Blogginlägg

Krönika: September 1978

I min tredje krönika för september 1978 uppmärksammade jag att många nya svenska grupper hellre sjunger på engelska än svenska. Jag nämner några exempel som Madhouse, Factory, Heartbreak Hotel och Magnum Bonum. Med tyngdpunkt på det senare bandet som precis hade albumdebuterat.
   Efter den svenska proggvågen på 70-talet ville grupperna uppenbart sjunga och spela på engelska


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/9 1978.
 
SVENSK ROCK ÄNNU ENGELSK

SVENSK ROCMUSIK 1978 HAR MYCKET gemensamt med rockmusiken för tio år sedan och mer. Ola & Janglers, Shanes, Tages, Hep Stars och Slamcreepers hette grupperna då och skrev sina egna låtar men inspirerades mycket av utländska grupper och artister. Detsamma gäller dagens rockare med namn som Madhouse, Factory, Hangover och Heartbreak Hotel som mest skriver sina egna låtar huvudsakligen på engelska.
   Vad har då hänt under de sex-sju år sedan 60-talsgrupperna ”pensionerades” och dagens rockmusik? En annan våg, den progressiva, härskade från 70-talets början och Musikforum med kontaktnät växte upp som stängde dörrarna för så kallade vanliga grupper. Det skulle främst sjungas på svenska och i någon form av ”rätt” budskap för att accepteras.
   Men nu har en helt ny generation växt upp med neutrala värderingar som tycker det är kul att spela, inte för att övertyga, inte för att tjäna pengar utan med entusiasm som bästa bränsle.
   Den nya vågen, snart två år gammal, har förstås haft en avgörande roll i sammanhanget. Det visar att 16-17-årsmusiker mycket väl kan etablera sig bland garvade 30-åringar. Det har nu spridit sig hit där idag mängder av svenska grupper med killar (och tjejer) under20 år bildar grupper, sjunger, spelar, skriver, repar och lever för musiken.
   Skivbolaget Sonet har gjort en fint initiativ och låtit sex svenska grupper samsas på ett album, ”Swedish tracks '79” är en liten inventering på svenska rockgrupper, främst från Stockholm med omnejd, som ännu inte känner sig mogna för albumdebut.
   Skivan är fylld av en massa bra svensk rockmusik som varit nedgrävd i åtskilliga år. Många duktiga grupper om än något opersonliga. Favoriter blir Madhouses ”30 years” och Zetas ”Speleman” medan före detta sminkpopbandet Tears känns något malplacerade.
   Några av grupperna har tidigare gjort singlar på självbekostade skivor men har här fått resurser att jobba proffsigt och elegant.
   Men alla medverkande grupperna, med undantag för Madhouse möjligen, blir slagna av Magnum Bonum, från Nacka, i ett och samma svep. Jag tror ingen av ”Swedish tracks”-grupperna ens har material till ett helt eget album.
   Men det har Magnum Bonum som i år fått ett remarkabelt genombrott på den svenska marknaden. Det visar om inte annat det nyutkomna albumet ”Crazy feelings” (Mercury).
   De debuterade för nästan ett år sedan med en sensationell egenfinanserad singel, ”Goodbye” (finns med på albumet) och fick sedan sitt definitiva genombrott med ”Skateboard”-singeln som sålts i 15000 ex vilket är en bra siffra för en debutskiva.
   Alltså dags för första albumet som i sina första 5000 ex distribueras i ett plastomslag med relief. Troligen en världsnyhet.
   Nu är det ju inte omslaget som ska bedömas utan det musikaliska och det är sannerligen inte betydelselöst. Magnum Bonum imponerar och överraskar. För ett år sedan var de inte kända utanför sitt Huddinge för att nu göra skivor som sprids i tusental över Sverige.
   De får förstås svårt att skaka av sig sitt ”Skateboard”-komplex. En engelsk gimmicklåt som åtminstone gav dem internationell berömdhet, vann Europatoppen. Nu innehåller skivan för övrigt bara egna låtar och visar sig vara professionella både i komponerandet, arrangerandet och framförandet. Skriver fantasifulla och varierade låtar som släpper fram både sångaren och de båda gitarristerna i rampljuset.
   Exakta utländska förebilder han man svårt att fastslå men musiken de spelar får väl anses som melodisk hårdrock som inte drar sig för ballader.
   En helt ny generation svenska rockmusiker är alltså på frammarsch och ni ska veta att det i varje stad, varje stadsdel och varfje källarlokal finns ett gäng med unga oförstörda musiker. Bäva månde!

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.