Blogginlägg

TisdagsAkademien (3)

TisdagsAkademien, Janne Rindar, Olle Unenge och jag, diskuterar varje vecka musikaliska ämnen utifrån något tv-program, dvd, dokumentärfilm eller YouTube-länk vi har sett.

HÄR FORTSÄTTER REDOVISNINGEN av ämnen och anekdoter som har diskuterats och detaljerat analyserats av Olle, Janne & Jag i vår TisdagsAkademi. Det är en viss eftersläpning i rapporteringen och dagens ämnen kom upp på bordet sen höst 2020.
   Regelbundna möten varje vecka gör att antal ämnen till diskussionsmaterial hela tiden ökar som sedan gör att kunskapsnivån hos Akademiens ledamöter höjs. Under våra möten är det dessutom fritt att tala om musik i största allmänhet och ”associationshalka” har blivit ett vanligt begrepp i våra ibland djupgående samtal.
   Sedan vi bestämde att söka filmer och dokumentärer på YouTube finns det ibland risk för snedsteg och halvhjärtade satsningar, Jimi Hendrix-filmen nedan är ett exempel. Det finns både för- och nackdelar med materialet på YouTube men vi letar outtröttligt vidare i jakt på kvalité.
   Det här är tredje rapporten i Akademiens verksamhet som återkommer en gång i månaden på Håkans Pop. Här finns sedan tidigare Första och Andra rapporten från TisdagsAkademiens möten.







JIMI HENDRIX: The last 24 hours (1:02 lång)
Den intressanta, spännande och smått dramatiska titeln på den här påstådda dokumentären lovar lite för mycket. För det första är det i sekvenser en berättelse om Jimi Hendrix hela karriär, flimriga bilder, kronlogiskt hoppande och ett genomgående historieberättande som lutar sig mot flickvännen Monica Dannemans minst sagt konstiga uttalanden. Det kommer ju fram på slutet att det finns många meningsskiljaktligheter och förklaringar kring Jimis död.
   Producenten och regissören Michael Parkinsons film berättar bland annat om Jimis dåvarande manager Mike Jeffery, f d Animals-manager, som var illa omtyckt i sammanhanget. Jimis tyska flickvän, Danneman (f d prositituerad), har ett dimmigt minne från dödsdagen.
   Författaren Keith Altham förekommer ofta i filmen och berättar vilken fantastisk musiker Jimi var. En annan manager, Tony Calder (kompanjon till Andrew Oldham) berättar också ögonvittnesskildringar om att Eric Clapton var så imponerad att Jimi fick jamma med Cream. Han fick rubrikerna ”Wild man of Borneo” och ”Black Elvis”.
   ”He was weak, kunde inte säga nej” var ett omdöme om Jimi. ”Han kunde inte skilja på verklighet och fantasi”.
   Danneman påstår att hon och Jimi åt tonfisksmörgås och drack vitt vin sista natten. Tjejer på rummet och LSD i drinken samtidigt som Jimi låg 1:a i både USA och UK.
   Bandet Experience sprack. På Woodstock kompades Jimi av Band Of Gypsies. Jimi såg död ut på ett Anti-Vietnam-gig. Han såg deprimerad och utmattad ut.
   I korthet pratas det om ett maffiaspår om Jimi Hendrix död. Totalkaos på Isle of Wight-festivalen. Fortsatte till Danmark, Tyskland, Någon manager Ed Chalpin nämns.
   Rekonstruktion av själva dödsfallet på hotellrummet och filmen når det spekulativa lågvattenmärket. Danneman kunde inte väcka honom. Upplivningsförsök. Sjukhuset och sedan död. Rykten om drogöverdos eller kvävningsdöd av sina egna spyor. 22 år senare har någon spårat upp sjukvårdarna som kom till hotellet som påstod att Jimi hade legat död i 7 timmar. Nya rykten om maffia och självmord...

När jag skickade YouTube-länken till Olle och Janne och påpekade att dokumentären inte var så seriös. Då letade Janne upp en egen dvd-dokumentär som vi tittade på.

JIMI HENDRIX (98 min lång) Utgiven 2000, copyright 1973.
Här är det riktigt fina fantastiska livebilder, hela låtar från bland annat Monterey-festivalen. Både musikaliskt och bildmässigt exploderar det i juni 1967. Jimi får många chanser att visa upp sig som den otroligt skicklige gitarrist han var.
   ”Cloud 9” översätts i filmen som ”eufori”. Jimi dyrkade Bob Dylan och vi får bland annat se och höra hans version av ”Like a rolling stone”.


COUNT BASIE (Svt Play, 75 min lång, 2019)   
Och nu över till något helt annat som det en gång hette i ett engelskt humorprogram: Storbandsjazz!
Dokumentären om Bill ”Count” Basie är sevärd för alla, även genuint poprockintresserade.
   Basie var pianist, orkesterledare och fixstjärna. Gunnar Bolin läser ur Basies efterlämnade brev och anteckningar. Han höll sitt privatliv så gott som hemligt under hela sin karriär. Han var ”One of the guys in the band”. Quincy Jones säger att Count Basie ”hade stil”.
   Född 1904 i Red Bank, New Jersey, hatade skolan och var fascinerad när cirkusen kom till stan och fattade snabbt tycke för musik som var biljetten ut i världen.
   1962 var det 46/47 veckor det året på turné men Basie ville ha lugn och ro hemma. Count Basie är storbandsjazz i mina öron men beskrivs här som bluesbaserad och det hörs. Rasåtskillnad var ett stort ämne i dokumentären men Basie var ingen arg person.
   När Count hamnade i New York 1924 var det bland annat Fats Waller han blev vän med. 1926 var det ragtime som gällde och han blev revypianist.
   ”Jump king of swing” stod det i en annons. 1933 var han noga med musikerna i bandet.
Det fanns jazzmusiken en Duke, Earl och en Baron så Bill Basie blev 1937 Count (greve) Basie. ”One o'clock jump” var en av de första succéerna.
   Kriget kom och nazisterna gillade Basie fast de egentligen hatade svarta och judar. Sångarna i bandet tog över stjärnglorian.
   Basie fick dottern Diane 1944, fuktionshindrad.
   Som musiker och bandledare hade Basie ett liv på resande fot. 30 år i turnébussen var bandets hem.
   1955 kom det stora genombrottet för Basie, 51 år gammal. Det samspelta bandet lät som en enda musiker. Rytmsektionen hade drivet i bandet. En institution på 50-talet.
   På 60-talet ändrades allt när Basies band 1965 började spela med Frank Sinatra och 1969 med både Sammy Davis och Quincy Jones.
   Blev stämd av frun. Flyttade sedan till Bahamas och levde med grått skägg ett familjestarkt liv. Dog 1984 och frun dog året innan.


KEITH RICHARDS: Under the influence (Netflix, 1:22 lång, 2015)
Filmens inledning är minst sagt överraskande. Massor med blommor och träd och Keith som trampar omkring på gräset och säger att ”Du växer aldrig upp”. Inledningen är som en dramafilm men är en dokumentär och intervju med Rolling Stones-profilen.
   Han röker, som han gör under uppskattningsvis 85% procent av filmen, och bläddrar bland sina bluesskivor. Dricker whisky och musiken är i centrum hela tiden.
   New York, intervju av journalisten Anthony DeCurtis. När Rolling Stones tar paus, som de ibland gör i flera år, känner sig Keith Richards hemma i studion med producenten/trummisen Steve Jordan.
   ”Jag är stöpt i amerikansk folkmusik” säger Keith. Spelar akustisk gitarr och förklarar att amerikansk blues ofta har sina rötter i keltiska melodier.
   Vi får också biografisk info från barndom och uppåt. Keith berättar hur han växte upp med med musiken av Louis Armnstrong, Billie Holiday och sedan Elvis Presley och amerikanaska filmer med John Wayne.
   Chuck Berry får nästan en egen huvudroll i dokumentären. Med sitt fårade ansikte berättar Keith om när han spelade med Chuck som blev filmen ”Hail hail rock'n'roll”.
   Om tidiga Stones: ”Vi ville spela blues”. 17 år flyttade Keith hemifrån. Han mötte Muddy Waters i Chicago, spelar sedan biljard med Buddy Guy som vi får se spela live. Även Howlin Wolf syns på sv/v bilder.
   Keith sätter sig vid pianot och det blir nästan magiskt. Så fantastiskt naturligt och härligt begränsat men personligt på topp. Han berättar om Ian Stewart, pianisten. Keith skrev låtar på piano, bland annat ”Let's spend the night together”.
   Från pianot är det nära till countrymusiken. I krokodilkavaj spelar han fantastiskt på pianot och pratar om Porter Wagoner 1953 och Hank Williams. Berättar om Gram Parsons som var en ögonöppnare när det gäller country. Gamla bilder från USA och ”Sweet Virginia” spelas. Gamla filmer från Stones i studion där Keith spelar bas. Introt till ”Street fighting man” och ”Sympathy for the devil”.
   Keith bodde på Jamaica en tid, reggae och Gregory Isaacs nämns vid namn och filmen avslutas naturligt med ”Goodnight Irene”.


På mötet efter vi hade sett Netflix-programmet med Keith Richards (24 nov 2020) tar Irlandsälskande Olle med sig Jolos bok ”I Dublins vackra stad” och läser ett kapitel. Ett kapitel ur boken ”I Dublins vackra stad” handlar om hur en ballad om en strid kom till och hur balladen kom att leva ett eget liv.


TOOTS HIBBERT: Reggae got soul (Svt Play, 58 min lång, 2011)
Reggae har inte förekommit tidigare i vår Akademi och det passade perfekt för två dagar innan vårt möte 17 november 2020 visade Svt dokumentären om Toots Hibbert, en stor Jamaica-profil.
   Han avled i september 2020 men filmen, som är nio år gammal, är ändå utformad som en minnesruna där många artister uttalar sig fint om honom som artist. Han var en profil i reggaemusiken men blandade upp sin musik med gospel, soul, rock och r&b. Här hyllas han av bland annat Eric Clapton, Keith Richards, Bonnie Raitt och Willie Nelson.
   ”Dom säger att jag är stor”, säger Toots om sig själv och verkar inte acceptera den åsikten. Keith: ”Fantastisk personlighet” och jämför med Otis Redding. Eric jämför med James Brown och Bonnie beskriver honom som en grym soulartist.
   Chris Blackwell, han som tog ska och reggae till England på 60-talet, uttalar sig mycket i filmen.
   Toots var störst innan Bob Marley kommersiellt tog över över fokus på reggae. Ziggy Marley, Jimmy Cliff och Marcia Griffiths uttalar sig också.
   1963 slog Maytals igenom. Rått, spännande sound och Toots röst var stor och personlig. Toots var som en väckelsepredikant och hans sånger var som vykort från Jamaica. Här fanns inget intresse för pengar. ”Vi bara sjöng”. Reggaerytmen var som människans hjärtslag, enkel rytm. Ledare för reggaemusiken var Marcus Garvey och kejsare Haile Selassie.
   1972 kom filmen ”The harder they come” (se nedan) innan Bob Marley slog igenom med Jimmy Cliff och Toots i huvudroller. Allt var på riktigt i den filmen.

Reggaeintresset tog oss till filmen som Janne har på dvd.
”The harder they come” (103 min lång, 1973)
En i ämnet ganska simpel film med Jimmy Cliff, som spelar Ivan (som Ivanhoe), i huvudrollen. Det skjuts, det röks och det älskas. En rätt simpel spelad film. Ivan jagar skivkontrakt och lyckas spela in titelmelodin till filmen som blir en hit.
   Filmen är en parallellhistoria till Cliffs egen historia. Ivan hamnar i kriminella kretsar.


LATCHO DROM (1:38 lång)
Film by Tony Gatlif
Janne levererar några dvd-filmer. I ”Latcho drom” vandrar zigenare från Indien till Europa, stundtals genom öknen. Djur och människor möter andra. Barn, dansare. Det smids verktyg och sys fina kläder när de slår läger. Filmen presenteras som ”Ultimate music video”.
   Tuppen gal. Rökelser. Alla ber och sitter i ring. Med båt över havet. Stor orkester. Många fioler. Vandrar längs järnvägsspåret. Is och snö. Vilar i träd. Grön vår. Husvagnar.
   Festival. Massor med folk, trängsel. Hästar och fest.
   Väldigt snyggt filmat men inte så mycket förklaring.
   Inspelad i Rajastan, Egypten, Turkiet, Rumänien, Ungern, Slovakien, Frankrike och Spanien.



GYPSY CARAVAN: WHEN THE ROAD BENDS (1:50 lång)
Docuramafilms by Jasmine Dellas
Ännu en film från Janne. Ökenliknande bilder. Barn som spelar på instrument. Flyger till USA, samlas i New York City. Det berättas att zigenare åker från Maharaja till England, Europa och USA.
   Uppträder på scen i NYC, det dricks Jack Daniels. Problem med icke-zigenare i Rumänien.


GEORGE JONES: Same ole me (57:48 lång, 1989)
Titeln på den här dokumentären om Jones har hämtats från en låt som Jones gav ut men inte skrev (Paul Overstreet) 1981.
   Programförklaring: ”They call him possum, they also call him country music's living legend”.
Filmen inleds med en låt som framförs live. Johnny Cash uttalar sig positivt om George Jones. Även andra artister, Randy Travis, Tom T Hall, Loretta Lynn, Roy Acuff, Conway Twitty och Buck Owens gör samma sak.
   Sedan inleds biografin: Född 1931 i Saratoga i östra Texas. Hade en ”harddrinking” pappa men när George var 9 år fick han en gitarr och genom radion lärde han sig spela låtar
   (Innan vi i Akademien såg filmen upptäckte vi att George Jones namn fanns med i Ulf Lundells bok ”En öppen vinter” där han framhåller röster)
   Filmen berättar om Jones hemstad: ”The land time forgot”. Gospel och kyrka fanns givetvis med tidigt i Jones uppväxt i Port Beaumont i Texas.
   Första steget som artist kallade sig George för Little Georgie Jones. Skivbolaget i hemstaden, Starday Records, tog sig an George när rock'n'roll slog till i mitten på 50-talet. Cash påstår att George likaväl kunde ha blivit rockabillysångare. Första hit blev ”Why baby why” 1955.
   Andra hitlåten ”She thinks I still care” (1962), var smörigare och långsammare country.George gjorde ”The race is on” 1965, låten som Stray Cats hade en hit med tidigt 80-tal.
   150 gig/år. Piller, droger för att kunna koppla av och orka. Och det blev början på problematiska år. Ändå träffade han Tammy Wynette (”Stand by your man”) i den vevan och de blev ett par, både privat och på skiva och scen. Bröllop februari 1969.
   Producenten Billy Sherrill engagerades och 1974 föddes en dotter men ett massivt drickande bara ökade. Han var ”down and out”. Waylon Jennings: ”He was drunkier than I was high”. Han gjorde allt för att förstöra sig själv. Han skulle uppträda i NYC men plötsligt var han borta i tre veckor.
   Ställde in turnéer. Alla hatade honom. Sentimentala låtar med åren. Steelgtr, ballader men texter som engagerade. Ändå blev han 1981 årets manliga countryartist.
   Problemen fortsatte, mycket drugs & booze och han bodde i bilen. ”Man out of control”. Blev dessutom tjockare och tjockare. Vi får se honom packad på motorvägen bli arresterad av en polis. Upprörd, förbannad och ville slåss. Han hamnade på sjukhuset i Birmingham och där var han tillbaka på spåret.
   Efter sjukhusvistelsen träffade han Nancy. Han sjunger ”I've always been lucky with you” men enligt filmen var det inte slut på det vilda tragiska livet. På slutet får vi en sammanfattning av åren fram till döden 2001. 1992 blev han invald i Country Music Hall of Fame.


MOTOWN: Drömfabriken (1:57 lång, Svt Play)
Lite irriterad blir jag när jag läser programförklaringen på Svt Play och ser att Public Service inte ens kan stava Motown-chefen Berry Gordy Jr:s namn rätt, Barry (suck...).
   Men året av allt intensivare möten med Janne och Olle avslutades för min egen del på absolut bästa sätt. Som uppvuxen i 60-talets popgeneration är Motown-historien en central del i min musikhistoria. Skivbolagets grundande, utveckling med helt gränslöst många hits, ögonblick av magi helt enkelt.
   Den klassiska sv/v Motown-logotypen inleder filmen. Berry Gordy bestämmer. Ser snäll ut men är säkert stenhård och sträng. En entreprenör med piska. ”Vi måste hålla ribban högt”. ”Är det inte bra nog släpper vi det inte.”
   Jacklie Wilson och ”Reet petite” startskottet för Motown i slutet på 50-talet. Smokey blev Berrys bästa vän och är fortfarande. Hitsville USA. Gamla studion beskrivs som ”det magiska rummet”.
   Framgång kräver hits. Holland-Dozier-Holland blev fabriken inom fabriken. Detroit = Motortown. Jazzmusikerna i Funk Brothers blev Motowns studiomusiker.
   Rasåtskillnad blev en viktig del i Motowns historia när skivbolaget gick från hits till psykedelisk soul och Detroit brann. Marvin Gaye gick utanför ramen och Motown var inte bara svart kultur. En lång lista klassiska låtar avslutar filmen.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.