Blogginlägg

Best of 1973/74: #33. "Mind games"

JOHN LENNON: Mind games (Apple, 1973)

PÅ MIN LISTA ÖVER BÄSTA FAVORITALBUM från 1973 och 1974 finns det naturligtvis en rad fantastiska skivor. Men jag kommer också i min serie att regelbundet hävda att artisterna/grupperna jag har valt haft ännu bättre perioder i sina karriärer. Jag drog en sådan jämförelse förra veckan när jag skrev om Elton Johns ”Don't shoot me I'm only the piano player” som 1974 hade gjort några övermäktiga album under tidigare 70-talsår.
   Idag, när jag ska berätta om ett mer än godkänt John Lennon-album från 1973, blir det samma visa igen. ”Mind games”, Lennons fjärde soloalbum (Yoko Ono-duetter och liveskivan med Plastic Ono Band oräknade) står sig ganska slätt i jämförelse med debuten ”John Lennon/Plastic Ono Band” (1970), ikoniska ”Imagine” (1971) och politiskt riviga ”Some time in New York City” (1972). Ändå försvarar ”Mind games” sin placering på min 1973/74-lista mycket väl fast den kanske inte har det där tidlösa soundet.
   När ”Mind games” spelades in, sommaren 1973, var det en extremt turbulent tid i John Lennons liv. Äktenskapet med fru Yoko Ono knakade i fogarna. 18 september 1973 sparkade Yoko Ono ut John Lennon från Dakota-lägenheten i New York. Yokos sekreterare May Pang fick ansvaret att ledsaga John och det slutade naturligtvis med en kort kärleksaffär och ett vilt leverne, en period som allmänt rubriceras "The lost weekend".
   Men strax innan de explosiva händelserna spelades alltså ”Mind games” in under förhållandevis ordnade former i Record Plant-studion i New York City. För första gången på flera år fanns inte Phil Spector vid hans sida och han hade också lämnat sitt sedan flera år fasta kompband, Elephant's Memory, bakom sig och anlitade nu en grupp ärrade amerikanska studiomusiker. Just de killarna hade precis kompat Yoko Ono på hennes album ”Feeling the space” vars inspelningar Lennon bara tillfälligt gästat med sin gitarr (under pseudonymen John O'Cean...) på två låtar. Men han gillade gruppen av musiker som han tyckte skulle passa in på det nya låtmaterialet.
   Den redan hårt anlitade trummisen Jim Keltner hade spelat på Lennons alla tre soloalbum medan de övriga tillhörde studiomaffian utan större kändisfaktor. Men ett namn i samlingen, gitarristen David Spinozza, hade två år innan spelat på Paul and Linda McCartney-albumet ”Ram”, en märklig tillfällighet.
   Nåväl, med tanke på att John Lennon själv den här gången satt i producentstolen låter det mycket bra om ”Mind games”-produktionen, möjligen ekar soundet 70-tal och är inte lika tidlöst som exempelvis ”Imagine”. Men fullt godkänt i jämförelse med Spectors tidigare jobb.
   Just då, hösten 1973, kanske inte Lennon själv var så nöjd med ”Mind games” för bara två månader innan release i slutet på november började han spela in ett nytt album som skulle resultera i ”Walls and bridges”.
   På ”Mind games” finns inte de där typiska politiskt slagkraftiga Lennon-texterna men på min största favoritlåt ”Bring on the lucie (freeda peeple)”, kan jag tyda en liten politisk kommentar som är lika slagkraftig som ”Give peace a chance” eller ”Power to the people”.
   Den storartade titellåten inleder annars albumet perfekt. Så perfekt att den också släpptes som albumets singellåt på samma dag. Annars innehåller albumet den variation på låtar, både sött och salt, som jag gärna föredrar när jag lyssnar på hela album.
   På den tuffa sidan är de ganska skramliga låtarna ”Tight A$” och ”Meat city”. Däremellan finns många fina mer lågmälda och välskrivna Lennon-sånger som exempelvis ”Aisumasen (I'm sorry)” (en liten kommentar till Yoko), ”Out the blue” och ”One day (at a time)”.
   ”Låten” som avslutar ”Mind games” förstasida, ”Nutopian international anthem”, är kanske i sammanhanget lite väl lågmäld. Den är nämligen tre sekunder lång av total tystnad...

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.