Blogginlägg

TisdagsAkademien (13)

TisdagsAkademien, Janne Rindar , jag och Olle Unenge, har sedan några veckor tillbaka skaffat oss en ny möteslokal. Efter en veckas vilset letande hittade vi ny miljö för våra möten, på Makeriet på Kungsgatan i Örebro. Där diskuterar vi varje vecka (gissa vilken dag!) musikaliska ämnen utifrån något tv-program, dvd, dokumentärfilm eller YouTube-länk som vi gemensamt har sett.


HÄR KOMMER EN AKTUELL RAPPORT från de senaste veckornas möten. En något kortare rapport än tidigare med några minnesnoteringar kring program om och med Burt Bacharach, Frank Zappa och president Jimmy Carter. Vi i TisdagsAkademien skyr inga medel när vi diskuterar musik. Inget musikaliskt område, ingen artist eller musikgenre är förbjuden. Då kan det exempelvis på bara några veckor pendla från Bacharach via Zappa till en amerikansk president. Och det känns bara naturligt i vår extremt trivsamma krets.
   Vid torsdagens(!) möte, poddinspelningar och repetitioner för en av ledamöterna fick flytta fram veckans möte, fick jag i uppdrag att leta upp en dokumentär om den nyligen avlidne supergitarristen David Lindley. Önska mig lycka till!




BURT BACHARACH: This is now YouTube/BBC Four, 1996, 51:22)
Directed by Frances Dickenson/Caz Gorham.

Dokumentären inleds med Marlene Dietrich som på en scen i Stockholm 1963 presenterar Burt Bacharach som är hennes kapellmästare och arrangör. I övrigt är det Dusty Springfield som är speaker i den 27 år gamla dokumentären.
   Frågorna vi ställer oss under programmet som introducerar en massa covers inom en rad olika områden. Är det lättsam pop? Schlagers eller hantverksmässigt välskrivna poplåtar?
   Noel Gallagher berättar om sitt förhållande till Burt. Hur Oasis-låten ”Half the world away” är lik ”This guy's in love with you”.
   Förutom piano är det ofta en ensam trumpet som karaktäriserar Bacharachs låtar och arrangemang. Vid upprepade tillfällen får man se Burt dirigera orkestern på sitt eget speciella sätt.
   Han skulle bli boxare men Intresserade sig för jazz, Dizzy Gillespie och såg Charlie Parker på 52nd Street i New York City.
   Burt låter väldigt anspråkslös när han pratar musik. Men är också krävande mot sina musiker.
   Burt skrev många låtar med Hal David som skrev texter. De satt på klassiska Brill Building, fyra våningar med mängder av låtskrivare i små rum. Ett stort hantverk. Varje dag på plats för att skriva låtar.
   Första samarbetet med Dionne Warwick var ”Mexican divorce”. Dionne fick godkänt av mamma för att jobba med Burt.
   Många kända låtar förekommer i programmet men låten ”This empty place” känns inte igen. Burt förklarar alla detaljer i själva låtskrivandet.
   Någon förklarar: ”Burt had the golden key to popsuccess”.
   Cilla Black (Priscilla White) berättar hur hon och Dionne nästan duellerade om Bacharach/David-låtarna.
   Elvis Costello, en senare samarbetspartner, medverkar naturligtvis i programmet som producerades innan parets album ”Painted from memory” (1998) släpptes.
   En filmsekvens från 1966 när Cilla Black spelar in ”Alfie” i Abbey Road-studion med närvaro av Burt.
   Han presenterar Dionne Warwick för sina musiker: ”Dionne, my sister”.
   Herb Alpert var ingen traditionell sångare men han gjorde ”This guy's in love with you” helt perfekt. Herb: ”Burts låtar är både enkla och komplicerade”.
   Richard Carpenter: ”Arrangemangen viktiga”.
   Burt tillhörde musikindustrin men var också personligt kreativ.
   1970. Filmmusik ”Butch Cassidy” som han fick två Oscar för. Bland annat ”Raindrops keep falling on my head”.
   Burt gjorde tio års paus på 70-talet. Skilsmässa från Angie Dickinson och Hal David (som han vid den här tiden inte ens pratade med).
   1978. Tillsammans med Houston Symphony Orchestra gjorde han ”Woman”.
   Tillsammans med Carole Bayer Sager, gift med mellan 1982 och 1991) skrev han ”Arthur's theme”.
   Diskussioner om att skriva låtar ihop med någon som man bor med. Passionerad musik, svårt att leva ihop med någon som man jobbar med.
   Senare började Burt intressera sig för galopphästar.
   Elvis Costello berättar hur de skrev ”God give me strength” till filmen ”Grace of my heart”: ”One of the rare songwriters”.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Janne valde ”I'll be your baby tonight” med Reine ”Vargen” Johansson som gäst.




FRANK ZAPPA DOCUMENTARY (BBC, 1993, 60 min)
Ämnet i TisdagsAkadaemiens verksamhet pendlar verkligen. Dagens ämne Frank Zappa är verkligen en motsats till förra veckans dokumentär som handlade om Burt Bacharach.
   Dokumentären är från 1993 (samma år som Zappa avled) och är huvudsakligen en lång intervju med honom.
   ”1900-talets coolaste mustasch!”, kommenterar någon.
   Det är verkligen friformmusik. Avancerade trumsolon och till synes spontana gitarrsolon. ”Det tar 30 år att forma sin musik”.
   Zappa hade sitt hem i Hollywood Hills. Vi får följa med ned i hans källare där han i ett stort arkiv sparat alla sina inspelningar.
   ”Jag kallas hellre dirigent än bandledare”. Han har koll på sin musik som kan kallas crazy.
   Zappa växte upp i Lancaster. Tog gitarren med till skolan.
   Jim ”Motorhead” Sherwood (från Mothers of Invention) förklarar.
   Zappa lyssnade mycket på Johnny ”Guitar” Watson (blues) och Charlie Parker (jazz) och även Stravinskij var intressant (”det var som jazz”)
   Flyttade från LA till NYC. Då blev det mer experimentell musik. Även bildmässigt. ”Jag ville överraska”.
   Ruth Underwood (Mothers) talar. ”Ibland mer folk på scen än i publiken”.
   Efter Mothers: ”Hot rats” (1969), första soloalbumet. Mycket instrumental musik.
   1970 utökades bandet med sångarna Mark Volman och Howard Kaylan från Turtles. Då blev det mer teater i bandet.
   Ofta svårt att hänga med när Zappa förklarade med sin skarpa hjärna men i intervjun förklarar han lugnt och stilla.
   Hårdrocksgitarristen Steve Vai, fanns med i Zappas band 1980-82, förklarar sin roll i musiken.
   Zappa röker mycket i dokumentären men han dog av prostatacancer.
   Är det musikermusik? Han var en tekniskt mycket skicklig gitarrist med 10-minuters gitarrsolon.
   Sönerna Dweezil och Azmet förklarar.
   1988 slutade Zappa spela live. Sökte sig in i politiken. Besökte Tjeckien och Prag på regeringsnivå. ”Jag har aldrig varit blyg att säga vad jag tycker”.
   1991 blev han sjuk. Började göra musik utanför rockgenren. 1992: Ensemble Modern. En stor orkester som inkluderade irländska Chieftains, Johnny Guitar Watson och folk från Mongolien. Gjorde tre album under samma år.
   Dokumentären avslutas med konsertbilder från 1968. BBC. Kaos i musiken, en säng på scenen och rena Monty Python-humorn. Både spontant och välregisserat. Ett långt jam på slutet.

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Olle valde kapitlet om låten ”Gypsys, tramps och thieves” (Cher).




ROCK'N'ROLLPRESIDENTEN (SvtPlay, 1:36, 2020)
Möjligen har Jimmy Carter inte gått till historien som en av de stora presidenterna. Men demokraten Carter fick oväntade fans och vänner tack vare sin kärlek till rockmusiken. Bland de vännerna finner vi i den här dokumentären Willie Nelson, Gregg Allman, Bob Dylan och Bono.
   I år fyller Jimmy Carter 98 - för ett par år sedan var han fortfarande still going strong och kunde berätta med gott humör om musiken, valkampanjerna och sina rötter i den amerikanska Södern.
   Dokumentären om Jimmy Carter presenteras av SvtPlay som en tysk dokumentär men regissören, Mary Wharton, är amerikanska och gjorde häromåret den uppmärksammade Tom Petty-dokumentären ”Somewhere you feel free”.
   Filmen inleds med ett Bob Dylan-citat: ”Busy being born/Not busy dying” som citerades av Jimmy Carter 1976. Samtidigt ser vi ett vinylalbum snurra och Dylans version av ”Mr tambourine man” spelas.
   Jimmy Carters hem finns i Plains, Georgia.
   En lång rad musiker och artister som Willie Nelson, Allman Bros Band, Johnny Cash, Trisha Yearwood, Larry Gatlin, Garth Brooks och Jimmy Buffett gav stöd åt Carter på 70-talet. Och Gregg Allman beskrivs som en vän. Och samtliga finns med i dokumentären.
   ”Musik håller ihop USA”, sa Carter. Han lyssnade på gospel som ung och ser pigg ut som 96-åring i filmen.
   Nile Rodgers Rosanne Cash och Willie Nelson läser dikter som Carter har skrivit.
   Återigen nämns ordet segregation och medborgarrättsrörelsen i en dokumentär som TisdagsAkademien tittar på.
   Chuck Leavell, en gång Allman Brothers-musiker och numera i Stones, och Bob Dylan beskriver Carter som ”själsfrände”.
   Under presidentkampanj 1976 tävlade Carter och Jerry Brown om att kandidera för domkraterna. Hunter S Thompson bevakade presidentvalet.
   Vid installationen 1977 ser vi John Lennon & Yoko Ono i publiken. Gregg Allman & Cher var på plats och Paul Simon sjöng ”American tune” och även Aretha Franklin sjöng..
   Carter gillade jazz och uppskattade svarta musiker. Dizzy Gillespie var en kul och rolig typ, Bjöd upp Carter på scenen där han fick sjunga ”Salt peanuts”. Han kallades också för ”Jordnötsodlaren”.
   Jag trodde Jimmy C var en parentes men visade sig här vara en handlingskraftig president. Fick fredspriset 2002.
   Även Bono läser en dikt av Carter och Willie Nelson stöttade Carter: ”En förebild för oss alla”.

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Jag valde kapitlet om låten ”The pretender” (Jackson Browne).

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.