Blogginlägg från 2008-10-06

STIFF#25: Madness

MADNESS: My girl/Stepping into line (Stiff BUY 62)
Release: 21 december 1979
I november 1979 albumdebuterade Englands dittills mest kända skaband med “One step beyond”. Låt nummer två på det albumet blev gruppens tredje singel och en av deras mest framgångsrika – och bästa. 2:41 av absolut pophistoria. Men det här bandet var nästan osannolikt framgångsrika på singel. Mellan 1979 och 1983 hade de 13 Topp Tio-låtar på Englandslistan.
   Låten, skriven av bandets pianist Mike Barson, började sin karriär i bandet The Invaders, som var första upplagan av Madness, i juli 1978. Det bandet framförde låten första gången och då sjöng också låtskrivaren låten själv. På skiva var det Madness legendariske sångare Suggs (Graham McPherson) som höll i mikrofonen.
   Videon till låten spelades in på puben Dublin Castle (se nedan) i Londons Camden. Och just där kände de sig hemma under alla år. Nutty Sound, som de kom att kalla sitt typiska sound, var en mix av Motown, rock’n’roll och vaudeville. Ska var ett faktum. Sångaren Suggs har beskrivit den här perioden i Madness karriär så här:
   - We were very upfront in realising that the 2-Tone thing was going off like a packet of crackers and we were in that mode stylistically. We certainly started to put more ska into our set and we’d been very lucky to meet Jerry (Dammers) and that whole thing happened. Earlier than God had intended, we were suddenly the thing.
   - The great thing about that period was that we were still a gang, the road crew were all our pals, joining in on the backing vocals, and it was an ebullient time. Madness were the leaders of the little bit of North London we lived in and we all led colourful lives, which fed into the songs. I was the idiot savant – well certainly an idiot. I was just happy to be there, they were all older than me and I just wanted to be in their gang or be cool.
   Invaders bildades redan 1976 och då var bandets store låtskrivare Barson med i bandet. 1978, när de utökade med fler medlemmar, bytte de först namn till Morris & the Minors men sedan samma år till Madness efter en Prince Buster-låt.
   Gruppen debuterade på skabolaget Two-Tone men redan på sin andra singel var de Stiff-artister. Och den långa raden av singelsuccéer inleddes med albumets titellåt ”One step beyond”.
   Men det var inte helt glasklart att bandet skulle hamna på Stiff. De hade tidigare avvisat bandet med motiveringen ”varför ska vi ha ännu ett Kilburn & the High Roads?”. Men ”My girl” kom att marknadsföras som ”70-talets sista singel och 80-talets första hit” i sann Stiff-anda.

De hade tur att få det skickliga producentteamet Clive Langer och Alan Winstanley som ledsagare på sina första skivor. En av hemligheterna till gruppens alla framgångar, den andra var givetvis att bandet var osedvanligt skickliga på att producera singelorienterat material. Korta, snärtiga, potentiella låtfyrverkerier till singlar som snabbt klättrade på alla topplistor. Och när de inte själva lyckades skriva en hit så tog de en cover som Labi Siffres ”It must be love” och, inte så överraskande, slog den också.
   Langer/Winstanley-teamets första produktioner med gruppen var de tre låtarna ”The prince”, ”Madness” (som blev första Two Tone-singeln) och just ”My girl”.
   Hösten 1983 lämnade Mike Barson gruppen och deras Stiff-dagar var räknade och även deras oslagbara hitparad började mattas av. 1986 splittrades gruppen första gången och sedan har de återförenats och splittrats ett antal gånger.
   Under Invaders-tiden hade gruppen en trummis som hette John Hasler. Denne Hasler blev 1978 sångare då Suggs tillfälligt fick sparken för att han hellre ville titta på fotboll än att repetera med bandet. I september samma år fick Hasler också sparken (och Suggs kom tillbaka) när han var på semester. Hasler blev dock bandets nye manager och är inblandad i b-sidan till ”My girl” som han har skrivit, tillsammans med Suggs och Chris Foreman, ”Stepping into line”. En låt som bara finns utgiven på den här singeln och inte på något album.
   Låten ”My girl” hade ett andra extraordinärt liv på Stiff några år senare när Tracey Ullman spelade in låten 1984 och då helt naturligt kallade den för ”My guy’s mad at me” (BUY 197) och nådde en hedrande 23:e-placering i England.

På cd: A-sidan finns på åtskilliga Madness-samlingar, exempelvis ”Our House: the Original Songs” (V2, 2002)
YouTube: Den fantastiska reklamvideon inspelad på Dublin Castle i London.I pubens bakre musikrum med de ”snygga” och extremt storblommiga sammetstapeterna.



/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...