Blogginlägg från 2008-10-31

Ulf Lundell 31 oktober

31 oktober
Konserthuset, Helsingborg

1. Kom in kom in
2. Hungerdepartementet
3. Levande och varm
4. Snön faller och vi med den
5. Öppna landskap
6. Ryggen fri
7. Världens mitt
8. Din tid är ute
9. En bättre värld
10. Folket bygger landet
11. Evangeline
12. Odessa
13. Förlorad värld
14. Hon
15. Lär dig älska mörkret
16. Hon gör mig galen
17. Jag saknar dig
18. Lycklig man
19. Gå ut och var glad

Extralåtar:
20. Baby om morgonen
21. St Monica
22. Skaka på dom
23. Ut ikväll

Extra extralåt:
24. En eld ikväll

Min kommentar till låtlistan: Så kom då äntligen ”Öppna landskap” (från ”Kär och galen”) på höstens Lundell-turné. 80-talets, kanske tidernas, mest kända Lundell-låt gjorde just ikväll sin entré. Och tillsammans med bandet spelade han ”Odessa” (från ”Club Zebra”) för första gången
   Setlistan publiceras med benäget tillstånd av Backstage.

/ Håkan

Crosby, Stills, Nash & Young

Både som namn, grupp och företeelse är det svårt att än idag uppfatta CROSBY, STILLS NASH & YOUNG som en sammanhållen grupp. Så många soloartister och olika karriärer som de fyra namnen står för. Ändå är det en av världens största, mest berömda och mest framgångsrika kvartetter som pop- och rockhistorien känner till.
   Jag vet problemen med den här följetongen ”Favoriter” som jag inledde hösten 2008. När grupper med flera soloartister sprider ut sina karriärer så att det är svårt att hänga med i svängarna. Du kan ta så olika fenomen som The Beatles, CSNY, Brinsley Schwarz och Ducks Deluxe och du förstår att medlemmarnas namn kommer att dyka upp i flera sammanhang och på olika ställen.
   Det är inte bara svårt att bena ut släkträdet i CSNY, de har en karriär som snart uppgår till 40 år lång av ständiga uppbrott och lika ständiga återföreningar. Men om vi ska börja där det börjar så är det i december 1968 som de tre David Crosby, Stephen Stills och Graham Nash slutligen bestämmer sig för att bilda en grupp tillsammans. Rösternas unika samklang var det avgörande skälet.
   Vi den här tidpunkten hade jag ingen påtaglig koll på killarnas karriär tillsammans, varken förhoppningar eller oro. Jag hade givetvis följt Hollies under hela 60-talet. Deras långa rad av hits var både imponerande och framgångsrik men runt 1967-68 blev det tämligen klart att det var Graham Nash, i det bandet, som var mest ivrig att gå vidare och utveckla sin personlighet. Så med en månads varsel lämnade han Hollies hösten 1968 och anslöt till de amerikanska kompisarna Crosby och Stills som han då träffade för första gången redan 1966.
   Nash lämnade Hollies med en av sina bästa låtar ”King Midas in reverse”. Stills kom från Buffalo Springfield som splittrats i maj 1968, som då var mest kända för Stills stora kontroversiella hitlåt ”For what it’s worth”, och Crosby hade fått sparken från Byrds i december 1967.
   Slutet på 60-talet började begreppet supergrupp bli alltmer förekommande och CSN var en av de största i genren. I maj 1969 kom trions första skiva ut, ”Crosby, Stills & Nash”, och jag var fortfarande tämligen omedveten om gruppens förutsättningar. Däremot hade jag hört ”Wooden ships” med Jefferson Airplane. En låt skriven av Crosby, Stills och Airplanes Paul Kantner och en av de ledande spåren på albumet ”Volunteers” som släpptes en månad innan trion lanserades för världen.

”Wooden ships” fanns också med på CSN-skivan men något omgjord ty där var Kantners namn borttaget bland låtskrivarna. I övrigt var det genomgående låtar skrivna av de tre gruppmedlemmarna på egen hand. Inga samarbeten där inte.
   Där fanns klassiker som Stephen Stills ”Suite: Judy blue eyes”, ”You don’t have to cry”, Graham Nashs ”Marrakesh express” och David Crosbys “Long time gone”. Men som sagt: Jag hade ännu inte riktigt upptäckt supergruppens färdigheter.
   I USA fick de sitt definitiva genombrott på Woodstock-festivalen i augusti 1969. I ett akustisk och ett elektriskt set fanns låtarna från skivan givetvis med men också nya och ännu inte utgivna låtar som den specialskrivna Joni Mitchell-låten ”Woodstock” och Stills ”4+20”.
   Stills önskemål att utöka gruppen med Steve Winwood, klaviaturspelare, gitarr och duktig sångare, misslyckades och med på scenen i Woodstock var Neil Young, ännu inte officiell medlem men han skulle snart vara en naturlig fjärdedel av kvartetten.
   Redan här var det spänningar mellan Young och Stills, båda medlemmar i Buffalo Springfield och orsaken till splittringen. Young fanns med på Woodstock-spelningen men ville inte förekomma i filmen som gjordes då. Därför står det lite lustigt ”Crosby, Stills, Nash” i eftertexterna på filmen
   Young hade redan givit ut två soloskivor men började nu trots allt samarbeta med CSN för en kommande skiva, mästerverket ”Déjà vu”. En skiva som producerades under en lång tid av interna bråk och problem, främst mellan Stills och Crosby och det var inte så sällan droger som var upphovet till händelserna. Men det var då, när skivan släpptes i mars 1970, som jag äntligen upptäckte och blev hängiven fan av Crosby, Stills, Nash & Young.
   Det lyxinpackade albumet, i ett läderliknande dubbelkonvolut med ett riktigt gammaldags fotografi på framsidan, innehåller en skiva med en rad klassiker skrivna av medlemmarna på egen hand.
   Här kom ”Woodstock” (låtskrivande Joni Mitchell kom med sin version månaden efter…), Neil Youngs ”Helpless”, Graham Nahs ”Teach your children”, David Crosbys titellåt och Stephen Stills ”Carry on” på skiva första gången. Dessutom innehöll skivan Crosbys ”Almost cut my hair”, Nashs “Our house” och Youngs tredelade konceptlåt “Country girl”.
   Nu var CSNY en stor del av mitt lyssnande liv, hela världen tycktes öppna sig, och när liveskivan “4 way street” kom i april 1971 var de här fyra medlemmarna det viktigaste jag visste. Men jag var nog inte lika medveten om att gruppen då hade splittrats som enhet och att solokarriärerna prioriterades.
   9 juli 1970 gjorde de sin sista konsert, i Minneapolis, tillsammans. En av konserterna som spelades in och sedan låg till grund för den i mina öron fantastiska liveskivan ”4 way street”. Strax innan, i maj 1970, hade gruppen på kort varsel släppt den explosiva singeln ”Ohio”, Neil Youngs brinnande protest mot dödsskjutningarna av fyra ungdomar vid Kent State University i Ohio 4 maj. Young skrev den omedelbart, den spelades in direkt och fanns ute efter en vecka.

Redan hösten 1970 gav både Stills och Young ut varsin soloskiva och våren 1971, samtidigt som ”4 way street” kom ut, gav både Graham Nash och David Crosby ut varsin soloskiva. En kreativt produktiv tid för de här killarna. Snart började Crosby och Nash göra skivor och turnéer tillsammans och Stills bildade en egen grupp, Manassas. Men allt det där finns det nog enskilda skäl att återkomma om.
   Återföreningarna har varit många men lika ofta har det resulterat i inre stridigheter och interna problem. 1974 turnerade alla fyra tillsammans i två månader utan att kunna slutföra någon inspelning av ”Human highway”-albumet, The Stills/Young Band gjorde en skiva 1976 ”Long may you run” som till hälften (Youngs låtar) var fantastiskt bra men turnén avbröts plötsligt när Young återigen tröttnade på Stills beteende vid den här tidpunkten.
   1989 samlades kvartetten igen, gjorde en oväntat bra skiva tillsammans, ”American dream”, men det var först vid nästa återförening tio år senare som de både turnerade och gav ut en skiva, ”Looking forward”.
   Efter den succén har stridsyxorna grävts ned och turnén 2002 och ”Freedom of speech”-turnén 2006 har fungerat oväntat bra. Mest med tanke på att det har varit Neil Youngs vid rodret. Och ser man de tre gråhåriga och tjockmagade CSN och den aktive Neil Young så förstår man den senares vilja att styra allt.
   På onsdag släpps dokumentären ”Deja vu” som gjordes i samband med gruppens turné 2006. Jag har sett den. Det är inte så mycket musik, gruppens klart politiska ställningstagande då och nu spelar huvudrollen och deras klassiska låtar förekommer i starkt förkortade versioner. Men dvd:n får mig att helt naturligt åter ta fram Youngs ”Living with war”-skivan och det är naturligtvis början på ännu ett avlägset avsnitt i min serie ”Mina favoriter”.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.