Blogginlägg

John Hiatt konsert

Expressen 14/1 2002.


Svd 15/1 2002.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 15/1 2002.

JOHN HIATT & THE GONERS
Konserthuset, Stockholm 13/1 2002

Amerikanen John Hiatt, som snart firar 30 år som skivartist, har haft sina ups and downs med betoning på det tidigare. Och med förra årets höjdpunkt "The tiki bar is open", en av 2001 års bästa rockskivor, har han ännu en gång nått upp till toppen på sin kreativa kurva och därför är den nu efterföljande turnén av alldeles speciellt intresse.
   En turné som i höstas skulle ha nått Sverige men som flyttades fram då Hiatt bara någon vecka innan den planerade konserten i Stockholm akut fick opereras för blindtarmsinflammation.
Som förvandlade söndagens konsert på Konserthuset i Stockholm till premiär på Hiatts Europaturné. Men det var inget som varken märktes eller hördes. John Hiatt är en regelbundet turnerande artist och tillsammans med sitt ofta återkommande kompband, The Goners, är det ett märkvärdigt tajt samarbete. Så har de till och från uppträtt tillsammans sedan 1987.
   Då var den gudabenådade gitarristen Sonny Landreth och grabbarna nya i branschen och skulle plötsligt ersätta de betydligt mer kända kompmusikerna som gjorde "Bring the family", John Hiatts kanske allra bästa album, till en succé.
Men då, hösten 1987, var det ingen som saknade varken Ry Cooder eller Nick Lowe när Hiatt spelade på Konserthuset i Stockholm. Nu, drygt 14 år senare, upprepade sig framgången på ett nästan spöklikt sätt. Med väldigt små resurser, en artist och hans tremannaband, blev konserten så homogen, så omväxlande och så underhållande som en enkel rockkonsert någonsin kan bli. Utan visuella effekter, utan dramatiska inslag och helt utan imagehöjande teaterspel.

Hiatt tillhör den naturliga rockgenerationen där låtarna, sången och de enkla men ändå raffinerade arrangemangen spelar huvudrollen. Och att han har en obegränsat stor repertoar att välja ur visste vi redan innan. Med facit i hand är det nästan smärtsamt att efteråt konstatera hur han på scenen helt undvek så fantastiska 90-talsalbum som "Stolen moments" och "Perfectly good guitar".
   Ändå var konserten från första låt ("Before I go") till sista (den nyskrivna "New York had her heart broke") en imponerande sammansatt låtlista på 19 sånger. Som upp och ned i stämningar och intensitet perfekt passade ihop.
   Pusselbitar som så genialt och magiskt förenades till en helt oslagbar enhet. Fast jag för länge sedan upphört att imponeras av tekniskt drivna gitarrister så var Sonny Landreth alldeles makalös. Och skicklig. Och underhållande. Utan att det blev varken Toto-varning eller ekvilibistisk jazzrock av det. Däremot alldeles förstklassigt och personligt framförd rock. Som accentuerade och förstärkte Hiatts låtar till det bättre.
   Den viktigaste anledningen till Hiatts aktuella turné är givetvis senaste skivan "The tiki bar is open" och många av konsertens låtar hämtades därifrån. Men nästan lika viktig var, om man avläser hela låtlistan, den 13 år gamla "Slow turning". Vilket kan förklaras av att Hiatt på den skivan kompades av samma band som på söndagens konsert.
   Som i sin tur betydde att alldeles utmärkta album som "Riding with the king" och "Walk on" representerades av enstaka låtar. Men hörnstenar som "Thing called love", "Memphis in the meantime" och "Have a little faith" från mästerverket "Bring the family" alltid är och har varit en central del i Hiatts konserthistoria.
   Tillsammans blev det en makalöst imponerande konsert. Som mest har sin förklaring i en alldeles utmärkt aktuell skiva, "The tiki bar is open", men också att John Hiatts karriär kantas av många höjdpunkter. Av vilka många kom till sin rätt i söndags.
   Som när han blev inropad för tredje gången och helt ensam på scenen framförde en alldeles andlös version av sin nyskrivna och självupplevda betraktelse av terrordådet i New York.

John Hiatts låtar:
Before I go
Mr Stanley
Drive south
The tiki bar is open
I know a place
Slow turning
I'll never get over you
Everybody went low
Is anybody there?
Lincoln town
My old friend
Cry love
Memphis in the meantime
Riding with the king
Tennessee plates

Extralåtar
Have a little faith
Thing called love

Extra extralåt
Farther stars

Extra extra extralåt
New York had her heart broke


Aftonbladet 14/1 2002.


Expressen 14/1 2002.


Svd 15/1 2002.

/ Håkan

Ove 15/09: Kolla också gärna in Bottle Rockets: Songs of Sahm...

Silja 5/09: Har du en riktigt bra idé om hur man tar bort ekot i kyrkor? Då är du nära e...

Anders Jakobson 4/09: Vilken hyllning! Tack och bock! ...

per 31/08: Jag älskade 50/50 från och med första lyssningen, bortsett ifrån de två sis...

Thomas 30/08: Hej Håkan. Jag tror vi hörde olika låtar. Jag hörde Satelliter och rakete. D...

Johan S 3/08: Håller med, tack för tipset Håkan!...

Silja 31/07: Var finns scenen sonheter Innergården?...

Olle Unenge 31/07: ”Men jag var mycket äldre då. Jag är yngre än då nu.”...

Ralph Svalander 7/07: Så kul att läsa detta. Jag var där. Har funderat på när det var. Trodde 71...

Silja 2/07: Ingen The Weight utan mitt önskemål!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.