Blogginlägg

Krönika: Februari 1980

Jag minns inte riktigt upprinnelsen till de här raderna jag skrev i Nerikes Allehanda. Förmodligen var det just då en debatt om hårdrockens vara eller inte vara. När jag, egentligen ingen större älskare av den hårda rockmusiken, tyckte att kritiken var lite väl hård i den här debatten.
   Samtidigt hade jag lyssnat på några nya skivor, med både nya och gamla grupper, i genren.


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 16/2 1980.

KRITIK - INTE HALSHUGGNING

SEDAN NÅGRA ÅR FÖRESPRÅKAR MÅNGA DÖD åt hårdrocken. Heavy metal-fantasternas antal minskar inte men musikstilen har onekligen utarmats de senaste åren. Men att halshugga en hel musikform i ett enda grepp är knappast konstruktiv kritik.
   De ledande och stilbildande grupperna i skarven mellan 60- och 70-talet var Led Zeppelin, Black Sabbath, Uriah Heep och Deep Purple. Deras musik som då fängslade och uppskakade världen håller inte alls i dagens musikaliska klimat men ändå vägrar dessa grupper inse sin begränsning, upplösas eller söka nya musikformer.
   Att grupper som kommit fram de senaste åren, UFO, Judas Priest, Scorpions med flera, gör allt för att kopiera 1970 års musik gör utvecklingen än mer skrämmande. Rainbow, Gillan och Whitesnake är till exempel bara ett sätt att sopa upp spillrorna av alla Deep Purple-fans.
   Musikaliskt och volymmässigt skiljer de grupperna sig inte nämnvärt åt.
   Boston, Babys. Foreigner och Journey är några andra avarter som vuxit fram efter Bad Companys mönster av väldigt melodistark musik som har sin stora naturliga marknad i USA.
   Nu, som för tio år sedan, vänder sig hela musikformen till unga människor och det är med gråt i rösten man hör tonårsflickor undra om huruvida ryktet är sant om John Paul Jones och John Bonham? Om de har lämnat Led Zeppelin?
   En ny generation hårdrocksgrupper är på väg och om skivbolag,, grupper och engelsk musikpress får rätt kan vi pricka in årets första trend bland alla nya trender.
   Iron Maiden och Def Leppard är några engelska grupper som tippas bli allra störst. EMI har också planer på att göra en samlingsskiva med unga, nya. Fräscha hårdrocksgrupper.
   Kanadensiska Rush och engelska Nazareth är inga nya grupper. Deras nya skivor, ”Permanent waves” (Mercury) respektiva ”Malice in Wonderland” (Vertigo), är dock av sådan klass att de bör uppmärksammas.
   Rush har tidigare gjort helt likgiltig hårdrock på skiva. Klumpig och ointressant. Nya albumet inleds dock utmärkt med en hyllning till radion, ”The spirit of the radio”. I övrigt finns det några fler toppar och de visar att det även inom den minimala sättningen på tre man går att göra hyfsad rockmusik.
   Nazareth har engagerat Jeff Baxter, före detta Doobie Brothers, som ny producent och med ytterligare en gitarrist i gänget, Zal Cleminson, har de utvecklat sitt tidigare så enahanda sound till det bättre.
   Cleminson har också lyft upp låtmaterialet på en högre acceptabel nivå genom att skriva skivans bättre låtar. Utökade arrangemang täcker effektivt upp sångaren Dan McCaffertys uppenbara brister som rocksångare så intresset höjs inför deras Sverigebesök i mars.

/ Håkan

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.