaktat jublande för att mot slutet stå upp i alla bänkraderna långt upp på läktarna, att magin i luften lyfte hela upplevelsen.
   Det blev givetvis tyngre, mer energiskt och mer likt senaste skivan men också väldigt omväxlande i både tempo och arrangemang. Lite onödigt högtidligt i ett Konserthus men Lisa monterade raskt ned barriären mellan scen och publik och bjöd på sig själv i långa naturliga mellansnack.
   Lika naturligt och mänskligt tog hon sig igenom den ännu vassare spellistan. Som smögs igång med ”One dark night”, höjde tempot direkt med ”What if”, fortsatte med en av hitlåtarna från senaste skivan, gick ned i intensitet med ”Joan of Arc” för att sedan pumpa ut elektrisk energi i ”Midnight sun”.
   Så fortsatte kontrasterna avlösa varandra genom hela konserten med ett visst undantag för slutlåtarna, den där förhållandevis rockiga finalen med en som alltid skinande ”Lady Stardust”, ännu mer galet i Cure-covern ”Friday I’m in love” och den rasande Motown-skumpande ”Alright”, låten hon gjort som duett med Dennis Lyxzén, då det hoppades jämfota både på scen och i bänkraderna. Då visste jublet som sagt inga gränser.
   Och det fanns bara ett värdigt sätt att ta ned stämningen genom att avrunda med den himmelskt vackra ”Back to Stoneberry Road”.


Lisa Miskovskys låtar:
One dark night
What if
A brand new day
Joan of Arc
Midnight sun
Sweet dreams
Driving one of your cars
You dance just like me
Give a little bit
Sing to me
Restless heart
Lady Stardust
Friday I’m in love
Alright
Back to Stoneberry Road

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.