Blogginlägg från 2020-01-24

”Northern skies”

FAVORITE HIPPIES
Northern skies
(Favorite Hippies)

DÅ KAN VI NOG ”OFFENTLIGT TILLKÄNNAGE” att Neil Young & Crazy Horse har en skandinavisk motsvarighet i det norrländska rockbandet Favorite Hippies. Minnet blir allt sämre med åren men jag kommer ihåg att för ungefär sju år sedan recenserade jag Favorite Hippies första album, ”Sidekick stories”, och jämförde då det här bandet med Neil Youngs långa klassiska samarbete med sitt kompband. Inledningsvis låter den här skivan, nästan sju år och två skivor senare, som något liknande men ”Northern skies” är ändå inte en kopia av varken förebilderna eller debutskivan. Nej, nya albumet är fyllt av originell och personlig rockmusik.
   Det är naturligtvis, som inledningen på skivan ger sken av, det elektriska uttrycket som dominerar på ”Northern skies” men precis som i Neil Youngs musikaliska värld pendlar soundet brett på skivan. Från elektriska chocker via några melodiskt akustiska låtar, bland annat ”Perfect timing”, till den där countryfierade rockmusiken som nästan har fått Neil Young-stämpel genom åren.
   Bandets frontfigur, låtskrivaren, sångaren och gitarristen Örjan Mäki, spelar stundtals också steelguitar och med inlånad pianist har soundet ibland flyttat från bandets hemvist i Tornedalen till Nashville 1972 och inspelningarna av ”Harvest”. ”But country songs with cowboy chords/makes me feel like a man” som det heter i texten till en låt på skivan. Jag tar för givet att Örjan även spelar munspel på skivan fast det lite märkligt inte står omnämnt på skivan.
   Kanske drar jag parallellerna och jämförelserna lite för långt i beskrivningen av Favorite Hippies musik ty bandet är ett ruskigt drivet rockgäng som redan 2013 imponerade live och lär idag vara än mer tajta och samspelta fast kompsektionen bytts ut under vägen. Men Örjan Mäki, som vi har sett och hört som medlem i Willy Clay Band, bakom Chip Taylor två gånger (maj 2010 och september 2010) och i andra sammanhang, råkar ju också ha en röst som påminner om Neil Young...
   ”Organize” är lite tyngre southern rock-influerad med distad sång och lite för stökig för mina öron men orgeln skänker originalkänsla på den här överlag gitarrbrusiga skivan. Och den hårt Chuck Berry-inspirerade ”I need a rocker”, med ett hamrande piano, tillhör nog parenteserna på skivan. Glad frejdig rock'n'roll men överraskande fri från originalitet.
   Det är i slutändan mer som musikaliskt skiljer än förenar Favorite Hippies med Youngs Crazy Horse. Ibland gränsar arrangemangen som sagt till lite tyngre southern rock men då kommer en lång, lång (6:51) ballad, ”Wolf hour” som är både suggestiv, melodisk och elektrisk, och avbryter det förväntade. Visserligen högljudd gitarr men inte alls så där brötigt spontan med en fin klang, på samma gång energisk och elegant, som jag aldrig har hört från Neil Young. Avslutas ändå lite oväntat abrupt och snopet.

/ Håkan

Covers: Randy Bachman

RANDY BACHMAN: By George By Bachman (Universal, 2018)

IDÉN ATT LÅTA EN AV 70-TALETS STORA IKONER, som bandledare i Bachman-Turner Overdrive, göra ett coveralbum där han tolkar George Harrison låter på pappret som en god och fruktsam idé. Tanken att ganska fritt ge låtarna andra uttryck var väl inledningsvis inte heller så dum. Det är alltid spännande att höra nya versioner av gamla kända låtar. Och Randys Beatles-koppling fanns ju där, 1995 turnerade han med Ringo Starr som medlem i hans All Starr Band.
   Men någonstans från ritbordet till inspelningsstudion blev det lite fel. I jakt på det egna uttrycket tar Randy ofta fel väg och går här vilse i den ursprungliga ambitionen att ärligt hylla en ännu större ikon. En skiva som innehåller alltför många frågetecken och några direkta katastrofer.
   Titellåten, som både inleder och avslutar albumet, symboliserar i ord George Harrisons plats i Beatles mellan John Lennon och Paul McCartney. Randy har lyckats kopiera Harrisons typiska slidegitarrsound och fått in både Hallelujah och Hare Krishna i texten. En hyfsad start på skivan men redan på andra låten ”If I needed someone”, poppärlan med den lysande fina 12-strängsgitarren från ”Rubber soul”, reser sig ett stort frågetecken. Randy har förvandlat låten till något lätt soulkryddat och laidback med en irriterad funkgitarr längst fram.
   Randy har intressant nog försökt leta på lite mindre kända och mindre profilerade låtar och har i något fall även lyckats uppgraderat låten till något svängigt och fräscht, som exempelvis den i original ganska simpla ”You like me too much”.
   Den elektriska ofta hårdrocksinfluerade gitarren får väldigt ofta spela huvudroll i arrangemangen och blir lite för högljudd och framträdande i flera låtar. Versionen av ”While my guitar gently weeps” är nog Randys försök att plagiera Princes uppmärksammade tolkning för några år sedan. Han lyckas inte och det hjälper inte att gästgitarristen Walter Trout ångar på bredvid.
   Skivan innehåller nästan uteslutande Beatles-låtar men Traveling Wilburys ”Handle with care” har trängt sig in. Det volymstarka arrangemanget är alldeles för tungt och den i original genuina popkänslan går helt förlorad.
   ”Taxman” gränsar också till hårdrock med ett alldeles för överdimensionerat arrangemang som får mig att tänka på Status Quo-tuggande gitarrer eller till och med ZZ Top kanske. Versionen av ”I need you” tillhör också den tunga genren. Alla dagar i veckan föredrar jag Tom Pettys version av låten i Royal Albert Hall på George Harrisons hyllningskonsert. Den är för övrigt inte bara tung, den är seg också.
   Även ”Something”, Harrisons stora evergreen, misshandlas men inte av tyngd utan finess. Ett försök att kanske likna 10cc-soundet. Alldeles för lång (5:02) med alltför tröttande gitarrsolon på slutet.
   På ”Think for yourself” blir det äntligen ett lyft i den deprimerande sörjan. Kryddas med en fin slidegitarr som Harrison inte hade upptäckt när orignalet spelades in 1965. Randy har lyckats dekorera arrangemanget med några fint dubblerade sångröster. Tillfälligt blir jag på bättre humör, men...
   ”Here comes the sun” är skivans absolut värsta magplask, en våldtäkt på en legendarisk George Harrison-låt som här förvandlats till reggae helt utan anledning. Helt omgjord men inte lyckat. Okänsliga gitarrsolon och även här ekar det 10cc. Obegipliga latinamerikanska akustiska gitarrer på slutet. Men då bör man redan ha slutat lyssna...
   ”Don't bother me”, ännu en simpel låt från Beatles tidiga repertoar, är ren hårdrock. Randy tror nog fortfarande att han är medlem i Bachman-Turner Overdrive och spelar inför tusentals människor i konsertlokalen.
   ”Give me love” lyckas han också effektivt döda. Den i original lågmälda pärlan är här helt sönderarrangerad och titeln upprepas in absurdum utan någon som helst känsla.


‘Between Two Mountains’ (Randy Bachman)
Original.
‘If I Needed Someone’ (George Harrison)
1965. Från albumet ”Rubber soul” med The Beatles.
‘You Like Me Too Much’ (George Harrison)
1965. Från albumet ”Help!” med The Beatles.
‘While My Guitar Gently Weeps’ (George Harrison)
1968. Från albumet ”The Beatles” med The Beatles.
‘Handle With Care’ (Bob Dylan/George Harrison/Jeff Lynne/Roy Orbison/Tom Petty)
1988. Singel med Traveling Wilburys.
‘Taxman’ (George Harrison)
1966. Från albumet ”Revolver” med The Beatles.
‘I Need You’ (George Harrison)
1965. Från albumet ”Help!” med The Beatles.
‘Something’ (George Harrison)
1969. Från albumet ”Abbey Road” med The Beatles.
‘Think For Yourself’ (George Harrison)
1965. Från albumet ”Rubber soul” med The Beatles.
‘Here Comes The Sun’ (George Harrison)
1969. Från albumet ”Abbey Road” med The Beatles.
‘Don’t Bother Me’ (George Harrison)
1963. Från albumet ”With the Beatles” med The Beatles.
‘Give Me Love (Give Me Peace On Earth)’ (George Harrison)
1973. Singel med låtskrivaren.
‘Between Two Mountains Reprise’ (Randy Bachman)
Original.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.