Blogginlägg från 2007-10-13

Setlistan fungerar som en objektiv kortrecension

Vad kan bättre beskriva en konsert än en lista på de framförda låtarna? Vad kan göra minnet tydligare än en låtlista från konserten? Setlistor, ett utländskt begrepp som försvenskats, har blivit mer regel än undantag och har blivit alltmer förekommande i samband med konserter med framförallt betydande artister som har en omfattande repertoar. Konserter med namn som Bruce Springsteen och Ulf Lundell är typiska för den genren där enbart låtlistan ger en bra fingervisning.
   Mitt i all stress och försenad deadline kan det, förutom en analyserande och genomarbetad recension, vara besvärligt att också arbeta fram en låtlista där alla titlar ska stämma i den exakta ordningen som de förekom under konserten.
   Allt det här förutsätter noggranna noteringar och ett i övrigt glasklart minne för att resultatet ska vara tillfredsställande. Dessa anteckningar är inte alltid lika tydliga som på bilden ovanför den här texten. Stökiga, trånga lokaler och bristande ljus kan göra den handskrivna texten svåranalyserad.
   Jag inbillar mig att just listan fungerar som en objektiv kortrecension samt väcker minnen till liv för publiken på plats. Som även gör att minnet på sikt kring en viss konsert klarnar med hjälp av låtordning och urval.
   Att notera låtarna är för övrigt det allra bästa sättet att memorera en hel konsert när man till sist sitter med deadline hängande över sig och snabbt ska recensera en konsert.

Hemsidorna på Internet har fulländat informationsflödet om artister. Där ingen detalj är för anspråkslös för att inte vidarebefordras till likasinnade. Där kommer setlistor in som en ytterst pikant detalj.
   Turnéer följs minutiöst och ett nätverk av folk rapporterar om varje konsert. Den mest imponerande turnérapportering jag har sett är från Neil Youngs turnéer där du på en Tour Song Cross-Reference-sida på ett stort rutmönster (i det här fallet Crazy Horse-turnén 2004) kan följa en turné från första till sista konsert, från första till sista låt och alla tänkbara detaljer och avvikelser däremellan. Mycket imponerande och en otrolig källa till information. Fast i de flesta fall som artister publicerar sina låtlistor handlar det om enkelt uppradade låtlistor. Som exempelvis Bruce Springsteens nuvarande turné med E Street Band som nu befinner sig i USA men kommer till Europa i slutet på november.
   De båda engelska magasinen Mojo och Q publicerar setlistor till varje konsert de recenserar. En enorm service till intresserade och inblandade.

Min egen setlist-historia började 1982 som enbart stöd för det egna minnet. Jag gjorde det då, Jackson Browne numera klassiska konsert på Konserthuset i Stockholm (jag lovar återvända med detaljer om den fantastiska konserten), för att enklast komma ihåg konserten. Jag lyckades då pricka in samtliga 20 låtar, inklusive tre nyskrivna och en cover. Av bara farten fortsatte jag två dagar senare på den legendariska Ulf Lundell-turnépremiären i ett regnigt Brunnsparken i Örebro och gör det sedan generellt på alla konserter av större intresse. Ett enormt stöd för minnet och det gör sedan inte nostalgin mindre intressant att leva med.
   Jag har alltså under årens lopp samlat på mig många, många setlistor och det är naturligtvis intressant att ha till hands när artister återkommer på följande turnéer. För att då kunna jämföra, analysera förändringar, påpeka utvecklingen, rapportera om unika låtar och så vidare.
   Men jag är ju inte mer än människa utan att jag misslyckas ibland. Lyckas inte identifiera låtar, kanske för att de är tämligen okända eller helt nya, och det kan ibland handla om väldigt vanliga låtar som jag av någon anledning inte kommer på namnet på. Mitt under den brinnande konserten brukar jag anteckna några öppningstextrader eller någon alternativ refrängrad som känns bekant för att sedan kolla upp närmare efteråt.
   Jag har tidigare i detalj berättat om svårigheterna att identifiera låtar på konserter.

/ Håkan

Helt bedårande sång i balladernas högtid

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13/10 2007.

PETER JÖBACK
Konserthuset, Örebro 12/10 2007

Man har genom åren kritiserat Peter Jöback på samma sätt som Carola: Att uppträda i så många olika sammanhang och skepnader splittrar personligheten, trots all tveklös skicklighet i framförandet. Därför var det så glädjande att konstatera hur Peter igår kväll i ett nästan fullsatt Konserthuset så genomgående kunde koncentrera sig kring rollen som popartisten med så otroligt många starka låtar på den repertoaren.
   Ja, roll och roll förresten. Han har genom sitt liv spelat många roller men verkade nu naturlig och personlig när han med endast ett undantag (”I feel good and I’m worth it” bland extralåtarna) genomgående sjöng sitt svenska material. Som i de allra flesta fall, väldigt starkt, handlade om honom själv eller har hämtat näring från hans liv.
   Peter är ju en bedårande sångare som ibland nästan kan gå över gränsen, vi märkte det vid ett par tillfällen igår, till musikalgenren. Niclas Frisks och Andreas Mattssons låtar från den senaste skivan sneglar lite åt det svulstiga och teatrala men det blev på scen mer fysiskt, mer levande och mer popinfluerat.
   Så hade ju Peter med sig låtskrivaren Frisk och exakt det band som kompade honom på skivan. Det resulterade i några intensivare och stundtals vildare versioner men utan att det melodiska materialet förlorade sin charm. Och då ska vi komma ihåg att Frisk uppträdde i svartvitrandig pyjamas och gjorde allt för att framställa sig som en clown i hög hatt.
   Men balansen mellan de vemodiga och stundtals allvarliga texterna, det visuellt spretiga bandet och den läckra scendesignen, där det inte sparades på strålkastare, var klart spännande
   Bandets kvinnliga medlem, Annika Granlund som också spelade en framträdande trumpet, sjöng riktigt säkert i duetten ”Han är med mig nu” och jag tror ingen i publiken just då saknade originalrösten Annika Norlin.

Jag älskade det torrt krispiga Lars Halapi-soundet på förra skivan och på den efterföljande turnén men här var musikerna betydligt mer utåtriktade och showinfluerade. Och djupt musikaliska. Bandets andra kvinnliga medlem, den för mig helt okända Charlotte Centervall, spelade både gitarr, munspel, lapsteel, mandolin och visslade till och med vackert i en låt.
   Repertoaren innehöll knappast några överraskningar med elva av tolv låtar hämtade från den senaste skivan. Plus en handfull av de kanske starkaste inslagen från skivan innan. Det gjorde konserten och delvis showen mycket uppdaterad, modern och framförallt homogen. Och även varierad fast balladernas antal var i klar och nästan uppseendeväckande majoritet.
   Jag tror aldrig jag har hört så procentuellt många ballader på en konsert. Så kan ju Peter konsten att framföra de lågmälda, långsamma och dramatiska låtarna med stor ackuratess.
   Det började och slutade med en ballad, på exakt samma sätt som det för övrigt gör på den aktuella skivan, och däremellan gick tempot ned vid ofantligt många tillfällen. Enda gången det inte riktigt brände till var under Leonard Cohens ”Hallelujah”, som i Peters version heter ”Decembernatt”, men det berodde nog mer på att jag satt och saknade Jeff Buckleys hårt personliga stämma när han en gång gjorde en cover på Leonard Cohens låt.

Niclas Frisk - gitarr
Rickard Nilsson - piano
Sven Lindvall – bas o bastuba
Rikard Nettermalm - trummor
Charlotte Centervall – gitarr, mandolin, blockflöjt, lapsteel, vissling & kör
Annika Granlund - kör, slagverk & blås
Bebe Risenfors - allt möjligt...

Peter Jöbacks låtar:
Balladen om det angenäma livet
Sommarens sista sång
Sen du åkte bort
Hur hamnade jag här
Jag har ingenting kvar
Decembernatt (Hallelujah)
Mellan en far och en son
Jag sjöng varje sång för dig
Han är med mig nu (duett Annika Granlund)
Under morgonljuset
Ingenting vi får vill vi ha kvar
Du behöver ingen hjälp
Stockholm i natt
Du har förlorat mer än jag
Stoppa mig
Är det här platsen
Jag ångrar ingenting jag gjort
I allt jag ser

Extranummer:
I feel good and I’m worth it
Juni, juli, augusti.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.