Blogginlägg

Som om konstnären är viktigare än tavlorna

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3 februari 2006.

Om några veckor är det Grammisutdelning. 7 februari är kanske den enda dagen på skivåret som de småstilta namnen med de viktiga personerna i skivbranschen får sin rättvisa uppmärksamhet.
   Det blir inte bara prestigefyllda priser till de stora, berömda artisterna. Inte bara strålkastare på de största stjärnorna, de som är vana att stå i centrum både på scen och i offentligheten.
   Det är då de i sammanhanget små utmärkelserna för de officiellt inte så tunga insatserna i grammofonbranschen ska premieras. Mycket möjligt har tv-kamerorna släckts eller inte hunnit bli varma men där, vid sidan av den glammiga Grammishysterin, hyllas också producenter, låtskrivare och kompositörer.
   Själv har jag i alla tider vurmat för de geniala personerna bakom låtarna, bakom soundet, bakom inspelningsreglagen och bakom produktionen. I dagens multimediala musikbransch är det kanske inte så spännande namn bakom de stora artisterna, ofta har artisterna så stor del i hela processen (från låtskrivande via produktion till färdigt resultat) att namnen i en Grammis-kategori blir till karbonpapper i tre-fyra kategorier till.
   Men det fanns en tid, på 60- och 70-talet när jag musikaliskt fostrades, då artisterna var i händerna på producenter, låtskrivare och penningstinna skivbolag. Kanske inte moraliskt så upphetsande men det fanns ett genuint hantverk inom varje skrå som jag blev nästan sjukligt intresserad av.
   Medan artister som exempelvis Herman’s Hermits, Animals, Hollies, Supremes, Searchers, Monkees och Manfred Mann radade upp klockrena hits så var det låtskrivande namn som Geoff Stephens, Cynthia Weill, Graham Gouldman, Lamont Dozier, Neil Diamond och Tony Hazzard som attraherade mitt lyssnande. Som om konstnären var viktigare än tavlorna.
   Så har vi det här med skivetiketter, en i dag helt utdöende konstart, som bara accelererade mitt nördiga intresse kring de små namnen bakom låtar och musik.
   Redan de gamla 78-orna öppnade en ny värld för en gränslöst nyfiken sjuåring. Där jag upplevde mer spänning och mystik i låtskrivarnamnen DeKnight och Freedman än i artistnamnet Haley på den röda Decca-etiketten där jag också kunde stava mig till ”Rock around the clock”.
   Den känslan lever kvar än i dag. Hjärtat slår faktiskt lite fortare när jag bläddrar i en Record Collector med alla sina fotografier på gamla vinylskivor och etiketter och alla de namn som hade magisk lyskraft i mina ögon fast de kommersiellt var så gott som okända.
   Och fascinationen för skivetiketter nådde sin kulm i slutet på 70-talet, kring punkrevolutionen, när det växte fram en otrolig och respektlös uppfinningsrikedom i utformandet av etiketter, graveringar i innerspåret och udda noteringar kring skivproduktionen.
   Glömmer aldrig raden av klassiska Stiff-skivor där man kunde läsa inskriptioner som ”Elvis is King” (A-sidan) och ”Elvis is King on this side too” (B-sidan) som på Elvis Costellos skivdebut ”Less than zero”-singeln. Det känns som skivbranschen i dag inte riktigt drivs av människor med samma humoristiska omfång…

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.