Blogginlägg

ALL TIME BEST #38: "Some girls"

THE ROLLING STONES: Some girls (Rolling Stones, 1978)

I EN TILLSPETSAD JÄMFÖRELSE ÄR JAG mer Beatles-fantast än en Rolling Stones-dito. Så har det varit genom alla år utan att jag har kunnat undgå många, många fantastiska klassiker, underbara rocklåtar och flera helgjutna album med Stones. På listan har jag redan uppmärksammat ett par av bandets 60-tals-skivor, ”Beggars banquet” och ”Let it bleed”, och givetvis finns ”Exile on Main St” med bland favoriterna men lite längre ned på min tufft rangordnade lista
   Men 70-talet var i mina öron bandets bästa decennium som albumgrupp och som deras allra bästa skiva vill jag väldigt bestämt utnämna ”Some girls”. En skiva som tog tillbaka rockkänslan i gruppen och alla medlemmarna svarade med att prestera både spontan, genomarbetad och mycket inspirerad rockmusik.
   Trots många starka skivor på 70-talet fanns där också uppenbara svackor i skivproduktionen. Exempelvis tappade jag överraskande intresset för gruppen 1973 med ”Goats head soup” fast jag såg bandet live vid samma tillfälle. Ointresset fortsatte över tämligen mediokra album som ”It’s only rock’n’roll” (1974), Mick Taylor sista skiva med bandet, och ”Black and blue” (1976), där flera gitarrister delade på utrymmet som Taylor hade lämnat efter sig.
   Mitt i den lite nedåtgående trenden kom ”Some girls” som en överraskande energiinjektion. Efter många om och men under flera år var Ronnie Wood nu fullvärdig medlem i Rolling Stones som efter minsta möjliga perfekta förberedelser (Keith Richards drogäventyr 1977 i Kanada och Toronto som höll på sluta med fängelse) ändå fungerade som en sammansvetsad grupp igen.
   Stones hade skrivit nytt skivkontrakt med EMI, fast på sin egen etikett, och nya skivan skulle spelas in i den berömda Paris-studion Pathé Marconi. Och inspirationen var onekligen på topp. Bara det faktum att Keith Richards återigen stavade sitt efternamn med ett s på slutet får väl betraktas som en pånyttfödelse av stora mått.
   Även flera Stones-medlemmar framhåller ”Some girls” som en stor kreativ framgång. Keith Richards skriver i sin bok ”Livet”:
   ”Från den stund vi började repa i den konstigt utformade Pathé Marconi-studion i Paris så hade 'Some girls' medvind. Det var en vitalisering, vilket var märkligt i denna mörka stund när det var möjligt att jag skulle få fängelsestraff och bandet skulle läggas ner.
   Vi hade överhuvudtaget inte förberett. Allting skrevs i studion, dag för dag, låtarna bara flödade. En annan stor skillnad från tidigare album var att vi inte hade några utomstående musiker med oss, inga blåsinstrument, ingen Billy Preston. Extraprylarna lade vi på senare. Det här var vår skiva och eftersom det var Ronnie Woods första album med oss så handlade det mycket om gitarrvävandet på låtar som ”Beast of burden”. Vi var mer fokuserade och vi fick jobba hårdare.”

INTE ENS DET ANNARS SÅ OBLIGATORISKA blåset Bobby Keys/Jim Price saknas och tjejkörerna, som präglat så många Stones-inspelningar på 70-talet, fInns inte heller där. Keyboards-påläggen på två låtar gjordes av Woods gamle kollega från Faces, Ian ”Mac” McLagan, och engelsmannen Mel Collins, som turnerade med bandet 1976, spelade saxofonsolot på ”Miss you”. Och en tidigare okänd speciell kille spelade munspel. Mer om det senare.
   Det hörs med all tydlighet att ”Some girls” är ett rutinerat band som är på tå som just har fått en medlem som vill visa upp alla sina positiva sidor. Förutom att Wood spelar gitarr på alla låtar spelar han också steelguitar och slide på flera låtar. Och hela skivan är väldigt gitarrorienterad då även Mick Jagger spelar elgitarr på flera låtar. Även Ronnie Wood är nöjd med ”Some girls”. Han har sagt:
   ”’Some girls’ är ett av de Rolling Stones-album jag gillar bäst av dem jag har varit med på. På många sätt var ’Some girls” vårt sätt att fira att Keith var tillbaka, men jag uppskattade även samarbetet med Mick”.
   Det var alltså ett hårt fokuserat Stones som gjorde ”Some girls” men de sneglade också på den samtida musikutvecklingen. 1977-1978 stod discon högt i kurs och punkens utbrott gick inte heller spårlöst förbi.
   Första låten och sedermera den stora hitsingeln ”Miss you” är Stones och Mick Jaggers sätt att hämta energi i discomusiken. Jag kan inte säga att det 1978 var min älsklingslåt på skivan men jag upptäcker nu hur enormt fint driv inspelningen har och hela låten är ju lika mycket soul och rock som disco. Och när den då okände munspelaren Sugar Blue blåser till står tiden nästan still.
   Bluesmusikern Sugar Blue, eller James Whiting som han egentligen heter, från New York hade Mick och Keith hittat när han stod och spelade munspel på gatorna i Paris. Han spelar även på titellåten och hans uppträdande gav eko i rockvärlden och han fick snart göra egna skivor.
   Den rådande punkenergin genomsyrar låtar som ”Shattered”, ”When the whip comes down” och ”Respectable” medan fantastiska låtar som titellåten och ”Beast of burden” har gått till historien som Stones-klassiker.
   Och bland all denna grannlåt pressar bandet in en klockren countrylåt med ironisk profil, ”Far away eyes” och lyckas även med konststycket att göra en Motown-cover, Temptations ”Just my imagination”, till en av skivans stora höjdpunkter.

”JUST MY IMAGINATION”. albumets enda coverlåt, tillhör höjdpunkterna på Rolling Stones bästa 70-talsskiva.



/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.