Blogginlägg från 2002-10-26

Bruce Springsteen konsert

Aftonbladet 25/10 2002.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 26/10 2002.

KONSERT
BRUCE SPRINGSTEEN
Globen, Stockholm 24/10 2002

Det kanske låter som en stor väldig klyscha men Bruce Springsteens konsert på ett exalterat Globen i går kväll gav ett oförglömligt intryck.
   Inte för att de nästan tre timmarna han och hans formidabla band E Street Band ägnade på scen var någon heltigenom prickfri uppvisning. Utan för att konserten hade toppar, som jag rankar som det bästa jag någonsin sett på en scen, men också några tveksamma ögonblick. Som gjorde att jag under flera timmar slets mellan himmel och helvete lite för många gånger för att det ska kännas nyttigt.
   I somras gav jag senaste skivan ”The rising” ett maximalt betyg i Nerikes Allehanda. Det är i många delar en fantastiskt producerad skiva. Men i går var det flera av den skivans låtar som inte alls fick den där logiska kvalitetshöjande liveprägeln som genom åren blivit Bruce Springsteens adelsmärke.
   Den på skivan så suggestivt starka ”Empty sky” och den gripande ”You’re missing” träffade inte alls hjärtat som väntat. Och ”Into the fire” fungerade inte alls, varken i sitt nya world music-inspirerade arrangemang eller som slutlåt i huvudavdelningen.
   Den udda ”Worlds apart” kändes också malplacerad i den huvudsakligen rockiga Springsteen-repertoar. Vågat på gränsen till dumdristigt att ens ta med den.
   Men kanske var det sammanhanget som störde. De förstnämnda låtarna följde på en alldeles fantastisk ”Candy’s room” och den sistnämnda följdes av en galet rockande ”Badlands” som jag garanterat aldrig hört i en bättre version.
   För att få slut på den totala knockouten till låt, tempot bara stegrades och intensiteten bara tilltog, så hoppade Bruce och bandet plötsligt in i en helt oannonserad version av Van Morrisons ”Gloria”. För att överhuvudtaget kunna gå vidare med konserten.
   Däremot var inledningen med titellåten och ”Lonesome day” en större fullträff än jag hade anat. Det var tungt och överraskande och ljudmixen var perfekt för den framträdande fiolen som spelades av Soozie Tyrell. Och när Nils Lofgren och Clarence Clemons möttes i ett helt unisont gitarr/sax-solo var himlen nära.

Samspelet mellan publik och artist var, som jag förutspådde, genomgående helgjutet och lyfte några av konsertens ordinära låtar till en ändå acceptabel nivå. Men allsången var inte övertygande hela tiden. ”Everybody’s not here”, som Bruce uttryckte det vid ett tillfälle.
   Springsteen och E Street Band är ändå inte bara sammanbiten rutin och repeterad elegans. Det finns mycket känslor kvar bakom de äldre, lite distingerade ansiktena. Inte minst Bruce som gärna bjöd in till spontana önskemål från publiken.
   Han satte sig vid pianot vid ett tillfälle och spelade, helt ensam på scen, två äldre men fortfarande väldigt klassiska låtar, ”Incident on 57th street” och ”For you”.
   Om finalen i huvudavdelningen var en mindre besvikelse så var första trion extralåtar en trestegsraket av oöverträffad tyngd.
   ”Dancing in the dark”, låten som kanske åldrats sämst av alla Springsteen-låtar, fick sig en rejäl ansiktslyftning via ett rockarrangemang som inte var sämre än sensationellt. Som fick Bruce, efter två timmars konsert, att hoppa jämfota av upphetsning. Som inte överraskande spred sig ut i publikhavet där stämningen bara steg via ”Ramrod” och fullständigt briserade under ”Born to run” i en helt upplyst hall.
   Då befann sig torsdagskonserten på en sagolik och exklusivt ouppnåelig nivå som aldrig kunde upprepas på de kvarvarande extralåtarna fast ”Land of hope and dreams” både är catchy och emotionell och har ett fantastiskt stopp-gå-slut.
   Jag påstår att jag totalt har sett Bruce Springsteen i bättre konserter. Eftersom minnet ofta suddar ut eller minimerar eventuella skavanker så känns just nu både 1981- och 1985-konserterna som mer homogena och fulländade upplevelser.
   Men tillfälliga ögonblicksbilder som det smattrande introt till ”Candy’s room”, karnevalsstämningen på ”Waitin’ on a sunny day” och det exakta slutet på ”She’s the one” kommer att levandegöra 2002 års Bruce Springsteen-konsert mycket länge.

Bruce Springsteens låtar:
The rising
Lonesome day
No surrender
Jackson cage
The fuse
Candy’s room
Empty sky
You're missing
Waitin' on a sunny day
The promised land
Worlds apart
Badlands
Gloria
She's the one
Mary's place
Countin' on a miracle
Incident on 57th street
For you
Into the fire

Extralåtar
Dancing in the dark
Ramrod
Born to run

Extra extralåtar
My city of ruins
Born in the U.S.A.
Land of hope and dreams
Thunder road


Aftonbladet 25/10 2002.


Expressen 25/10 2002.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.