Blogginlägg

ÖREBRO LIVE #86: Bob Woodruff 2012

KONSERTEN MED AMERIKANEN BOB WOODRUFF, i november 2012, var egentligen bara en del av konsertkvällen på East West Sushi som just den här kvällen hade premiär för sin konsertverksamhet som sedan under fem år kom att tillhöra Örebros mest frekventerade konsertscen. Själv kom jag från ett annat konsertarrangemang och recensentuppdrag med Nikola så jag var kanske lite splittrad men uppfattade ändå storheten i Woodruffs framträdande.
   Bob Woodruff hade en ganska uppmärksammad karriär på 90-talet i gränstrakterna mellan country, r&b och rock. Det resulterade i två studioskivor, "Dreams & Saturday nights" (1994) och "Desire road" (1997), men slutade också i mängder av personliga problem. Och ett inspelat men outgivet album, "The lost Kerosene tapes, 1999", som kom ut tretton år senare.
   I samband med den skivans utgivning, som var ett svenskt (Jerker Emanuelson) initiativ, fick Woodruff möjlighet att åka på turné i Sverige tillsammans med Austin-bandet Shurman. På de konserterna hamnade han i skuggan av det samspelta bandet, som jag konstaterade här, men Sverigebesöket gav värdefulla kontakter. Han stannade helt enkelt kvar i Örebro, bodde hemma hos arrangören Anders Damberg som sammanförde honom med tre lokala musiker som just då höll på att spela in en annan skiva. (Mathias Liljas med spänning emotsedda soloalbum ”Mathias Lilja” som släpptes våren 2014).
   Woodruff fick ta över mycket av den bokade studiotiden och fick samtidigt ett genuint kompband med Mathias Lilja, gitarr och sång, Clas Olofsson, diverse stränginstrument, och Fredrik Landh, trummor, bas och sång, på köpet.
   I samband med albuminspelningarna uppträdde Woodruff med det här bandet på East West Sushi i Örebro.. Att det fungerade bra på scen kunde vi konstatera då men på albumet ”The year we tried to kill the pain”, som släpptes hösten 2013 blev det än mer perfekt. Klassisk amerikansk popmusik med klingande 12-strängade gitarrer, effektiva slidegitarrer och en ljuvlig steelgitarr (allt spelat av Clas Olofsson) som huvudingrediens.
   Bob Woodruff sjunger som Tom Petty, med en hes och vass stämma, och när materialet ibland lutar åt countryrock är det omöjligt att inte tänka på Roger McGuinn. Woodruff hittade alltså sitt eget Heartbreakers i Örebro och den musikaliska nivån var mycket hög.



Bilder: Anders Erkman

Recensionen publicerades ursprungligen på Håkans Pop 26/11 2012.

BOB WOODRUFF
East West, Örebro 24 november 2012

EFTER KONSERTEN MED NIKOLA (på ett helt annat ställe) var det inte slut på konsertkvällen i lördags. Arrangören Anders Damberg har sniffat upp en ny spännande livescen i Örebro och nu var det premiär för en rad levande lördagar på East West. Idén med konserter på sushiresturangen uppstod i samband med Live at Heart-festivalen i september när det första gången arrangerades konserter där. Positivt gensvar från både publik och restaurangägare får nu alltså en intressant fortsättning.
   Premiärartist blev amerikanen Bob Woodruff som efter turnén med Shurman (läs recension av Örebrokonserten här) trivdes så bra med Sverige och Örebro att han blev kvar och nu är inneboende hos just Damberg. Som i sin tur har sammanfört Woodruff med Örebros mästare på americana, Mathias Lilja, och hans band i en inspelningsstudio som kan resultera i något riktigt spännande.
   Nu är det här ingen konventionell recension av lördagens konsert men det fungerade mycket bra med både lokal, publik och framförallt artisterna på scen. Lilja inledde scenaktiviteterna med ett set som fick en överraskande avslutning genom gästartisten Nikola som där fick återförenas med sin gamle vapendragare Henrik Wind, som för övrigt hade gjort sitt överraskande gästbesök på Nikolas konsert några timmar innan.
   Wind spelade bas i Liljas band och det kan tyckas vara lite slöseri med talang men det här bandet har kunnande på alla platser. Clas Olofssons steelguitar smekte fram de allra ljuvligaste tonerna och Fredrik Landh, i normala fall basist, satt bakom trummorna och höll taktfast och kattmjukt i de ofta lågmält tajta rytmerna.
   Lilja inledde alltså med övervägande originalmaterial, som just nu håller på att spelas in i skivstudion, och någon Townes Van Zandt-låt. Jag hade som sagt ingen järnkoll på varken tid eller repertoar den här kvällen. Men trivdes ypperligt bland pratsamma kamrater, trevliga vänner och åtskilliga musiker i publiken.
   Sedan kom Nikola in på scen och framförde "Min hemstad" och Bob Dylan-låten "The man in me" från "New Morning". Här fick han den musikaliska uppbackningen som han och i viss mån även vi saknade på hans egen konsert några timmar innan.
   Efter en paus kom Bob Woodruff upp på scen och kompades först bara av Olofssons smekande steel och hans låtar fick en så mycket mer passande omgivning jämfört med Shurman-samarbetet för några veckor sedan. Det blev ett mjukare sound och sångmässigt en mer framträdande utstrålning. Medan vi publiken inofficiellt tävlade om att jämföra hans röst med Tom Petty, Neil Diamond, John Hiatt eller, naturligtvis, Bob Dylan.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.