Blogginlägg

ALL TIME BEST #31: "Full moon fever"

TOM PETTY: Full moon fever (MCA, 1989)

STÖRSTA PROBLEMET I PROJEKTET ATT SÄTTA ihop den här långa rangordnade listan på 150 album har i viss mån handlat om sammansättningen, att göra variationen så stor som önskvärt och att välja skivor med ett stort antal olika artister och grupper för att om möjligt göra listan både intressant och underhållande. Många artister har gjort väldigt många bra skivor under många decennier. Därför kan urvalet av album på listan ibland uppfattas som lite slumpmässig när det handlar om artister med många konkurrenskraftiga titlar på sitt samvete. Som exempelvis i dagens aktuella val av artist, Tom Petty.
   ”Damn the torpedoes” (1979) anser jag nog vara Pettys största stund på skiva, när han delar credit med The Heartbreakers, men placerade den lite längre ned på min 150-lista. Uppföljaren ”Hard promises” (1981), en stark 80-talsplatta, är inte så mycket sämre men fick inte plats alls i det här konkurrenskraftiga sammanhanget. Inte heller mycket fina ”Southern accents” (1985) nådde så långt i min samlade bedömning. Det har med andra ord fattats en rad tunga beslut när jag har nominerat Tom Petty-skivor till min lista.
   Att valet till slut hamnade på Pettys första soloplatta, ”Full moon fever”, får nog tillskrivas det oväntade Jeff Lynne-soundet som överraskade mig när skivan släpptes 1989 och fortfarande gör albumet till en mycket stor favorit i skivhyllan. Ändå borde jag ha varit fullt beredd efter det sensationella Traveling Wilburys-samarbetet som hade inträffat året innan.
   ”Full moon fever” kom som en logisk och naturlig uppföljare till det projektet. Där förenades Petty med sina idoler Bob Dylan och George Harrison och träffade nya vänner som Roy Orbison och Jeff Lynne. Wilburys-skivan var ju ett bevis på att när stjärnor kan och vill samarbeta kan resultatet bli väldigt lyckat.
   ”Full moon fever” är bokstavligen ett soloalbum, där ingenting direkt krediteras Heartbreakers, men däremot finns det åtskilliga gästmusiker på skivan som har sitt ursprung i det bandet. Gitarristen Mike Campbell är kanske skivans viktigaste person förutom Petty. Dels är han som musiker mycket framträdande i arrangemangen, han har varit med och skrivit två låtar på ”Full moon fever” och är dessutom ansvarig för produktionen tillsammans med Jeff Lynne och Petty (eller T.P. Som det står på skivomslag och skivetikett).
   Heartbreakers-nedlemmarna Benmont Tench, piano, dåvarande basisten Howie Epstein, körsång, är med på några låtar och Phil Jones, som spelade percussion med bandet både på skiva och turné mellan 1980 och 1984, är trummis på elva av de tolv ”Full moon fever”-låtarna. Så skivan är inte direkt någon utpräglad solotripp.
   Det är Jeff Lynnes rutinerade närvaro som har färgat sound, arrangemang och låtskrivande allra mest på albumet. Som producent har Lynne som vanligt satt en personlig prägel, markerade trummor och rytmer och luftiga akustiska gitarrer är största kännetecken, och samtidigt har Petty här skrivit några av sina allra starkaste låtar under hela sin karriär.
   Som ledare för Electric Light Orchestra var Jeff Lynne rutinerad som producent men utanför den gruppen blev han inte ett etablerat namn förrän 1983 men starten med två Dave Edmunds-album, ”Information” (1983) och ”Riff raff” (1984), var inte lyckad. Låtmaterialet svek, produktionen passade inte Edmunds rock'n'roll-stuk och båda albumen lät extremt obekväma.
   Men det skulle runt 1987/88 hända saker runt Lynne vars producentnamn fanns med på skivor av Duane Eddy, Randy Newman och Brian Wilson men framförallt på George Harrisons mycket lyckade ”Cloud nine”. Där det ena gav det andra och han blev producentansvarig för den ovannämnda Traveling Wilburys-skivan som helt naturligt sedan gav honom jobbet som producent på Tom Pettys första soloalbum.
   Både Harrison och Orbison, vars comebackalbum ”Mystery girl” spelades in och producerades av Lynne under 1988, figurerar av naturliga skäl på ”Full moon fever” och skänker en viss tyngd till det musikaliska.
   Det övervägande soundet på ”Full moon fever” är inte så rockigt som de allmänna Heartbreakers-arrangemangen varit tidigare. Det är rent av ett poppigt ljud där lager av körer, keyboards och akustiska gitarrer är huvudreceptet. Ett radiovänligt koncept och mycket riktigt lyckades Petty räkna in ett antal hits från skivan, ”Runnin’ down a dream” och de båda starka inledningslåtarna ”Free fallin’” och ”I won’t back down”.
   ”The apartment song” och ”A mind with a heart of its own” är fylld av de traditionella rockrötterna, trubaduren Petty gör entré i den helt akustiska balladen ”Alright for now” och de fina popgitarrerna klingar skönt i Byrds gamla ”Feel a whole lot better”,skriven av Gene Clark.
   I rockabillykryddade ”Yer so bad” och ”Zombie zoo” når de textmässiga krumelurerna sin bästa nivå och den smäktande ”A face in the crowd” fulländar den fulländade skivan.

”FEEL A WHOLE LOT BETTER”, albumets enda coverlåt, tillhör topparna på ”Full moon fever”.



/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.