Blogginlägg

Malmöfestivalen tillbaka med storpublik

Millencolin dundrade loss på Malmöfestivalens stora scen på tisdagskvällen.


Reeperbahn, med Dan Sundquist längst fram, lockade en ny yngre publik med sin musik.


Melissa Horn syntes knappt på den stora scenen men i den stora tv-skärmen var hon tydligt närvarande.

UNDER DEN SENASTE VECKAN HAR Malmöfestivalen varit tillbaka. För några dagar sedan skrev jag några rader om Richard Lindgrens konsert i Bluestältet, en av de mindre scenerna, på en festival med många olika typer av musik och många olika storlekar på scener.
   Förutom Lindgren såg jag under tre dygn ingen konsert från början till slut utan lät mig vandra mellan de olika scenerna, trängas med folk och njuta av levande musik på en behagligt sporadisk och distanserad nivå. Och det var väl egentligen ingenting som musikaliskt lyckades fästa i min marinerade musikhjärna.
   Richard Lindgren Band (se programförklaringen till vänster, där de inte ens bemödat sig att stava Richards förnamn rätt...) i Bluestältet blev första anhalten. En lång konsert som nästan sög must ur både kropp och själ. Efter en sen middag på Akropolis på Davidhallsgatan (rekommenderas!) inne på en tyst lugn gård passerade vi Gustav Adolfs Torg där Reeperbahn höll på att avsluta sitt framnträdande på Gustavscenen.
   Reeperbahn har i år gjort en ”Lolita Pop” och återförenats efter en hel massa år och turnerat runt i Sverige. Gruppen, som hade sina framgångar runt 1980, innehåller idag flera originalmedlemmar men saknar naturligtvis Olle Ljungström som avled 2016. Årets upplaga innehåller lite märkligt soloartisten Moto Boy men det är Dan Sundquist, som skrev bandets låtar tillsammans med Olle, som håller i snacket och sjunger. Och jag kunde precis bakom Sundquist skymta trummisen Peter Korhonen.
   På väg till hotellet hamnade vi i mitt i finalen på Viktor Leksells konsert på ett fullständigt packat Stortorget där publiken framför festivalens största scen till 95 procent var 16½-åriga tjejer som sjöng med i varje strof. Fascinerande.
   Sista kvarteret innan hotellet fick en dos av Black Jacks dansbandsmusik utan att knappt höra vad det handlade om.

MÅNDAGEN PÅ MALMÖFESTIVALEN var mindre planerad. Efter en tidig middagspizza på Saluhallen gick vi mot de centrala delarna av staden, passerade Stora Scenen där Sabina Doumba höll hov framför ungdomarna utan att framkalla något engagemang eller intresse hos oss.
   Hamnade så småningom ännu en gång vid Gustavscenen där Syster Sol skulle uppträda. Ett spektakulärt framträdande som blandade reggae, soul och modern r&b. Det var mer visuellt underhållande än rent musikaliskt.
   På vägen hem till hotellet passerade vi återigen Stora Scenen där Melissa Horn skulle uppträda. Det var alltså en ganska lågmäld avslutning på kvällen och Stortorget var inte fullpackat med folk. Med hjälp av sina musiker höjde Melissa stundtals tempot och volymen men på håll var det svårt att upptäcka någon aktivitet på den stora magnifika scenen. Men i den stora tv-skärmen vid sidan av scenen såg man tydligt Melissa fast ljud och bild var lite osynk.
   Måndagskvällens dansband nära hotellet hette Engdahls och det första jag hörde på avstånd var en menlöst svag version av Nick Lowes ”Half a boy and half a man” som inte gav upphov till närmare beskådande.

I DETTA HETA KLIMAT STÄLLDE VI in Köpenhamnsbesöket och tog en cykelpromenad längs kusten mot Öresundsbron och lät musikintresset på scen vänta till sent på kvällen. Efter en lång trevlig sittning med Richard Lindgren på Bullen i centrala Malmö tajmade vi in Stora Scenen där Millencolin, Örebros största rockhjältar, blev sena ersättare till amerikanska Bad Religion då det bandet ställt in hela sin turné.
   Stortorget var långtifrån fullpackat när Millencolin 21:15 steg ut på den enorma scenen. Dundrande rockigt drog Nikola & Co igång i ett sedvanligt högt tempo. Däremot tyckte jag inte volymen var tillräckligt övertygande fast jag stod bara ett 20-tal meter från scenen. Kanske var det min hörsel? Däremot var det ännu en gång uppenbart att ljud och bild inte riktigt hängde med varandra.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.