Blogginlägg

Hannah och Jordan på en Örebroscen

Foto: Jan-Ola SjöbergHannah Aldridge på ännu ett Örebrobesök.

Foto: Jan Lennell (tack!)

Foto: Carina ÖsterlingHannah Aldridge och Jordan Allen Dean bjöd på en helgjuten konsertkväll på Schreibers Garage.

HANNAH ALDRIDGE
JORDAN ALLEN DEAN
Schreibers Garage, Örebro 30 april 2024
Konsertlängd: 20:13-20:44 (JAD, 31 min) och 21:06-22:35 (HA, 89 min).
Min plats: Sittande ca 9 m från scenen.

JAG MISSADE FÖRRA ÅRETS SCHREIBERS GARAGE- spelning med den amerikanska sångerskan och låtskrivaren Hannah Aldridge. I många kretsar en omtalad succé och med tanke på hennes fina då aktuella album ”Dream of America” var det naturligtvis än mer negativt att missa hennes senaste Örebro-besök.
   På Valborgsmässokvällen blev det revansch men jag, med min skeptiska ryggrad, hade ändå inte så stora förhoppningar. Dels kom hon den här gången utan stort kompband och dels går nuvarande turné under titeln ”The Razor Wire Tour” och är en hyllning till Hannahs tio år gamla nyutgivna album med samma namn. En skiva som i original pendlar mellan ganska muskulös, elektrisk och i mina öron lite opersonlig rock men också några mer avskalade spår. En ganska tålamodskrävande mix som kan störa hennes annars originella framtoningen.
   Men med Hannah själv på scen, tillsammans med Nashville-kollegan Jordan Allen Dean (bild till höger) som för övrigt gjorde ett perfekt jobb som ”uppvärmare” till kvällens stjärna, fick det tio år gamla låtmaterialet en mer innerlig och helgjuten behandling som gjorde konserten till en alldeles ljuvlig upplevelse. Både till innehåll och framförande.
   OK, ”Razor wire”-skivan spelade väl en viss huvudroll i kvällens repertoar, både inledningen och de avslutande extralåtarna var hämtade från det albumet, men konserten var så mycket mer med smakprov från alla hennes fyra album, naturligtvis inklusive liveskivan ”Live in black and white”.
   Konserter med Hannah Aldridge är alltid, jag minns några Örebrobesök 2015, så mycket mer än sång och musik, som exempelvis ett flertal underhållande och intressanta mellansnack där hon blandade upp humor med allvar. Dock drunknade många kommentarer från scen i ett evigt pladdrande från människor som uppenbart firade Valborg för sig själva utan levande musik. Riktigt respektlöst, tycker jag, men artisterna på scen tog inte illa vid sig. Den här snacksaliga miljön kanske är vardagsmat när de uppträder på honky tonk-ställen på den amerikansk landsbygden?
   Däremot kunde inga störningsmoment i världen störa helhetsintrycket av en underbart lyckad konsert som bjöd på både country, soul, lite gospel och lågmäld rock. Från Jordan Allen Deans första halvtimme till Hannah Aldridges 90 helgjutna minuter.
   Jordan inledde med några egna sånger, försökte uppfatta titlar som ”Thunderbird”, ”Don't leave me” och ”Time to surrender”, med en lätt personligt hes stämma och snärtig akustisk gitarr. Ingen i publiken hade hört hans låtar tidigare vilket fick många att tappa koncentrationen och ostört prata sönder både framförande och mellansnack.
   Både Jordan och Hannah, med ursprung från Alabama i allmänhet och legendariska musikstaden Muscle Shoals i synnerhet, har känt varandra sedan barnsben. Och tisdagskvällens huvudkonsert blev ett trivsamt samarbete då Jordan, som för övrigt producerade Hannahs ”Gold rush”-album 2017, kompade på piano. Vid ett tillfälle sjöng de kvällens första och enda duett, ”Aftermath” från den skivan, tillsammans.
   Plus ytterligare några låtar från Hannahs andra album. Titellåten och huvudavdelningens finallåt ”Burning down Birmingham” som utvecklade sig till kvällens största allsångsögonblick.
   Som marknadsföring till nyutgåvan av ”Razor wire” inledde Hannah inte överraskande konserten med det albumets första tre låtar, ”You ain't worth the fight”, ”Old ghost” och ”Lie like you love me”, och hann också med titellåten innan det albumets ”Black and white” och ”Howlin' bones” fick avsluta hela konserten inför en jublande publik.
   Till min stora tillfredsställelse fick jag trots allt också några låtar från förra årets ”Dream of America”, titellåten och ”Portrait of the artist as a middle aged man”. Titellåten skrevs under 2020 och Hannah berättade hur hon jämförde pandemin med Titanics undergång.
   Som bonus fick vi också den alldeles nya singellåten, den lätt gospelinfluerade ”Yankee bank”, som hennes pappa Walt Aldridge hade varit med och skrivit.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.